Det var ju tänkt att jag så där lite käckt skulle slänga in åtminstone ett litet inlägg kanske varannan dag. Så att jag slipper att till jul, när jag kanske tar ledigt en dag, ska sammanfatta hela terminen. Men har man knappt tid/ork att borsta tänderna, tvätta, träna, säga hej och lite annat till päronen när man kommer hem - ja, hur ska man då ha tid att sätta sig här? Men jag ska försöka. För min egen skull. För när jag känner mig så panikslagen och stressad; hela tiden kämpar för att hålla mig över vattenytan - då tror jag att jag mår bra av att reflektera över dagen och skriva av mig lite i tio minuter.
Efter nollningen och den följande tentan - som jag klarade btw:D - kunde man pusta ut lite. Liiite. För sen började vi med grupparbeten. Vi delades in i grupper och vår första uppgift var företagsspel där vi hade en spelplan och en massa rör med pengar att använda för att, ja, spela ett företag med allt vad det innebär; budget, bokföring osv under flera "år." Tyckte det var askomplicerat. Dels för att alla begrepp och funktioner var komplicerade och helt nya för mig. Dels för att jag suger på att spela spel! Fia med knuff kan jag. Gin Romey, eller hur det stavas, kan jag. Skitgubbe också kanske, men glömmer alltid reglerna... I alla fall, nya spelregler tar för mig en bra stund att sätta mig in i. Och här gick det med en rasande fart. Dels för att delar av min grupp gillar ett rasande tempo och dels för att ett samma personer har läst ekonomi innan och har lite mer koll på läget. Dock misslyckades vår grupp ganska stort; vi gick i konkurs två gånger och förlorade en massa pengar pga att vi betalat för mycket ränta på våra kortfristiga lån. Istället för att vi betalade 1 miljon vartannat kvartal, betalade vi 2 miljoner varje kvartal. Så ni kan ju tänka er. Men förhoppningsvis är vi några kunskaper rikare!
Nästa grej är det vi sysslat med denna veckan: Case i Ekonomistyrning. Vi fick ett Case gällande ett företag och en massa uppgifter därtill att lösa tillsammans med informationen i Caset och en bok. Boken "Kalkyl och budget" (som kostade f*cking 450 kr!!) skulle vi använda som uppslagsbok. Problemet är bara att den saknar register:)
Men men, vi har suttit dag ut och dag in med dessa uppgifter och jag som är den enda som pendlar till Malmö tenderar att bli väldigt trött. Ska vi va i skolan vid 8 får jag stiga upp 5.30. Sen med alla tågförseningar och eviga klydd med våra kära öresundståg, kommer jag kanske inte hem förrän vid 7 på kvällen. Då äter jag, kanske sliter mitt hår och gråter lite, försöker lösa caseuppgifter en stund, sliter mitt hår igen och avslutar dagen (natten!) med att se nåt inspelat på tv. För jag kan inte sitta och läsa om påläggskalkyler och tjänsteomsättning och sen somna sött. Måste avsluta med nåt "mysigt" hur sent det än är!
Idag har jag faktiskt haft en mysig kväll. Pratat med mamma, sett idol med Johan samtidigt som jag målat naglarna... Johan hade gjort chokladpudding som han tog fram. En jättestor skål med en massa chokladpudding. Men inte en liten sked kunde han bjuda på till sin kära syster, så jag som var sugen fick gå och fixa egen. Men men, nu har jag bloggat också i alla fall! Blev lite flummigt. Lovar att komma med nåt riktigt clever nästa gång!
Just det, ska avsluta med mitt mål för den kommande veckan, månaden, terminen, året... Jag ska satsa på att bygga en riktigt bra flotte som jag kan flyta på så att jag slipper kämpa för att inte drunkna.
Puss på er!
E
onsdag 22 september 2010
söndag 5 september 2010
Nollningsveckan:D:D
Hej alla! Nu var det 100 år sen jag skrev sist. Eller rättare sagt; några månader sen, när jag var i St Anton. Har blivit så, att jag skrivit när jag varit bortrest. Men detta, att börja plugga, känns som en liten resa i sig. Det ligger ju dessutom i Helsingborg, så jag måste ju faktiskt ta tåget dit!! Haha.
Söndagen den 29 sptember var alla vi nollor inbjudna till Villan; studenternas festställe. En vacker vit Villa, närmare bestämt Kunsul Perssons Villa som ligger ganska centralt och har en mysig liten trädgård omkring sig. Där tågade vi dit och fick träffa våra faddrar och delas in i så kallade nollningsgrupper. Resten av veckan skulle bestå av diverse aktiviteter och fester där vår nollningsgrupp kunde samla poäng. Hela veckans tema har var film, så det var mycket jagande efter passande kläder och rekvisita. Här följer lite skoj från varje dag:
Måndag 30/8
Dagen började med att rektorn skulle prata. Sen var det upprop. Jag missade tåget för att det var vägarbete, så bussen kom en kvart försent. Kom lagom till uppropet i alla fall, så jag kunde andas ut. Hade en liten introduktionsföreläsning av E, som också var hon som lagt vårt extremhektiska schema. För hektiskt blir det om man slänger in en massa föreläsningar och tenta, samma tid som nollningen sker. De flesta har nollningen innan skolan börjar. Men men, hon verkade va en trevlig prick så gillade henne ändå. Hon bär ju trots allt mitt namn!;)
Den här dagen var det musikal och vår grupp bestämde att vi skulle ha Greasetema! Så alla tjejer (vi var bara två killar. Har hört att 85% på Service Management är tjejer. Vår gymnasieklass innehöll bara 5 killar, så man är van liksom. Får hänga med ingenjörerna)klädde ut sig till Sandy och Pink Lady's. Eftersom jag inte äger svarta korvaskinn och för övrigt inte passar i det eftersom jag känner mig som, just det - en stoppad korv, så var jag nörd-Sandy. Vilket blev väldigt bra faktiskt! Blå/vitrandig a-linjeformad kjol, blekrosa cardigan, vita converse med strumpor i och lite nördlockar i håret.
Alla grupper hade fått i uppgift att framföra en låt till Novischeriet; de som liksom planerat detta och ska ge oss poäng. Om folk faktiskt hade vågat "sjunga ut" texten som vi knåpat ihop till melodin "You're the one that I want" hade vi kanske t.o.m. fått något. Men det var skoj ändå^^
Kvällen avslutades med pubrunda i Helsingborg. Det var asball! 5 pubar hann vi med och man var ju lagom på lyset sen när man skulle ta tåget hem.
Tisdag 31/9
Bollywoodtema. Springa runt i Helsingborg på nån slags tipsrunda. Jag skippade. Var trött. Och bakis. Och hade nån galen idé om att utnyttja dagen till att plugga. Blev inte så. Vi hade dock en föreläsning innan på dagen som var extremt svår att förstå. Man blev lite orolig för om man verkligen skull klara det här. Lyckades bara kladda ner enstaka ord på mitt anteckningsblock.
Onsdag 1/9.
Dagen började med Speeddating! Sånt tycker ju jag är skitkul:P Vi skulle speeddata med vår egen inriktning, i mitt fall de som läste hälsa. Det var skitkul! Här träffade jag människor som faktiskt var intresserade av samma sak som mig! Mina andra vänner har ju fått sår i öronen efter alla år jag fällt kost/träningskommentarer och föreläst. I St Anton införde Corre "hälsofria dagar." Det innebar att under dessa dagar fick jag inte knysta något alls om nyttig mat eller träning!
Sen hade vi lite föreläsning och introduktion om vår specifika inriktning. Det var lite av en aha-upplevelse, kändes skönt att veta vad det faktiskt innebar och jag kände på något plan att JAG HAR HAMNAT RÄTT! :D Kanske inte känner samma om en vecka, en månad, eller ett år, men detta hjälper nog att hålla motivationen uppe ett tag.
På kvällen skulle vi tura. Tura innebär att man åker fram och tillbaka på Scandlines mellan Helsingborg och Helsingör och festar på båten. Skitkul! Den här dagen var det science fiction/fantasy-tema och vår grupp var utklädda till AVATARS! Helt blåa var vi. Hade införskaffat blå kläder och kroppsfärg:P Hade skitskoj på båten, tyckte mest synd om de andra passagerarna...hehe. För vi var väl typ 200 st som yrade runt i diverse munderingar, en del blåa, en del Sagan om ringen-figurer och en del inlindade i aluminiumfolie.
Hoppade till sist av i Helsingör för att gå på nattklubben Retro! Det var skitkul, jättefin klubb! Sen tog vi båten tillbaka. Den här natten blev det för klyddigt att åka hem till Malmö så jag sova över hos L. Vi hade missat sista bussen till henne så fick köra powerwalk genom Helsingborgs industriområde mitt i natten!
Torsdag 2/9
Vaknade hos L hyfsat utsövd. Fick frukost av världens goaste L och hastade sen iväg för att ta bussen till Universitetet och föreläsningen som började 8!! L läser inte min linje så vi hade inte samma tider. Glömde både det ena och det andra hos henne, bl.a. min mobil, så man kände sig lite handikappad ett tag, men fick igen den senare.
På kvällen var det stor fest utanför Villan och dagens tema var Krigsfilm! Jag och C åkte från Limhamn klädda i grönt, med tygbitar runt håret och svarta sträck på kinderna. Trädgården utanför villan hade ordnats fin med tält och bänkar. Det serverades hamburgare och där fanns två barer med billig dricka. En trubadur hade hyrts in och satt och spelade och sjöng och vi körde lite allsång ibland. Sypermys! Jag stack dock ganska tidigt, var trött och där var SVINKALLT!
Fredag 3/9
Fridag för nollningsaktiviteter! Kunde behövas. Föreläsning, hem till Malmö och körde en runda i stan med Corre. Skulle egentligen hem och plugga men kom på att jag nog behövde nya skor. Så kom hem sen på kvällen med ett par Convcerse till! Stod i LA i somras och hade svårt att bestämma mig om jag skulle köra svarta eller vita. Köpte vita för det kändes fräscht då, så den här gången blev det svarta!
Lördag 4/9
Jag skippade nollningsaktiviteter den här dagen! Var hemma och studade^^
Söndag 5/9
Discobowling med barnfilmstema:) En mängd nollor, faddrar och hela novischeriet kom till Olympiahallen i Helsingborg utklädda till firgurer från diverse barnfilmer. Själv var jag Emil i Lönneberga! Slängde på mig svarta chinos och blå/vitrutig skjorta och lånade mysse och hängslen av Anna. Hade svårt att få tag på en bysse, men när jag kom hem från Anna satt en av grannpojkarna på planket, så jag frågade om han möjligtvis hade en. Det hade han! Så utrustad med mysse och bysse gav jag mig av till Helsingborg. Vi tog upp alla bowlingbanorbanor och spelade till partylåtar med discokula i taket och allt, sen fick vi mat där också.
När jag skulle hem var jag av med mina vita Converse:S Hade ju bytat till bowlingskor, men nu när det skulle bytas tillbaka så hittade jag inte mina egna! Sprang runt bland allas ben och rotade och hittade ett par sådana som inget tycktes kännas vid. De var dock lite för smutsiga för att kunna va mina och en halv storlek för stora! Insåg då att någon förmodligen vandrat iväg med mina kära älsklingar. Så det blev till att kontakta speakern som ropade ut att en Elin ville ha tillbaka sina skor. Till sist kom en kille fram med dem och vi kunde byta. De jag hittat var ju såklart hans^^ Men han hade tagit mina först!!:P
Måndag 6/9
Fridag! I skrivande stund kommer jag inte ihåg vad som gjordes. Jag pluggade. Och lyckades komma iväg på träningen i alla fall:)
Tisdag 7/9
Sittning! Tyckte först det var ett konstigt uttryck, men i lundastudenters språk betyder det fin middag med diverse egenhändigt gjorda snappsvisor och dans. Den här gången var temat såklart Oscarsgala, då hela veckan varit olika filmteman. Alla var jättefina, middagen supergod, snappsvisorna sjukt roliga och det delades ut Oscars till höger och vänster. Bland annat delades det ut Oscars till bästa "fejknollan." Fejknolla? Vad är det?? Undrade jag också fram tills nu. Bland våra nollningsgrupper har det tydligen funnits folk som "spelat" nollor hela veckan. Alltså spelat att de varit nya, precis flyttat hit osv. I vår grupp fanns där två som spelat väldigt bra. För ingen fattade ju att de inte var "äkta"! I en av de andra grupperna var det en kille som t.o.m. pratat med en annan dialekt hela veckan. Ambitiöst! Självklart delades det också ut en Oscar till nollningsgruppen som vunnit poängjakten under veckan. Det var inte vi^^
Vi dansade och hade skoj, sen stack jag och L hem till henne för jag skulle sova där. Hon hade inte hunnit blåsa upp madrassen så det blev till att stå och pumpa mitt i natten. Brände förhoppningsvis kvällens ölkalorier där:P
Detta var slutet på en vecka jag och de andra sent kommer att glömma! Nu börjar plugget på allvar. Uppdatering kommer...när jag tar en paus:) Kram sålänge! E
Söndagen den 29 sptember var alla vi nollor inbjudna till Villan; studenternas festställe. En vacker vit Villa, närmare bestämt Kunsul Perssons Villa som ligger ganska centralt och har en mysig liten trädgård omkring sig. Där tågade vi dit och fick träffa våra faddrar och delas in i så kallade nollningsgrupper. Resten av veckan skulle bestå av diverse aktiviteter och fester där vår nollningsgrupp kunde samla poäng. Hela veckans tema har var film, så det var mycket jagande efter passande kläder och rekvisita. Här följer lite skoj från varje dag:
Måndag 30/8
Dagen började med att rektorn skulle prata. Sen var det upprop. Jag missade tåget för att det var vägarbete, så bussen kom en kvart försent. Kom lagom till uppropet i alla fall, så jag kunde andas ut. Hade en liten introduktionsföreläsning av E, som också var hon som lagt vårt extremhektiska schema. För hektiskt blir det om man slänger in en massa föreläsningar och tenta, samma tid som nollningen sker. De flesta har nollningen innan skolan börjar. Men men, hon verkade va en trevlig prick så gillade henne ändå. Hon bär ju trots allt mitt namn!;)
Den här dagen var det musikal och vår grupp bestämde att vi skulle ha Greasetema! Så alla tjejer (vi var bara två killar. Har hört att 85% på Service Management är tjejer. Vår gymnasieklass innehöll bara 5 killar, så man är van liksom. Får hänga med ingenjörerna)klädde ut sig till Sandy och Pink Lady's. Eftersom jag inte äger svarta korvaskinn och för övrigt inte passar i det eftersom jag känner mig som, just det - en stoppad korv, så var jag nörd-Sandy. Vilket blev väldigt bra faktiskt! Blå/vitrandig a-linjeformad kjol, blekrosa cardigan, vita converse med strumpor i och lite nördlockar i håret.
Alla grupper hade fått i uppgift att framföra en låt till Novischeriet; de som liksom planerat detta och ska ge oss poäng. Om folk faktiskt hade vågat "sjunga ut" texten som vi knåpat ihop till melodin "You're the one that I want" hade vi kanske t.o.m. fått något. Men det var skoj ändå^^
Kvällen avslutades med pubrunda i Helsingborg. Det var asball! 5 pubar hann vi med och man var ju lagom på lyset sen när man skulle ta tåget hem.
Tisdag 31/9
Bollywoodtema. Springa runt i Helsingborg på nån slags tipsrunda. Jag skippade. Var trött. Och bakis. Och hade nån galen idé om att utnyttja dagen till att plugga. Blev inte så. Vi hade dock en föreläsning innan på dagen som var extremt svår att förstå. Man blev lite orolig för om man verkligen skull klara det här. Lyckades bara kladda ner enstaka ord på mitt anteckningsblock.
Onsdag 1/9.
Dagen började med Speeddating! Sånt tycker ju jag är skitkul:P Vi skulle speeddata med vår egen inriktning, i mitt fall de som läste hälsa. Det var skitkul! Här träffade jag människor som faktiskt var intresserade av samma sak som mig! Mina andra vänner har ju fått sår i öronen efter alla år jag fällt kost/träningskommentarer och föreläst. I St Anton införde Corre "hälsofria dagar." Det innebar att under dessa dagar fick jag inte knysta något alls om nyttig mat eller träning!
Sen hade vi lite föreläsning och introduktion om vår specifika inriktning. Det var lite av en aha-upplevelse, kändes skönt att veta vad det faktiskt innebar och jag kände på något plan att JAG HAR HAMNAT RÄTT! :D Kanske inte känner samma om en vecka, en månad, eller ett år, men detta hjälper nog att hålla motivationen uppe ett tag.
På kvällen skulle vi tura. Tura innebär att man åker fram och tillbaka på Scandlines mellan Helsingborg och Helsingör och festar på båten. Skitkul! Den här dagen var det science fiction/fantasy-tema och vår grupp var utklädda till AVATARS! Helt blåa var vi. Hade införskaffat blå kläder och kroppsfärg:P Hade skitskoj på båten, tyckte mest synd om de andra passagerarna...hehe. För vi var väl typ 200 st som yrade runt i diverse munderingar, en del blåa, en del Sagan om ringen-figurer och en del inlindade i aluminiumfolie.
Hoppade till sist av i Helsingör för att gå på nattklubben Retro! Det var skitkul, jättefin klubb! Sen tog vi båten tillbaka. Den här natten blev det för klyddigt att åka hem till Malmö så jag sova över hos L. Vi hade missat sista bussen till henne så fick köra powerwalk genom Helsingborgs industriområde mitt i natten!
Torsdag 2/9
Vaknade hos L hyfsat utsövd. Fick frukost av världens goaste L och hastade sen iväg för att ta bussen till Universitetet och föreläsningen som började 8!! L läser inte min linje så vi hade inte samma tider. Glömde både det ena och det andra hos henne, bl.a. min mobil, så man kände sig lite handikappad ett tag, men fick igen den senare.
På kvällen var det stor fest utanför Villan och dagens tema var Krigsfilm! Jag och C åkte från Limhamn klädda i grönt, med tygbitar runt håret och svarta sträck på kinderna. Trädgården utanför villan hade ordnats fin med tält och bänkar. Det serverades hamburgare och där fanns två barer med billig dricka. En trubadur hade hyrts in och satt och spelade och sjöng och vi körde lite allsång ibland. Sypermys! Jag stack dock ganska tidigt, var trött och där var SVINKALLT!
Fredag 3/9
Fridag för nollningsaktiviteter! Kunde behövas. Föreläsning, hem till Malmö och körde en runda i stan med Corre. Skulle egentligen hem och plugga men kom på att jag nog behövde nya skor. Så kom hem sen på kvällen med ett par Convcerse till! Stod i LA i somras och hade svårt att bestämma mig om jag skulle köra svarta eller vita. Köpte vita för det kändes fräscht då, så den här gången blev det svarta!
Lördag 4/9
Jag skippade nollningsaktiviteter den här dagen! Var hemma och studade^^
Söndag 5/9
Discobowling med barnfilmstema:) En mängd nollor, faddrar och hela novischeriet kom till Olympiahallen i Helsingborg utklädda till firgurer från diverse barnfilmer. Själv var jag Emil i Lönneberga! Slängde på mig svarta chinos och blå/vitrutig skjorta och lånade mysse och hängslen av Anna. Hade svårt att få tag på en bysse, men när jag kom hem från Anna satt en av grannpojkarna på planket, så jag frågade om han möjligtvis hade en. Det hade han! Så utrustad med mysse och bysse gav jag mig av till Helsingborg. Vi tog upp alla bowlingbanorbanor och spelade till partylåtar med discokula i taket och allt, sen fick vi mat där också.
När jag skulle hem var jag av med mina vita Converse:S Hade ju bytat till bowlingskor, men nu när det skulle bytas tillbaka så hittade jag inte mina egna! Sprang runt bland allas ben och rotade och hittade ett par sådana som inget tycktes kännas vid. De var dock lite för smutsiga för att kunna va mina och en halv storlek för stora! Insåg då att någon förmodligen vandrat iväg med mina kära älsklingar. Så det blev till att kontakta speakern som ropade ut att en Elin ville ha tillbaka sina skor. Till sist kom en kille fram med dem och vi kunde byta. De jag hittat var ju såklart hans^^ Men han hade tagit mina först!!:P
Måndag 6/9
Fridag! I skrivande stund kommer jag inte ihåg vad som gjordes. Jag pluggade. Och lyckades komma iväg på träningen i alla fall:)
Tisdag 7/9
Sittning! Tyckte först det var ett konstigt uttryck, men i lundastudenters språk betyder det fin middag med diverse egenhändigt gjorda snappsvisor och dans. Den här gången var temat såklart Oscarsgala, då hela veckan varit olika filmteman. Alla var jättefina, middagen supergod, snappsvisorna sjukt roliga och det delades ut Oscars till höger och vänster. Bland annat delades det ut Oscars till bästa "fejknollan." Fejknolla? Vad är det?? Undrade jag också fram tills nu. Bland våra nollningsgrupper har det tydligen funnits folk som "spelat" nollor hela veckan. Alltså spelat att de varit nya, precis flyttat hit osv. I vår grupp fanns där två som spelat väldigt bra. För ingen fattade ju att de inte var "äkta"! I en av de andra grupperna var det en kille som t.o.m. pratat med en annan dialekt hela veckan. Ambitiöst! Självklart delades det också ut en Oscar till nollningsgruppen som vunnit poängjakten under veckan. Det var inte vi^^
Vi dansade och hade skoj, sen stack jag och L hem till henne för jag skulle sova där. Hon hade inte hunnit blåsa upp madrassen så det blev till att stå och pumpa mitt i natten. Brände förhoppningsvis kvällens ölkalorier där:P
Detta var slutet på en vecka jag och de andra sent kommer att glömma! Nu börjar plugget på allvar. Uppdatering kommer...när jag tar en paus:) Kram sålänge! E
lördag 10 april 2010
Paragliding tyckte vi verkade som en kul grej; man hoppar ute från ett berg med en stor skärm och flyger över det vackra landskapet som vi lever i här. Men sen ändrade vi oss; istället för att vara i luften i en kvart för 135 euro så bestämde vi oss för att lägga pengarna på att boka om våra biljetter, vara här några dagar till och ha SEMESTER!! Och slapp vi sova på flygplatsen som vi hade fått göra annars eftersom tågen inte klaffade. Vi gick till stationen för att dubbelkolla om det verkligen inte fanns ett bättre tåg för oss, men icke. Killen bakom disken skrattade åt vår situation - fanns inget att göra!
Vår sista dag på Mooserwirt var när jag jobbade i söndags. Sen har vi glassat! Började med afterski på måndagen...på Mooserwirt, haha. Kan ju inte lämna stället helt brutalt. Var där med Nick och hans kompisar, sjöng, drack öl och hade kul. Vi drack gratis, haha. Fick mig en Heisse witwe också; min favoritshot. Är varm plommonlikör toppat med grädde och kanel. Gick upp och snackade med Gerhard i DJ-båset. Han ska bränna en skiva till mig med en massa afterskilåtar. Den ska jag plåga er med ett tag när jag kommer hem. Även Corre som inte kan tyska kan sjunga med! Har man hört de konstant i flera månader så sitter dem där.
Efter Mooserwirt var det Beach party i ett av bummarhusen i närheten. Vi kom dit och minglade med killar och tjejer i diverse beachrelaterade outfits. Bl.a. en av våra svenska killkompisar hade en ganska kreativ utstyrsel; han var utklädd till båt! Ska försöka få upp bilden någonstans. Efter ett tag kom polisen för tydligen hade vi för hög musik och fönsterna var öppna. För att polisen ska komma till en fest i Malmö ska det väl till att någon har knark eller blivit skjuten, här har de inte mycket bättre för sig. Corre blev eld och lågor när männen kom in i sina uniformer där det stod POLIZEI på ryggen och började ta bilder. Sen gick vi. Gick förbi Picadilly, en bar i centrum, och blev indragna av en av killarna på Mooserwirt som firade sin födelsedag. Var riktigt trevligt med livemusik och allt.
I tisdags hade vi världens lyxdag. Åkte skidor i solskenet och satte oss sedan med pizza i varsen solstol på Rendl beach, en "strand" uppe på ett berg där man har utsikt över andra berg (no shit) och en snow park som ligger nedanför. Där kan man sitta och steka sig till soft musik. Några engelska killar som vi lärt känna hade tydligen gått förbi och sett oss, men ville inte störa för vi "såg så fridfulla ut" när vi låg där och slumrade i solen (för min del var det faktiskt djupsömn, visste inte var jag var när jag vaknade).
I onsdags jobbade jag på hotellet i några timmar och sen gav vi oss ut på långpromenad i skogen. Hade med oss wraps med salami och nån god röra med avokado som corre hade gjort och smoothies. Satte oss vid en bänk i solen och njöt. Jag skulle vägen om Mooserwirt innan jag skulle hem för att hämta mina skor och på bussen tillbaka satt jag och pratade med ett gäng engelskmän som diskutterade Mooserwirt. "Hur orkar de jobba där varje dag i den ljudnivån"? Berättade att jag var den enda där som använde öronproppar. Man tenderar att va piggare i huvudet efteråt om man dämpat volymen lite och man slipper höra de som är jobbiga i köket, haha.
På kvällen åt vi på världens bästa restaurang/café: Testa Rossa. Dit måååste ni gå om ni är i St Anton. Supergod mat och man får mycket till priset. Det är välgjort liksom. Musiken är mysig och stället ser väldigt modernt och glassigt ut med fårskinnspälsar på stolarna utanför. Till efterrätt beställde jag en av deras kända varm choklad. Man får rinnig choklad i en kopp som man antingen kan äta eller dricka ur och man kan välja mellan hur många smaker som helst. Jag valde mintchoklad!
Efteråt övertalade Nick oss till att följa med på avsutningsfesten för den lilla bykrogen Tom Doley´s i Nasserrein. Där var packat med utspökade bummare och vi hade riktigt kul med han och hans kompisar. Efteråt tog vi och några andra vägen om Funky Chicken och deras sista Swedish Night. Hann precis höra en Håkan Hellströmlåt innan de tände lamporna och skulle stänga.
I torsdags startade vi med sovmorgon och gav oss sen ut på skidorna. Satte oss på Taps framemot eftermiddagen; ett afterski som ligger ovanför Kracy Kangaroo. Sen kom Nick och hans kompisar och vi satt och snackade ett tag. På kvällen åt vi tapas på en trevlig restaurang tillsammans med Liz, James och Liz bror och hans flickvän. Avslutade på Underground med stor varm choklad och livemusik.
På fredagen steg jag upp i ottan och åkte själv den stora liften upp till toppen på Valluga. Var riktigt härligt; inte mycket folk och otrolig utskikt. Sen mötte jag upp med Corre ocg vi åkte till Lech där solen alltid skiner! Åt lunch på världens mysigaste hotellrestaurang: uteterass, fina möblemang med tjocka sittdynor och solstolar! Vet inte hur länge vi stannade... Åt pumpasoppa och avslutade med Kaisersmarren; en österrikisk efterrätt som är typ pannkaksklumpar med sylt. När vi var på väg därifrån träffade vi på Adam som vi umgicks med i början. Älskar hans uppländska dialekt som får en att tro att han inte har några bekymmer i världen. Vi överröste honom med våra studiebekymmer (ville läsa en liten juridikkurs till hösten, men tydligen gick den inte på hösten så nu har jag några dagar på mig innan sista ansökningsdagen att välja ett program istället...suck, inte motiverad!). Adam skulle bygga ett hus, kort och gott, haha.
Igår var jag och städade sista gången på hotellet. Hade med mig blommor och choklad. De har varit så supersnälla mot mig på detta stället! Det var storstädning som gällde eftersom säsongen är slut, men de hade inte så många gäster så det räckte med några lägenheter. Ett av barnbarnen kom; världens sötaste lilla femåring. Han kom in när jag stod och skrubbade ett fönster, fick syn på mitt halvätna äpple och utbrast "ooh! Äpple! Får jag?" Så han fick resten av mitt äpple och gick och tuggade på det. Sen började han klättra på sängarna som stod på högkant. Sa åt honom att gå ner för de kunde välta men då var han redan uppe och balanserade. "Men hur ska jag komma ner då?" Haha, fick lyfta honom. Efter att vi städat klart la jag pussel med honom i köket. Han kunde prata danska! Undrar varifrån han lärt sig det. Fick ett fint intyg av mannen på hyfsad engelska innan jag gick. De vill gärna att jag kommer nästa år, men får se vad mina planer blir.
Idag har vi varit på Mooserwirt och fått en massa papper. Har köpt tågbiljetter också. Ikväll ska vi äta med Andrea. Hon har en sandwichmacker så vi ska göra mackor och sen fruktsallad med glass till efterrätt. Imorgon ska vi äta första gången på Scottys och sen gå ut med de vi känner. På tisdag blir det packning och på onsdag morgon åker vi!
Hmm, tankar om att åka hem... Jag kommer att sakna många vi lärt känna här. Jag kommer att sakna bergen, skidåkningen, solen som oftast är framme, alla öppna flummiga människor...Utelivet! Shit vad jag kommer att sakna det i Malmö. Här finns så mycket att välja på, man träffar alltid roliga människor och allt är nära. Något jag inte kommer att sakna är väl maten på Mooserwirt, hehe. Huset vi bor i är inte så charmigt heller så det ska bli skönt att komma hem och bo i ett "hem". Något jag inte heller lär sakna är Corres blonda lockiga hårstrån som hon sprider i hela rummet. På golvet, på mina kläder, i badrummet... Droppen var väl när jag hittade ett under paprikan på min macka, inkletat i leverpastejen.
Så, det var denna resebloggen! Kanske fortsätter när jag kommer hem;)
Auf wiedersehen!
E
Vår sista dag på Mooserwirt var när jag jobbade i söndags. Sen har vi glassat! Började med afterski på måndagen...på Mooserwirt, haha. Kan ju inte lämna stället helt brutalt. Var där med Nick och hans kompisar, sjöng, drack öl och hade kul. Vi drack gratis, haha. Fick mig en Heisse witwe också; min favoritshot. Är varm plommonlikör toppat med grädde och kanel. Gick upp och snackade med Gerhard i DJ-båset. Han ska bränna en skiva till mig med en massa afterskilåtar. Den ska jag plåga er med ett tag när jag kommer hem. Även Corre som inte kan tyska kan sjunga med! Har man hört de konstant i flera månader så sitter dem där.
Efter Mooserwirt var det Beach party i ett av bummarhusen i närheten. Vi kom dit och minglade med killar och tjejer i diverse beachrelaterade outfits. Bl.a. en av våra svenska killkompisar hade en ganska kreativ utstyrsel; han var utklädd till båt! Ska försöka få upp bilden någonstans. Efter ett tag kom polisen för tydligen hade vi för hög musik och fönsterna var öppna. För att polisen ska komma till en fest i Malmö ska det väl till att någon har knark eller blivit skjuten, här har de inte mycket bättre för sig. Corre blev eld och lågor när männen kom in i sina uniformer där det stod POLIZEI på ryggen och började ta bilder. Sen gick vi. Gick förbi Picadilly, en bar i centrum, och blev indragna av en av killarna på Mooserwirt som firade sin födelsedag. Var riktigt trevligt med livemusik och allt.
I tisdags hade vi världens lyxdag. Åkte skidor i solskenet och satte oss sedan med pizza i varsen solstol på Rendl beach, en "strand" uppe på ett berg där man har utsikt över andra berg (no shit) och en snow park som ligger nedanför. Där kan man sitta och steka sig till soft musik. Några engelska killar som vi lärt känna hade tydligen gått förbi och sett oss, men ville inte störa för vi "såg så fridfulla ut" när vi låg där och slumrade i solen (för min del var det faktiskt djupsömn, visste inte var jag var när jag vaknade).
I onsdags jobbade jag på hotellet i några timmar och sen gav vi oss ut på långpromenad i skogen. Hade med oss wraps med salami och nån god röra med avokado som corre hade gjort och smoothies. Satte oss vid en bänk i solen och njöt. Jag skulle vägen om Mooserwirt innan jag skulle hem för att hämta mina skor och på bussen tillbaka satt jag och pratade med ett gäng engelskmän som diskutterade Mooserwirt. "Hur orkar de jobba där varje dag i den ljudnivån"? Berättade att jag var den enda där som använde öronproppar. Man tenderar att va piggare i huvudet efteråt om man dämpat volymen lite och man slipper höra de som är jobbiga i köket, haha.
På kvällen åt vi på världens bästa restaurang/café: Testa Rossa. Dit måååste ni gå om ni är i St Anton. Supergod mat och man får mycket till priset. Det är välgjort liksom. Musiken är mysig och stället ser väldigt modernt och glassigt ut med fårskinnspälsar på stolarna utanför. Till efterrätt beställde jag en av deras kända varm choklad. Man får rinnig choklad i en kopp som man antingen kan äta eller dricka ur och man kan välja mellan hur många smaker som helst. Jag valde mintchoklad!
Efteråt övertalade Nick oss till att följa med på avsutningsfesten för den lilla bykrogen Tom Doley´s i Nasserrein. Där var packat med utspökade bummare och vi hade riktigt kul med han och hans kompisar. Efteråt tog vi och några andra vägen om Funky Chicken och deras sista Swedish Night. Hann precis höra en Håkan Hellströmlåt innan de tände lamporna och skulle stänga.
I torsdags startade vi med sovmorgon och gav oss sen ut på skidorna. Satte oss på Taps framemot eftermiddagen; ett afterski som ligger ovanför Kracy Kangaroo. Sen kom Nick och hans kompisar och vi satt och snackade ett tag. På kvällen åt vi tapas på en trevlig restaurang tillsammans med Liz, James och Liz bror och hans flickvän. Avslutade på Underground med stor varm choklad och livemusik.
På fredagen steg jag upp i ottan och åkte själv den stora liften upp till toppen på Valluga. Var riktigt härligt; inte mycket folk och otrolig utskikt. Sen mötte jag upp med Corre ocg vi åkte till Lech där solen alltid skiner! Åt lunch på världens mysigaste hotellrestaurang: uteterass, fina möblemang med tjocka sittdynor och solstolar! Vet inte hur länge vi stannade... Åt pumpasoppa och avslutade med Kaisersmarren; en österrikisk efterrätt som är typ pannkaksklumpar med sylt. När vi var på väg därifrån träffade vi på Adam som vi umgicks med i början. Älskar hans uppländska dialekt som får en att tro att han inte har några bekymmer i världen. Vi överröste honom med våra studiebekymmer (ville läsa en liten juridikkurs till hösten, men tydligen gick den inte på hösten så nu har jag några dagar på mig innan sista ansökningsdagen att välja ett program istället...suck, inte motiverad!). Adam skulle bygga ett hus, kort och gott, haha.
Igår var jag och städade sista gången på hotellet. Hade med mig blommor och choklad. De har varit så supersnälla mot mig på detta stället! Det var storstädning som gällde eftersom säsongen är slut, men de hade inte så många gäster så det räckte med några lägenheter. Ett av barnbarnen kom; världens sötaste lilla femåring. Han kom in när jag stod och skrubbade ett fönster, fick syn på mitt halvätna äpple och utbrast "ooh! Äpple! Får jag?" Så han fick resten av mitt äpple och gick och tuggade på det. Sen började han klättra på sängarna som stod på högkant. Sa åt honom att gå ner för de kunde välta men då var han redan uppe och balanserade. "Men hur ska jag komma ner då?" Haha, fick lyfta honom. Efter att vi städat klart la jag pussel med honom i köket. Han kunde prata danska! Undrar varifrån han lärt sig det. Fick ett fint intyg av mannen på hyfsad engelska innan jag gick. De vill gärna att jag kommer nästa år, men får se vad mina planer blir.
Idag har vi varit på Mooserwirt och fått en massa papper. Har köpt tågbiljetter också. Ikväll ska vi äta med Andrea. Hon har en sandwichmacker så vi ska göra mackor och sen fruktsallad med glass till efterrätt. Imorgon ska vi äta första gången på Scottys och sen gå ut med de vi känner. På tisdag blir det packning och på onsdag morgon åker vi!
Hmm, tankar om att åka hem... Jag kommer att sakna många vi lärt känna här. Jag kommer att sakna bergen, skidåkningen, solen som oftast är framme, alla öppna flummiga människor...Utelivet! Shit vad jag kommer att sakna det i Malmö. Här finns så mycket att välja på, man träffar alltid roliga människor och allt är nära. Något jag inte kommer att sakna är väl maten på Mooserwirt, hehe. Huset vi bor i är inte så charmigt heller så det ska bli skönt att komma hem och bo i ett "hem". Något jag inte heller lär sakna är Corres blonda lockiga hårstrån som hon sprider i hela rummet. På golvet, på mina kläder, i badrummet... Droppen var väl när jag hittade ett under paprikan på min macka, inkletat i leverpastejen.
Så, det var denna resebloggen! Kanske fortsätter när jag kommer hem;)
Auf wiedersehen!
E
fredag 26 mars 2010
Gossip Girl-stjärna i St Anton!
Hej svej!
Sitter i Nasserein, i killarnas svinstia och lånar Nicks dator. Men här är mysigt ändå, sitter i köket och solen skiner in. Förra måndagen åt vi världens mysigaste frukost på hotell Perseierblick där Corres familj bodde när de var här. Kvinnan som äger stället är svensk och sa att jag och Corre var jättevälkomna att komma och äta frukost en dag. Snacka om lyx! Bullar, yoghurt, musli, fruktsallad, en massa olika sorters pålägg, teer...
Corres födelsedag blev lyckad! Handlade dagen innan. Det blev glass, blåbär, hallon, påskägg, fullkornsbullar... Plus ballonger, ett kort med blommor och en bukett vårblommor. Gömde sakerna i James och Liz rum och kom in och hämtade dem morgonen efter när Corre låg och sov. Dukade fram lyxfrukosten, satte blommorna på bordet och spred ut ballongerna på golvet. Skrev på kortet och la fram den lilla presenten som jag och Anna egentligen hade planerat att ge på hennes 20-årsdag - "La vie avant Chanel." Sen satt vi och åt och chillade ett tag och hon öppnade vår present och paket hemifrån. Stack ut och åkte skidor och sen skulle Corre jobba. Jag stack till Mooserwirt och sa till Dj Gerhard att det var Corres födelsedag och önskade en av hennes favoritlåtar. Så efter ett tag ropade han ut i högtalarna att Cornelia i baren hade födelsedag och sen hördes tonerna av Coldplay´s "Viva la vida." På kvällen hade vi bokat bord på Bobo´s och stack dit med Andrea, James och Liz och åt dessert och drack champagne. Efter ett tag kom Craig och Nick och vi dansade runt och hade kul. Dj:n som hade tråkigt joinade också.
Det har inte varit mycket att göra på Mooserwirt nu när det är så fint väder. Lite tråkigt att bara stå där och inte göra något. En kväll var där ett gäng killar som snodde Margots spritsflaska med grädde och började spruta. Då blev det fart på kärringen! Fick en liten tillsägelse samma kväll av henne. Det brukar vara jag som springer till kortläsaren med gästernas kort för hon ser dåligt. Knappar in summan och kortnumret, kvitto kommer ut som gästen ska skriva på och då är det noga att jag jämför deras signatur på kvittot med den på kortet sen, så att de inte har snott det eller nåt. Hade uppenbarligen missat det en gång den här dagen för Margot visade mig ett kvitto där någon skrivit "I love you" istället för en signatur. "Elin, this is not a signature!" sa hon med ett flin. Han som skrivit det kom tillbaka nästa dag och började prata med mig. Visste vem det var. Men han var för gammal!
Vår granne Viktor har hittat ett nytt intresse. Att skrämma oss på Mooserwirt. Var på väg in i hissen och när dörrarna öppnades stod han där med en kamera i handen och skrek. Jag skrek tillbaka för blev skiträdd och allt är filmat och ligger nånstans på hans facebook, haha. Han brukar också komma bakifrån och sticka fingrarna i magen på en när man står i baren. Sjukt pinsamt framför alla gästerna. De senaste gångerna har han gömt sig under bordet i personalrummet och grabbat tag i våra ben när vi satt oss för att äta. Corre hatar det! Haha.
De har sagt till oss att vi kan komma senare i.o.m vädret vilket betyder mer skidåkning och solning för vår del! Jag och Corre åkte med Nick härom dagen. Jättemysigt, solen sken nästan hela tiden och vi åt lunch i backen. Dock blir det busy ibland på Mooserwirt. Corre var med om den mest busy dagen någonsin förra lördagen! Ölglasen tog slut för det hann inte diskas och det var kaos!
Har mer energi nu och det är varmare så promenerar oftast hem efter jobbet. Corre och Andrea fick skjuts av Gerhard en dag. När de gått ner i garaget och satt sig i bilen ringde Eugen, ägaren till Mooserwirt som bor på ovanvåningen och frågade vad det var för söta flickor han hade med sig i bilen. Han hade sett dem från övervakningskamerorna. Gerhard förklarade att de jobbar här. Eugen råkar vara extremt dålig på att hälsa så han kände inte igen dem, haha. Men detta slår allt: Skulle in i hissen i förrigår från källaren. Utanför stod Eugen med två män; hans vänner tror jag. Jag hälsade och han hälsade tillbaka. Vi gick in i hissen. Hörde honom mumla något till hans kompisar att han inte hade en aning om vem jag var. Han insåg väl inte att jag förstått vad han sa, så jag sa "Känner du inte igen mig?" "Nej," svarade han. "Jag jobbar här" sa jag. Hans vänner hade börjat flina vid det här laget. "Jag jobbar i baren där nere" fortsatte jag. Han såg ut att skämmas ihjäl. "Förlåt" sa han. Innan jag gick ut från hissen sa jag med ett flin "My name is Elin by the way!" Ni skulle sett hans min! Skämde ut honom totalt, haha. Framför hans "viktiga" kompisar!
En dag kom Dj Bobo till Mooserwirt för att ha en liten konsert i källaren. De skulle lansera sin nya skiva. Jag och Corre hade ingen aning om detta när vi kom ner i personalrummet med vår lunch och där satt ett gäng okända män. Vi började snacka med dem, jättetrevliga! Det är tydligen de som gjort "Chihauhau," låten man dansade till när man var typ 13.
Här har varit fler kändisar i St Anton. Förra onsdagen när jag städat på hotellet och jag och farmodern satt och åt lunch kom Andrea från Haus Weisskopf in. Hennes hus ligger nämligen mitt emot hotell Sonneneck. Hon fick också lunch och vi satt och pratade. Hos Andrea jobbar en svensk kille som vi brukar träffa ute. Vet inte om jag berättat om honom innan. Kallar honom Yoghurt för hjälpte honom att välja yoghurt en gång på Mpreis. Frågade hur det gick med honom och hon var jätteledsen för han skulle åka hem dagen efter. Tydligen var han den bästa och mest omtänksamma bummare hon haft som jobbat hos henne. En dag när hon hade haft huvudvärk, kännt sig jättekass och det hade regnat hade han kommit med bilder till henne på hans sommarhus i Stockholms skärgård så att hon skulle kunna minnas honom när hon såg bilderna på vattnet och hörde regnet, haha.
I alla fall, eftersom han skulle åka så gick jag över till Weisskopf för att snacka lite. Han satt vid facebook och plötsligt ringde hans mobil. När han lade på frågade han om jag brukade se Gossip Girl, en av min och Corres favoritserier. Tydligen var Ed Westwick (han som spelar Chuck Bass) i St Anton! Jag blev eld och lågor. Han var här för att spela in en film; "Chalet Girl." På vägen hem träffade jag på Dylan, killen från Sydafrika, som berättade att han fått jobb med filminspelningen. Ett par dagar senare hamnade jag i liften med Grynets kompis som sa att Grynet fått en liten roll i filmen. Hon skulle flirta med Ed Westwick i liftkön!! Hur har vi kunnat missa dessa ansökningsannonser!!??
Ringde Grynet några dagar senare för att fråga om hon ville ut och åka skidor. Hon var på inspelningen och sa att vi kunde komma dit om vi ville se honom. De spelade in nedanför en av pisterna. Ringde till Corre som var på väg ut i backen och vi begav oss dit från vars ett håll. Tog en jäkla tid, för många pister var stängda p.g.a. laviner. När vi väl kom dit var där en massa färgglada bummare som spelade statister. Scenerna skulle föreställa en snowboardtävling så de hade riggat upp en massa och bummarna skulle va publik och stå runtomkring och skrika. Vi satt vid kanten på läktaren och tittade på. Ringde Grynet som sa att Westwick gått iväg ett tag men nog skulle komma tillbaka. En bit bort stod ett lunchtält där de som arbetade gick för att äta. Där stod bara några stycken. Helt plötsligt kom han dit! Stod där helt själv. Vi begav oss bort för att snacka med honom och fick en kul bild på alla tre. Berättade överentusiastiskt för vännerna på Mooserwirt vem vi träffat, men ingen visste vem det var, haha.
Snart åker vi hem! Lite sorgligt, kommer att sakna många. Men en del kan man ju hälsa på i Sverige och åker vi till London bor jättemånga vi känner där och i närheten. Solen skiner nu och livet leker! Så det blir glassigt den sista tiden. De sista dagarna är vi lediga och då ska det afterskias på Mooserwirt!
Sitter i Nasserein, i killarnas svinstia och lånar Nicks dator. Men här är mysigt ändå, sitter i köket och solen skiner in. Förra måndagen åt vi världens mysigaste frukost på hotell Perseierblick där Corres familj bodde när de var här. Kvinnan som äger stället är svensk och sa att jag och Corre var jättevälkomna att komma och äta frukost en dag. Snacka om lyx! Bullar, yoghurt, musli, fruktsallad, en massa olika sorters pålägg, teer...
Corres födelsedag blev lyckad! Handlade dagen innan. Det blev glass, blåbär, hallon, påskägg, fullkornsbullar... Plus ballonger, ett kort med blommor och en bukett vårblommor. Gömde sakerna i James och Liz rum och kom in och hämtade dem morgonen efter när Corre låg och sov. Dukade fram lyxfrukosten, satte blommorna på bordet och spred ut ballongerna på golvet. Skrev på kortet och la fram den lilla presenten som jag och Anna egentligen hade planerat att ge på hennes 20-årsdag - "La vie avant Chanel." Sen satt vi och åt och chillade ett tag och hon öppnade vår present och paket hemifrån. Stack ut och åkte skidor och sen skulle Corre jobba. Jag stack till Mooserwirt och sa till Dj Gerhard att det var Corres födelsedag och önskade en av hennes favoritlåtar. Så efter ett tag ropade han ut i högtalarna att Cornelia i baren hade födelsedag och sen hördes tonerna av Coldplay´s "Viva la vida." På kvällen hade vi bokat bord på Bobo´s och stack dit med Andrea, James och Liz och åt dessert och drack champagne. Efter ett tag kom Craig och Nick och vi dansade runt och hade kul. Dj:n som hade tråkigt joinade också.
Det har inte varit mycket att göra på Mooserwirt nu när det är så fint väder. Lite tråkigt att bara stå där och inte göra något. En kväll var där ett gäng killar som snodde Margots spritsflaska med grädde och började spruta. Då blev det fart på kärringen! Fick en liten tillsägelse samma kväll av henne. Det brukar vara jag som springer till kortläsaren med gästernas kort för hon ser dåligt. Knappar in summan och kortnumret, kvitto kommer ut som gästen ska skriva på och då är det noga att jag jämför deras signatur på kvittot med den på kortet sen, så att de inte har snott det eller nåt. Hade uppenbarligen missat det en gång den här dagen för Margot visade mig ett kvitto där någon skrivit "I love you" istället för en signatur. "Elin, this is not a signature!" sa hon med ett flin. Han som skrivit det kom tillbaka nästa dag och började prata med mig. Visste vem det var. Men han var för gammal!
Vår granne Viktor har hittat ett nytt intresse. Att skrämma oss på Mooserwirt. Var på väg in i hissen och när dörrarna öppnades stod han där med en kamera i handen och skrek. Jag skrek tillbaka för blev skiträdd och allt är filmat och ligger nånstans på hans facebook, haha. Han brukar också komma bakifrån och sticka fingrarna i magen på en när man står i baren. Sjukt pinsamt framför alla gästerna. De senaste gångerna har han gömt sig under bordet i personalrummet och grabbat tag i våra ben när vi satt oss för att äta. Corre hatar det! Haha.
De har sagt till oss att vi kan komma senare i.o.m vädret vilket betyder mer skidåkning och solning för vår del! Jag och Corre åkte med Nick härom dagen. Jättemysigt, solen sken nästan hela tiden och vi åt lunch i backen. Dock blir det busy ibland på Mooserwirt. Corre var med om den mest busy dagen någonsin förra lördagen! Ölglasen tog slut för det hann inte diskas och det var kaos!
Har mer energi nu och det är varmare så promenerar oftast hem efter jobbet. Corre och Andrea fick skjuts av Gerhard en dag. När de gått ner i garaget och satt sig i bilen ringde Eugen, ägaren till Mooserwirt som bor på ovanvåningen och frågade vad det var för söta flickor han hade med sig i bilen. Han hade sett dem från övervakningskamerorna. Gerhard förklarade att de jobbar här. Eugen råkar vara extremt dålig på att hälsa så han kände inte igen dem, haha. Men detta slår allt: Skulle in i hissen i förrigår från källaren. Utanför stod Eugen med två män; hans vänner tror jag. Jag hälsade och han hälsade tillbaka. Vi gick in i hissen. Hörde honom mumla något till hans kompisar att han inte hade en aning om vem jag var. Han insåg väl inte att jag förstått vad han sa, så jag sa "Känner du inte igen mig?" "Nej," svarade han. "Jag jobbar här" sa jag. Hans vänner hade börjat flina vid det här laget. "Jag jobbar i baren där nere" fortsatte jag. Han såg ut att skämmas ihjäl. "Förlåt" sa han. Innan jag gick ut från hissen sa jag med ett flin "My name is Elin by the way!" Ni skulle sett hans min! Skämde ut honom totalt, haha. Framför hans "viktiga" kompisar!
En dag kom Dj Bobo till Mooserwirt för att ha en liten konsert i källaren. De skulle lansera sin nya skiva. Jag och Corre hade ingen aning om detta när vi kom ner i personalrummet med vår lunch och där satt ett gäng okända män. Vi började snacka med dem, jättetrevliga! Det är tydligen de som gjort "Chihauhau," låten man dansade till när man var typ 13.
Här har varit fler kändisar i St Anton. Förra onsdagen när jag städat på hotellet och jag och farmodern satt och åt lunch kom Andrea från Haus Weisskopf in. Hennes hus ligger nämligen mitt emot hotell Sonneneck. Hon fick också lunch och vi satt och pratade. Hos Andrea jobbar en svensk kille som vi brukar träffa ute. Vet inte om jag berättat om honom innan. Kallar honom Yoghurt för hjälpte honom att välja yoghurt en gång på Mpreis. Frågade hur det gick med honom och hon var jätteledsen för han skulle åka hem dagen efter. Tydligen var han den bästa och mest omtänksamma bummare hon haft som jobbat hos henne. En dag när hon hade haft huvudvärk, kännt sig jättekass och det hade regnat hade han kommit med bilder till henne på hans sommarhus i Stockholms skärgård så att hon skulle kunna minnas honom när hon såg bilderna på vattnet och hörde regnet, haha.
I alla fall, eftersom han skulle åka så gick jag över till Weisskopf för att snacka lite. Han satt vid facebook och plötsligt ringde hans mobil. När han lade på frågade han om jag brukade se Gossip Girl, en av min och Corres favoritserier. Tydligen var Ed Westwick (han som spelar Chuck Bass) i St Anton! Jag blev eld och lågor. Han var här för att spela in en film; "Chalet Girl." På vägen hem träffade jag på Dylan, killen från Sydafrika, som berättade att han fått jobb med filminspelningen. Ett par dagar senare hamnade jag i liften med Grynets kompis som sa att Grynet fått en liten roll i filmen. Hon skulle flirta med Ed Westwick i liftkön!! Hur har vi kunnat missa dessa ansökningsannonser!!??
Ringde Grynet några dagar senare för att fråga om hon ville ut och åka skidor. Hon var på inspelningen och sa att vi kunde komma dit om vi ville se honom. De spelade in nedanför en av pisterna. Ringde till Corre som var på väg ut i backen och vi begav oss dit från vars ett håll. Tog en jäkla tid, för många pister var stängda p.g.a. laviner. När vi väl kom dit var där en massa färgglada bummare som spelade statister. Scenerna skulle föreställa en snowboardtävling så de hade riggat upp en massa och bummarna skulle va publik och stå runtomkring och skrika. Vi satt vid kanten på läktaren och tittade på. Ringde Grynet som sa att Westwick gått iväg ett tag men nog skulle komma tillbaka. En bit bort stod ett lunchtält där de som arbetade gick för att äta. Där stod bara några stycken. Helt plötsligt kom han dit! Stod där helt själv. Vi begav oss bort för att snacka med honom och fick en kul bild på alla tre. Berättade överentusiastiskt för vännerna på Mooserwirt vem vi träffat, men ingen visste vem det var, haha.
Snart åker vi hem! Lite sorgligt, kommer att sakna många. Men en del kan man ju hälsa på i Sverige och åker vi till London bor jättemånga vi känner där och i närheten. Solen skiner nu och livet leker! Så det blir glassigt den sista tiden. De sista dagarna är vi lediga och då ska det afterskias på Mooserwirt!
fredag 12 mars 2010
Galna utekvällar!
Jahapp, då var man förkyld igen. Lite magsjuk har jag också varit. Svårt att jobba då när det ska springas, hoppas, sträckas, böjas och bäras tunga backar som man måste luta på magstackaren. Inte gör det saken bättre heller när Haggan säger ”Du jobbar på Mooserwirt! Här har vi minsann inte tid att gå på toaletten.” Så det var bara att uthärda! Var speciellt jobbigt en dag, trodde jag skulle spy. Men snälla Mario och Katie körde mig hem efteråt, så jag slapp gå nerför berget i snöstormen i alla fall.
Corre är också förkyld. När hon jobbade igår gick hon ner på toan för att snyta sig och hoppades på att få va ensam eftersom det låter lite läskigt när man är sådär dunderförkyld. Men Margot kom in och Corre förklarade att hon var jätteförkyld. Margot skrattade och sa ”Ni är ju sjuka hela tiden! Och ni är de mest hälsosamma; dricker aldrig (jodå, men inte mycket när vi jobbar) och håller på och äter frukt hela tiden. Du ska dricka snapps Cornelia!!”
I lördags kom Margots 25 åriga dotter hit och klippte håret på mig. Hon är jättesnäll, rolig och ganska olik Margot till sättet. Otroligt nyfiken på allt och alla och snackar hela tiden. Med sig hade hon värsta frisörväskan och Corre satt i sängen och såg på när mitt långa hår föll ner på golvet. Det blev väldigt kort, men hon gjorde precis som jag sagt. Jätteskicklig är hon! När hon var klar gick hon inte på nån timme, utan sprang runt i rummet, synade våra burkar med nötter och linfrön och tittade på våra bilder som vi satt upp på väggarna med vackra motiv och ordspråk från kända människor.
Anna kom i söndags! Tillsammans med hennes föräldrar och äldre halvbror Christofer. Vi har haft jättemysigt med dem; åkt skidor, ätit lunch i backen, afterskiat och gått ut på kvällarna. En gång gick jag, Anna och Christofer till Mooserwirt för att prova afterskin där. Sjuuukt roligt! Har inte insett när jag jobbat hur roligt gästerna faktiskt har. Var mest jag som sjöng med och dansade till de tyska afterskilåtarna som man lärt sig när man jobbat och Corre skämdes ögonen ur sig när hon såg mig från baren fick jag höra sen, haha. ”När ’I got a feeling’ kom såg man bara nåt rosa (min fleece) mitt på golvet som hoppade och skrek,” sa hon, haha. Kan inte hjälpa det, blir så taggad av den låten. Plus att jag druckit varm choklad med rom och en öl.
På kvällen skulle vi visa Annas familj Bobo’s och det blev alldeles för sent. Hennes föräldrar gick efter en stund, sen Anna och hennes bror och jag och Corre fastnade hos lite Mooserwirtmänniskor som tvingade i oss ännu mer dricka. Jag skulle upp och städa tidigt nästa morgon på hotell Sonneneck så jag mådde ju lagom bra när jag kom dit. Sjukt pinsamt. Händer aldrig igen! Sen iväg och jobba på Mooserwirt resten av dagen. Trodde jag skulle somna och min känsliga mage var kass igen efter för mycket dricka. Annas föräldrar kom in till baren och skulle säga hej och då tyckte Margot jag skulle dricka snapps med dem. Så vi stod och skålade med varsen William! (Oroa dig inte mamma, denna veckan har varit ett undantag).
Samma kväll skulle vi dra med Anna till Funky Chicken och swedish night. Startade med Scotty’s. Jag kom senare för var tvungen att sova en stund och duscha efter allt jobbande. På vägen nerför backen gick ett gäng killar som jag var nyfiken på var de kom ifrån, för de pratade engelska med varandra, men varken amerikanska eller överdriven brittiska. När jag hörde att de började prata om svenska köttbullar kunde jag inte va tyst längre så blandade mig i samtalet. En av killarna kom från Finland, två från Istanbul och en från London. De hade lärt känna varandra på ett universitet i London och nu var alla här på skidsemester. Jag drog med dem till Scotty’s där Anna och Corre satt och väntade och vi hade supertrevligt med dem resten av kvällen. Efter ett tag kom Nick och sen gick alla till Funky Chicken. Efter det till nattklubben Kandahar där jag somnade i en soffa. Energin var helt slut. Hem och sova sen efter en lång kul dag!
Ikväll ska vi äta med Annas familj på Underground och vi ska ge lite presenter till Corre som Anna köpt med. Hon fyller nämligen år på tisdag. Så i helgen ska jag handla lyxfrukost, blommor och boka bord på Bobo’s. Kontakta alla vi känner ska jag också göra. Är superdupertrött. Vår granne Viktor drog hem en massa folk halv sex i morse! De stod och förde liv utanför vår dörr. Välte mina skidor gjorde de också. Gick ut och sa till dem. Mötte två tjejer som stod och rökte och sa nonchalant ”Vi går om fem minuter!” Yeah right. De har tydligen stört Liz och James chaletgäster också och någon har lekt rövare i soprummet så James har ringt och berättat för chefen. Blir inte roligt för dem skyldiga idag... haha.
Ses nästa gång!
E
Corre är också förkyld. När hon jobbade igår gick hon ner på toan för att snyta sig och hoppades på att få va ensam eftersom det låter lite läskigt när man är sådär dunderförkyld. Men Margot kom in och Corre förklarade att hon var jätteförkyld. Margot skrattade och sa ”Ni är ju sjuka hela tiden! Och ni är de mest hälsosamma; dricker aldrig (jodå, men inte mycket när vi jobbar) och håller på och äter frukt hela tiden. Du ska dricka snapps Cornelia!!”
I lördags kom Margots 25 åriga dotter hit och klippte håret på mig. Hon är jättesnäll, rolig och ganska olik Margot till sättet. Otroligt nyfiken på allt och alla och snackar hela tiden. Med sig hade hon värsta frisörväskan och Corre satt i sängen och såg på när mitt långa hår föll ner på golvet. Det blev väldigt kort, men hon gjorde precis som jag sagt. Jätteskicklig är hon! När hon var klar gick hon inte på nån timme, utan sprang runt i rummet, synade våra burkar med nötter och linfrön och tittade på våra bilder som vi satt upp på väggarna med vackra motiv och ordspråk från kända människor.
Anna kom i söndags! Tillsammans med hennes föräldrar och äldre halvbror Christofer. Vi har haft jättemysigt med dem; åkt skidor, ätit lunch i backen, afterskiat och gått ut på kvällarna. En gång gick jag, Anna och Christofer till Mooserwirt för att prova afterskin där. Sjuuukt roligt! Har inte insett när jag jobbat hur roligt gästerna faktiskt har. Var mest jag som sjöng med och dansade till de tyska afterskilåtarna som man lärt sig när man jobbat och Corre skämdes ögonen ur sig när hon såg mig från baren fick jag höra sen, haha. ”När ’I got a feeling’ kom såg man bara nåt rosa (min fleece) mitt på golvet som hoppade och skrek,” sa hon, haha. Kan inte hjälpa det, blir så taggad av den låten. Plus att jag druckit varm choklad med rom och en öl.
På kvällen skulle vi visa Annas familj Bobo’s och det blev alldeles för sent. Hennes föräldrar gick efter en stund, sen Anna och hennes bror och jag och Corre fastnade hos lite Mooserwirtmänniskor som tvingade i oss ännu mer dricka. Jag skulle upp och städa tidigt nästa morgon på hotell Sonneneck så jag mådde ju lagom bra när jag kom dit. Sjukt pinsamt. Händer aldrig igen! Sen iväg och jobba på Mooserwirt resten av dagen. Trodde jag skulle somna och min känsliga mage var kass igen efter för mycket dricka. Annas föräldrar kom in till baren och skulle säga hej och då tyckte Margot jag skulle dricka snapps med dem. Så vi stod och skålade med varsen William! (Oroa dig inte mamma, denna veckan har varit ett undantag).
Samma kväll skulle vi dra med Anna till Funky Chicken och swedish night. Startade med Scotty’s. Jag kom senare för var tvungen att sova en stund och duscha efter allt jobbande. På vägen nerför backen gick ett gäng killar som jag var nyfiken på var de kom ifrån, för de pratade engelska med varandra, men varken amerikanska eller överdriven brittiska. När jag hörde att de började prata om svenska köttbullar kunde jag inte va tyst längre så blandade mig i samtalet. En av killarna kom från Finland, två från Istanbul och en från London. De hade lärt känna varandra på ett universitet i London och nu var alla här på skidsemester. Jag drog med dem till Scotty’s där Anna och Corre satt och väntade och vi hade supertrevligt med dem resten av kvällen. Efter ett tag kom Nick och sen gick alla till Funky Chicken. Efter det till nattklubben Kandahar där jag somnade i en soffa. Energin var helt slut. Hem och sova sen efter en lång kul dag!
Ikväll ska vi äta med Annas familj på Underground och vi ska ge lite presenter till Corre som Anna köpt med. Hon fyller nämligen år på tisdag. Så i helgen ska jag handla lyxfrukost, blommor och boka bord på Bobo’s. Kontakta alla vi känner ska jag också göra. Är superdupertrött. Vår granne Viktor drog hem en massa folk halv sex i morse! De stod och förde liv utanför vår dörr. Välte mina skidor gjorde de också. Gick ut och sa till dem. Mötte två tjejer som stod och rökte och sa nonchalant ”Vi går om fem minuter!” Yeah right. De har tydligen stört Liz och James chaletgäster också och någon har lekt rövare i soprummet så James har ringt och berättat för chefen. Blir inte roligt för dem skyldiga idag... haha.
Ses nästa gång!
E
tisdag 2 mars 2010
Lite smått och gott!
Mycket har hänt på sistone. Brukar låna datorn ibland av Liz och James, men det blir inte ofta. Ibland säger de att de kommer in med den typ vid 5 när de inte använder den, men sen kommer de aldrig. Så sitter man där och väntar i timmar och tror att man ska få skriva av sig lite, maila och facebooka. De är supertrevliga, men lite opålitliga. Dåliga på att svara på sms och så. Brukar skriva lappar och sätta på deras dörr som liksom ett förslag på annan kommunikation. Ibland låter de lappen sitta kvar fast att de läst den, så då vet man inte om de sett den eller inte, haha. Men men.
Corres familj, familjen Grimshorn, var här förra veckan och hade semester, så då jobbade jag så att Corre kunde vara med dem. Mötte upp för lunch och middag ibland, jättetrevligt. Mysigt med lite folk hemifrån. Åkte skidor ett par dagar med dem också. Corre hade bett dem skicka med en massa saker i matväg som vägde ton. Blåbärssoppa, nyponsoppa, mandelbiskvier, Kiviks jordgubbskräm, tunnbröd, digestivekex, Kalles kaviar... Corre-mat med andra ord. Tyvärr hade blåbärssoppan läckt ut över allt, vilket Grimshornarna upptäckte på flygplatsen i Zurich. Mitt i allt uppackande, torkande och organiserande så åkte Stoffes (Corres lillebror) Macdator i golvet och gick sönder. Tyckte synd om dem, en massa meck för att släpa hit Corres svenne-mat när vi ändå ska hem snart, haha.
Häromdagen när jag moppade golvet i vårt rum upptäckte jag något skitläskigt i hörnan bakom våra väskor. Mögel!! Slog upp vad det hette på tyska och åkte till Mooserwirt för att be någon göra något åt det. De flinade och sa att det var mögel i det rummet varje år. Så arg jag blev! Hur kan de låta folk bo där då!? Inte konstigt vi varit sjuka större delen av säsongen. I alla fall, idag kom Ivitza och sprayade nåt gift på det så att det skulle försvinna. Han hade sin översöte lille son med sig och vi stod där och höll för näsan för det luktade pyton. Fick order om att inte vistas i rummet förrän på kvällen, för medlet var giftigt. Jag gav mig ut på en långspringrunda i skogen och Corre låste in sig i badrummet. I chalen på ovanvåningen är där inga gäster idag, så har suttit här i lädersofforna med panoramautsikten över bergen och umgåtts med Liz och James hela dan medan Corre jobbat. Hon råkade dock låsa mig ute, så har varit en sväng på Mooserwirt för att hämta nyckeln av henne. Helt osminkad, i Liz jacka som är för liten, leggings, en stickad kofta som knappt täcker rumpan och mina curlingskor. Grabbarna retade mig och trodde att jag inte kommit hem i natt. Liz och James är översnälla! Just nu står James i köket och steker köttbullar till oss! Så vi ska ha mysmiddag och filmkväll ikväll. Inte klokt vad man saknar sånt.
Igår gick jag och Corre en superlång slinga genom skogen för att komma till en restaurang som vi hört skulle finnas i slutet. Vi kom fram till slut och slog oss ner vid ett bord utomhus i solskenet. Snart kom ett gäng medelålders skidåkare och slog sig glatt ner vid oss så att vi knappt fick plats. Där fanns bara två bord ute, så vi skuffade på oss till bordet vid väggen när där blev ledigt. Dit kom dock fler glada öldrickande skidgubbar, så det blev till att möblera lite. Stället var svindyrt och det var inte mycket man fick för pengarna, inte gott heller för den delen, men det var nice med en paus efter promenaden.
Promenerade tillbaka och jag gick till Mooserwirt för att jobba. Var tidig, så passade på att bestämma en tid med Margots dotter (som faktiskt är trevlig) till att klippa mig. Hon kan tydligen klippa och jag får det mycket billigare gjort än om jag skulle gå till en salong. Stod och snackade med henne en stund i paraplybaren utomhus där hon jobbar och fick hennes nummer så att vi kunde hålla kontakt. Tre grabbar bakom mig som var trillingar ville väldigt gärna ha lappen med numret efter mig, haha. Sen gick jag in för att fråga runt efter mina jobbkläder, som förmodligen någon städerska eller tvätterska tagit och flyttat på. Vi är nämligen de enda i personalen utan skåp, så vi får lägga våra kläder lite varstans. Hade hämtat upp rena kläder från tvättrummet och lagt fint i en hög i en bokhylla där även andra rena kläder låg. Men inte ens där fick de vara ifred! Frågade Fluve som satt och fikade i restaurangen med Margot och några andra och de kallade mig för ”schlampe...” nånting, vilket inte lät jättebra, men betyder väl slarver eller nåt. Han flinade i alla fall, ännu en gång. Någon hade tryckt in min t-shirt på översta hyllan i baren och min jacka låg gömd i omklädingsrummet och de tyckte jag var jättekorkad som inte sett det. De kunde ju öppnat munnen i stället när jag sagt de senaste dagarna att jag var av med grejerna. Suck.
Det är många som skrattar åt mig på Mooserwirt. Igår när jag skulle fylla på is i istunnan vid schanken så råkade jag begrava isspaden i den så alla engagerade sig för att ta ut den till mig. Fluve råkade stå där precis och bara flinade och skakade på huvudet. Häromveckan när jag skulle ringa till Harald i källaren och beställa flaskor till kylen så började jag skratta för han är så rolig i telefonen. Fick fick världens skrattanfall, var helt röd i huvudet och tårarna rann, kunde inte sluta. Kunde inte avsluta min beställning så fick ge luren och kom ihåg-lappen till en av servitörerna. De i schanken hade rätt kul åt detta resten av kvällen. Tycker att jag är en sån som ler hela tiden, vilket känns rätt skönt att höra till skillnad från när en del irriterande gäster klagar på att man ser sur ut. Men visst nästa gång när jag står där helt genomsvettig med en astung back med glas i famnen, tusen ”att göra”-saker i huvudet, stressad så att jag håller på att gå sönder och sur på Margot som är världens bitch, så ska jag absolut försöka komma ihåg att dra på smilbanden också. Attans att jag inte tänkte på det innan!
I söndags när jag slutat jobba så skulle vi gå till Underground för att träffa lite Supertravelmänniskor. Folket på Mooserwirt hade varit ovanligt fulla den här kvällen, så det var skönt att komma därifrån. En av männen drog ner brallorna framför sina kompisar och började vifta med ägodelen mitt framför näsan på mig som stod och torkade bardisken. Lagom trevligt. Margot bara skrattade och gick fram och stoppade is i brallorna på honom, hade skämts ihjäl om mamma gjort det. Den här kvinnan har fyra barn varav en dotter är i min ålder och hon är t.o.m. mormor till typ fyra stycken!!
Anyway, jag och Corre började kasa nerför pisten. Bakom oss kom en full dansk kille som knappt kunde stå på skidorna. Vi hjälpte honom ner och han insisterade på att följa med till Underground. Han tog av sig skidorna när han kom ner och vi sa att han kunde ställa dem vid huset, men istället kastade han in dem i skogen och sa att han skulle hämta dem imorgon. Lycka till! Men har sällan skrattat så mycket som när vi skulle ha ner honom för pisten, för han försökte prata svenska och det lät så sjukt kul. Väl inne på Underground beställde han drinkar till oss. Jag fixade ett glas vatten till honom, men han påstod att det var inget för honom, haha. Han hade inte ätit, bara druckut hela eftermiddagen. Ändå lyckades vi ha en ganska givande konversation med honom där vi jämförde danska med svenska. En av spelemännen pausade med gitarren och la sig i när vi snackade. Tydligen kom han från Stockholm! Världen är liten. Han sa till dansken ”De här tjejerna pratar inte svenska, de pratar skånska” haha. Som att man inte får höra nog av det där hemma. I alla fall, han var ursprungligen från Argentina och kunde alltså prata spanska, svenska, men även danska, norska, engelska, italienska och franska. Jag var djupt imponerad. De spelade en av mina favoritsånger ”Jessie” som är en asgammal låt, men som jag alltid velat lära mig på piano. Måste få tag på noterna när jag kommer hem.
Nu måste jag nog avsluta snart, grymt vad jag kan flumma ut! Måste bara berätta: Jag har skaffat ett extrajobb! Tänkte att nä, nu måste här tjänas lite pengar så gick ut på en liten jobbsökartur förra veckan. Fick napp efter typ en kvart på ett mysigt litet familjeägt lägenhetshotell. Har jobbat där två gånger nu. Det är farmorn i familjen som äger det och bor där, men en av hennes söner, Martin och hans fru ”Freni” är ”chefer.” Den här familjen heter Jennewein i efternamn, så hennes äldsta son är ägaren till den stora sportaffärskedjan i St Anton där vi köpte vår utrustning, mittensonen bossar alltså på hotellet och den yngste är killen på Mailbox! Snacka om sammanträffande. Har varit där två gånger och städat. Ska komma onsdagar och dammsuga och städa toaletter och lördagar för att grovstäda när de byter gäster. Men i lördags var det fler en jag och Freni som städade; två av hennes väninnor kom och hjälpte till. De var väldigt fnittriga och roliga att snacka med. Kan bara prata tyska så man kommer att lära sig en hel del på detta jobbet. Jag lärde dem engelska. Win-win situation! I lördags fick jag både frukost och lunch och vi satt och åt tillsammans i farmorns stora ljusa matrum. Jättemysigt att sitta ner och äta och prata. En av väninnorna gick på nån diet där hon uteslöt kolhydrater helt, så jag blev ju eld och lågor och började pladdra om det, tycker sånt är jätteintressant. Freni och Martin har en liten bebiflicka! I onsdags var hon med när vi städade och låg där och kravlade på golvet.
Ska alltså upp tidigt och städa imorgon, så godnatt för denna gången!
E
Corres familj, familjen Grimshorn, var här förra veckan och hade semester, så då jobbade jag så att Corre kunde vara med dem. Mötte upp för lunch och middag ibland, jättetrevligt. Mysigt med lite folk hemifrån. Åkte skidor ett par dagar med dem också. Corre hade bett dem skicka med en massa saker i matväg som vägde ton. Blåbärssoppa, nyponsoppa, mandelbiskvier, Kiviks jordgubbskräm, tunnbröd, digestivekex, Kalles kaviar... Corre-mat med andra ord. Tyvärr hade blåbärssoppan läckt ut över allt, vilket Grimshornarna upptäckte på flygplatsen i Zurich. Mitt i allt uppackande, torkande och organiserande så åkte Stoffes (Corres lillebror) Macdator i golvet och gick sönder. Tyckte synd om dem, en massa meck för att släpa hit Corres svenne-mat när vi ändå ska hem snart, haha.
Häromdagen när jag moppade golvet i vårt rum upptäckte jag något skitläskigt i hörnan bakom våra väskor. Mögel!! Slog upp vad det hette på tyska och åkte till Mooserwirt för att be någon göra något åt det. De flinade och sa att det var mögel i det rummet varje år. Så arg jag blev! Hur kan de låta folk bo där då!? Inte konstigt vi varit sjuka större delen av säsongen. I alla fall, idag kom Ivitza och sprayade nåt gift på det så att det skulle försvinna. Han hade sin översöte lille son med sig och vi stod där och höll för näsan för det luktade pyton. Fick order om att inte vistas i rummet förrän på kvällen, för medlet var giftigt. Jag gav mig ut på en långspringrunda i skogen och Corre låste in sig i badrummet. I chalen på ovanvåningen är där inga gäster idag, så har suttit här i lädersofforna med panoramautsikten över bergen och umgåtts med Liz och James hela dan medan Corre jobbat. Hon råkade dock låsa mig ute, så har varit en sväng på Mooserwirt för att hämta nyckeln av henne. Helt osminkad, i Liz jacka som är för liten, leggings, en stickad kofta som knappt täcker rumpan och mina curlingskor. Grabbarna retade mig och trodde att jag inte kommit hem i natt. Liz och James är översnälla! Just nu står James i köket och steker köttbullar till oss! Så vi ska ha mysmiddag och filmkväll ikväll. Inte klokt vad man saknar sånt.
Igår gick jag och Corre en superlång slinga genom skogen för att komma till en restaurang som vi hört skulle finnas i slutet. Vi kom fram till slut och slog oss ner vid ett bord utomhus i solskenet. Snart kom ett gäng medelålders skidåkare och slog sig glatt ner vid oss så att vi knappt fick plats. Där fanns bara två bord ute, så vi skuffade på oss till bordet vid väggen när där blev ledigt. Dit kom dock fler glada öldrickande skidgubbar, så det blev till att möblera lite. Stället var svindyrt och det var inte mycket man fick för pengarna, inte gott heller för den delen, men det var nice med en paus efter promenaden.
Promenerade tillbaka och jag gick till Mooserwirt för att jobba. Var tidig, så passade på att bestämma en tid med Margots dotter (som faktiskt är trevlig) till att klippa mig. Hon kan tydligen klippa och jag får det mycket billigare gjort än om jag skulle gå till en salong. Stod och snackade med henne en stund i paraplybaren utomhus där hon jobbar och fick hennes nummer så att vi kunde hålla kontakt. Tre grabbar bakom mig som var trillingar ville väldigt gärna ha lappen med numret efter mig, haha. Sen gick jag in för att fråga runt efter mina jobbkläder, som förmodligen någon städerska eller tvätterska tagit och flyttat på. Vi är nämligen de enda i personalen utan skåp, så vi får lägga våra kläder lite varstans. Hade hämtat upp rena kläder från tvättrummet och lagt fint i en hög i en bokhylla där även andra rena kläder låg. Men inte ens där fick de vara ifred! Frågade Fluve som satt och fikade i restaurangen med Margot och några andra och de kallade mig för ”schlampe...” nånting, vilket inte lät jättebra, men betyder väl slarver eller nåt. Han flinade i alla fall, ännu en gång. Någon hade tryckt in min t-shirt på översta hyllan i baren och min jacka låg gömd i omklädingsrummet och de tyckte jag var jättekorkad som inte sett det. De kunde ju öppnat munnen i stället när jag sagt de senaste dagarna att jag var av med grejerna. Suck.
Det är många som skrattar åt mig på Mooserwirt. Igår när jag skulle fylla på is i istunnan vid schanken så råkade jag begrava isspaden i den så alla engagerade sig för att ta ut den till mig. Fluve råkade stå där precis och bara flinade och skakade på huvudet. Häromveckan när jag skulle ringa till Harald i källaren och beställa flaskor till kylen så började jag skratta för han är så rolig i telefonen. Fick fick världens skrattanfall, var helt röd i huvudet och tårarna rann, kunde inte sluta. Kunde inte avsluta min beställning så fick ge luren och kom ihåg-lappen till en av servitörerna. De i schanken hade rätt kul åt detta resten av kvällen. Tycker att jag är en sån som ler hela tiden, vilket känns rätt skönt att höra till skillnad från när en del irriterande gäster klagar på att man ser sur ut. Men visst nästa gång när jag står där helt genomsvettig med en astung back med glas i famnen, tusen ”att göra”-saker i huvudet, stressad så att jag håller på att gå sönder och sur på Margot som är världens bitch, så ska jag absolut försöka komma ihåg att dra på smilbanden också. Attans att jag inte tänkte på det innan!
I söndags när jag slutat jobba så skulle vi gå till Underground för att träffa lite Supertravelmänniskor. Folket på Mooserwirt hade varit ovanligt fulla den här kvällen, så det var skönt att komma därifrån. En av männen drog ner brallorna framför sina kompisar och började vifta med ägodelen mitt framför näsan på mig som stod och torkade bardisken. Lagom trevligt. Margot bara skrattade och gick fram och stoppade is i brallorna på honom, hade skämts ihjäl om mamma gjort det. Den här kvinnan har fyra barn varav en dotter är i min ålder och hon är t.o.m. mormor till typ fyra stycken!!
Anyway, jag och Corre började kasa nerför pisten. Bakom oss kom en full dansk kille som knappt kunde stå på skidorna. Vi hjälpte honom ner och han insisterade på att följa med till Underground. Han tog av sig skidorna när han kom ner och vi sa att han kunde ställa dem vid huset, men istället kastade han in dem i skogen och sa att han skulle hämta dem imorgon. Lycka till! Men har sällan skrattat så mycket som när vi skulle ha ner honom för pisten, för han försökte prata svenska och det lät så sjukt kul. Väl inne på Underground beställde han drinkar till oss. Jag fixade ett glas vatten till honom, men han påstod att det var inget för honom, haha. Han hade inte ätit, bara druckut hela eftermiddagen. Ändå lyckades vi ha en ganska givande konversation med honom där vi jämförde danska med svenska. En av spelemännen pausade med gitarren och la sig i när vi snackade. Tydligen kom han från Stockholm! Världen är liten. Han sa till dansken ”De här tjejerna pratar inte svenska, de pratar skånska” haha. Som att man inte får höra nog av det där hemma. I alla fall, han var ursprungligen från Argentina och kunde alltså prata spanska, svenska, men även danska, norska, engelska, italienska och franska. Jag var djupt imponerad. De spelade en av mina favoritsånger ”Jessie” som är en asgammal låt, men som jag alltid velat lära mig på piano. Måste få tag på noterna när jag kommer hem.
Nu måste jag nog avsluta snart, grymt vad jag kan flumma ut! Måste bara berätta: Jag har skaffat ett extrajobb! Tänkte att nä, nu måste här tjänas lite pengar så gick ut på en liten jobbsökartur förra veckan. Fick napp efter typ en kvart på ett mysigt litet familjeägt lägenhetshotell. Har jobbat där två gånger nu. Det är farmorn i familjen som äger det och bor där, men en av hennes söner, Martin och hans fru ”Freni” är ”chefer.” Den här familjen heter Jennewein i efternamn, så hennes äldsta son är ägaren till den stora sportaffärskedjan i St Anton där vi köpte vår utrustning, mittensonen bossar alltså på hotellet och den yngste är killen på Mailbox! Snacka om sammanträffande. Har varit där två gånger och städat. Ska komma onsdagar och dammsuga och städa toaletter och lördagar för att grovstäda när de byter gäster. Men i lördags var det fler en jag och Freni som städade; två av hennes väninnor kom och hjälpte till. De var väldigt fnittriga och roliga att snacka med. Kan bara prata tyska så man kommer att lära sig en hel del på detta jobbet. Jag lärde dem engelska. Win-win situation! I lördags fick jag både frukost och lunch och vi satt och åt tillsammans i farmorns stora ljusa matrum. Jättemysigt att sitta ner och äta och prata. En av väninnorna gick på nån diet där hon uteslöt kolhydrater helt, så jag blev ju eld och lågor och började pladdra om det, tycker sånt är jätteintressant. Freni och Martin har en liten bebiflicka! I onsdags var hon med när vi städade och låg där och kravlade på golvet.
Ska alltså upp tidigt och städa imorgon, så godnatt för denna gången!
E
Back to civilasation
Var i Innsbruck häromveckan med Kristina, en tjej från Limhamn. Jag var extremt förväntansfull, hade längtat i månader. Problemet har varit att jag och Corre aldrig är lediga samtidigt och andra hade svårt att boka in en dag att hänga med. Tråkigt att åka själv ju. Men Kristina var sugen på en shoppingdag så tåg tåget tidigt en fredagsmorgon. Heeeelt underbart. Affärer! Människor utan skidkläder! Jag var i himlen. När jag varit där i några timmar sms:ade Corre och frågade om jag råkat ta med båda nycklarna till rummet. Yes, det hade jag, men svarade att hon nog kunde sticka till jobbet med dörren öppen, eftersom huvuddörren där nere vid garaget ändå är låst. Och sen när hon skulle hem kunde hon ju ringa någon i huset som kunde öppna den. Fortsättning följer.
Blev mycket shopping och fika i Innsbruck, Österrikarnas shoppingstad. Var så stressad när jag skulle iväg så glömde ta deo. Shit! Typ som att glömma borsta tänderna eller ta på byxorna! Så dagen startade på m-preis där det inhandlades deo, plåster till mina skoskav och tuggummi. Sen åt vi lunch på ett mysigt ställe med en söt gubbe som lärde mig att när man vill betala notan separat heter det ”getrennt”. Inhandlade två fleecetröjor (en röd och en rosa, kunde inte bestämma mig), vårklänning, vitt linne och en stickad tröja på H&M, två par örhängen från SIX (ett märke de också hade i Frankrike som jag älskar) och en rosa sminkneccesär, så jag slipper ha allt mitt smink i stora neccessären på golvet. Blev helt kär i den, har sådan ordning nu!
Däremellan blev det fika på en glassbar. Glass mitt i vintern låter kanske knäppt men det var underbart och i Innsbruck hade våren kommit och det var ljummet. Vi letade också upp något som kallas ”Det gyllene taket” där vi tog en bild. Lite turistiga fick vi ju vara. Vad det var för något? Ett litet tak i guldfärg. Men det var fint! Middag åt vi på en restaurang nära stationen och sen avslutade vi med ytterliggare en fika på tågstationen för tåget var en bra stund försenat.
Kom hem sent på kvällen och visade stolt upp mina inköp för Corre på rummet. När jag var klar berättade hon att jag hade låst in henne på rummet på morgonen. Hade alltså tagit båda nycklarna, stuckit och låst. Hon hade slappat på rummet till typ mitt på dan när hon skulle ut med soporna och upptäckte att dörren var låst. Hon hade varit tvungen att ringa till Fluve, chefen. Han som normalt sätt är ganska reserverad hade flinat eftersom jag låst mig ute en gång innan. Men sen frågade han ”Wait, are you locked INSIDE the room!?” och började gapskratta. Skickade ägarens bror, Mooserwirts handyman till att komma och släppa ut Corre så att hon kunde komma till jobbet. Han är världens skvallerbytta så nästa dag när jag skulle jobba visste hela Mooserwirt att jag låst Cornelia inne, haha.
Blev mycket shopping och fika i Innsbruck, Österrikarnas shoppingstad. Var så stressad när jag skulle iväg så glömde ta deo. Shit! Typ som att glömma borsta tänderna eller ta på byxorna! Så dagen startade på m-preis där det inhandlades deo, plåster till mina skoskav och tuggummi. Sen åt vi lunch på ett mysigt ställe med en söt gubbe som lärde mig att när man vill betala notan separat heter det ”getrennt”. Inhandlade två fleecetröjor (en röd och en rosa, kunde inte bestämma mig), vårklänning, vitt linne och en stickad tröja på H&M, två par örhängen från SIX (ett märke de också hade i Frankrike som jag älskar) och en rosa sminkneccesär, så jag slipper ha allt mitt smink i stora neccessären på golvet. Blev helt kär i den, har sådan ordning nu!
Däremellan blev det fika på en glassbar. Glass mitt i vintern låter kanske knäppt men det var underbart och i Innsbruck hade våren kommit och det var ljummet. Vi letade också upp något som kallas ”Det gyllene taket” där vi tog en bild. Lite turistiga fick vi ju vara. Vad det var för något? Ett litet tak i guldfärg. Men det var fint! Middag åt vi på en restaurang nära stationen och sen avslutade vi med ytterliggare en fika på tågstationen för tåget var en bra stund försenat.
Kom hem sent på kvällen och visade stolt upp mina inköp för Corre på rummet. När jag var klar berättade hon att jag hade låst in henne på rummet på morgonen. Hade alltså tagit båda nycklarna, stuckit och låst. Hon hade slappat på rummet till typ mitt på dan när hon skulle ut med soporna och upptäckte att dörren var låst. Hon hade varit tvungen att ringa till Fluve, chefen. Han som normalt sätt är ganska reserverad hade flinat eftersom jag låst mig ute en gång innan. Men sen frågade han ”Wait, are you locked INSIDE the room!?” och började gapskratta. Skickade ägarens bror, Mooserwirts handyman till att komma och släppa ut Corre så att hon kunde komma till jobbet. Han är världens skvallerbytta så nästa dag när jag skulle jobba visste hela Mooserwirt att jag låst Cornelia inne, haha.
torsdag 18 februari 2010
I staff-huset
När vi inte jobbar, festar, åker skidor eller går ärenden så sitter vi på vårt fönsterlösa rum och läser böcker, tidningar eller ser Sex and the City i Corres Iphone. Vi har fixat en receiver till tv:n, men alla serier är ju dubbade så det är lite tråkigt. Men ibland tittar jag ändå om det är en kul serie jag brukar se hemma eller en bra film. Ibland kommer James och Liz och hälsar på. De har så gullig dialekt, pratar precis som Harry Potter och Liz är väldigt lillgammal.
Mycket tid har spenderats på rummet när jag varit sjuk, vilket är ganska tråkigt. Då har man inget val liksom. Förra gången när jag var sjuk råkade jag låsa mig ute. Hade varit hos doktorn samma dag och fått lite medicamenter att kurera mig med och lovat mig själv att aldrig gå ut utan knäppt jacka och något på huvudet. Skulle bara ut och slänga soporna och i samma sekund som jag hörde dörren smälla igen kom jag på att jag glömt ta med nycklarna. Crap! Så där stod jag ensam på trottoaren i bara jeans och t-shirt när det var 7 minus! Ropade upp mot huset ifall någon skulle ha fönstret öppet och höra mig, men nej. Helt dött. Visste dock att Andreas pojkvän och hans kompisar var på deras rum för hade snackat med dem innan. Men hade inte deras nummer och än mindre en mobil! En man kom förbi och erbjöd sig att låna ut sin telefon, men jag hade ju inte ett enda nummer i huvudet. Han föreslog att jag skulle gå till hotellet en bit ner på gatan, så kanske de kunde hjälpa mig. Hade ingen aning om hur, men det lät bättre än att stå på gatan och hacka tänder så jag sprang dit.
Var världens lyxhotell och jag möttes av tända brasor, stela läderstolar och koskinn på golvet när jag kom in. Till vänster var restaurangen, allt var öppet och alla snobbiga gäster som satt och åt middag stirrade på mig när jag kom inspringandes, helt skakig av kylan. Pratade med ett par tjejer i serveringspesonalen och sen kom en kille som hade tid att hjälpa mig. Hade kommit på att jag kunde få dem att ringa till Mooserwirt, be någon på Mooserwirt att ringa till Andrea och be henne ringa till sin pojkvän som kunde släppa in mig. Killen lyckades inte hitta numret på datorn bakom receptionen. Efter ett tag kom hotellchefen och frågade vad jag behövde hjälp med. Han halade upp sin mobil och ringde. ”Hej Fluve, hur är läget? Jag har en av dina anställda här som har låst sig ute.” Shit så pinsamt! Han kände Fluve och ringde direkt till honom! Sen gav han luren till mig och jag ursäktade mig och frågade om han kunde hitta Andrea. Till slut släppte Sebastian, hennes pojkvän in mig. Puh! Ska aldrig mer gå ut utan nyckel.
Mycket tid har spenderats på rummet när jag varit sjuk, vilket är ganska tråkigt. Då har man inget val liksom. Förra gången när jag var sjuk råkade jag låsa mig ute. Hade varit hos doktorn samma dag och fått lite medicamenter att kurera mig med och lovat mig själv att aldrig gå ut utan knäppt jacka och något på huvudet. Skulle bara ut och slänga soporna och i samma sekund som jag hörde dörren smälla igen kom jag på att jag glömt ta med nycklarna. Crap! Så där stod jag ensam på trottoaren i bara jeans och t-shirt när det var 7 minus! Ropade upp mot huset ifall någon skulle ha fönstret öppet och höra mig, men nej. Helt dött. Visste dock att Andreas pojkvän och hans kompisar var på deras rum för hade snackat med dem innan. Men hade inte deras nummer och än mindre en mobil! En man kom förbi och erbjöd sig att låna ut sin telefon, men jag hade ju inte ett enda nummer i huvudet. Han föreslog att jag skulle gå till hotellet en bit ner på gatan, så kanske de kunde hjälpa mig. Hade ingen aning om hur, men det lät bättre än att stå på gatan och hacka tänder så jag sprang dit.
Var världens lyxhotell och jag möttes av tända brasor, stela läderstolar och koskinn på golvet när jag kom in. Till vänster var restaurangen, allt var öppet och alla snobbiga gäster som satt och åt middag stirrade på mig när jag kom inspringandes, helt skakig av kylan. Pratade med ett par tjejer i serveringspesonalen och sen kom en kille som hade tid att hjälpa mig. Hade kommit på att jag kunde få dem att ringa till Mooserwirt, be någon på Mooserwirt att ringa till Andrea och be henne ringa till sin pojkvän som kunde släppa in mig. Killen lyckades inte hitta numret på datorn bakom receptionen. Efter ett tag kom hotellchefen och frågade vad jag behövde hjälp med. Han halade upp sin mobil och ringde. ”Hej Fluve, hur är läget? Jag har en av dina anställda här som har låst sig ute.” Shit så pinsamt! Han kände Fluve och ringde direkt till honom! Sen gav han luren till mig och jag ursäktade mig och frågade om han kunde hitta Andrea. Till slut släppte Sebastian, hennes pojkvän in mig. Puh! Ska aldrig mer gå ut utan nyckel.
Gästerna på Mooserwirt
Det är ganska kul att titta på gästerna på Mooserwirt. Där är mest folk i 30-40 årsåldern och de flesta är män. Nu när svenskarna har lov är det dock många svenska ungdomar. Ungdomar eller inte, det går vilt till! Folk blir extremt fulla. De brukar stå på borden och bänkarna med pjäxor och dansa. Ibland när man kommer ut i köket sitter nån skadad gäst på en back, inlindad i bandage. En gång stod en kille på mittenbordet i restaurangen och började strippa. När jag trodde han skulle behålla kallingarna och därmed lite av hedern, moonade han inför DJ:n som stängde av musiken och tände lamporna. Sen var det inte lika kul längre, haha.
Många flirtar hejvilt med oss. Man får en hel del telefonnummer och olika erbjudanden. Alla vill beställa av oss men vi får gestikulera åt de andra varje gång och förklara att vi inte får ta beställningar. Ytterst en liten del fattar, resten blir upprörda, slår ut med armarna, låtsas gråta och säger ”Whyyyy!?” Andra frågar ”Vadå, är du för ung?”, ”Vadå, så du ska bara stå där och se söt ut?” eller ”Kan du inte ta beställningar eller, praktiserar du?” och annat nedvärderande.
En gång vinkade en äldre dam i baren och började prata med mig. Hon var från England men hade bott mycket i sydafrika. Hon hade varit i St Anton genom åren sedan hon var 18 år, 1966. Hon skämdes för att säga det, tyckte hon var gammal. Jag påpekade motsatsen (trots att hon faktiskt såg mycket äldre ut än 62, haha) och att hon fortfarande var ung och säkert kunde hitta en man här ikväll. Hon fnittrade och skakade på huvudet.
Sen såg jag hur hon fick syn på en man på andra sidan bordet som går ut från mitten på baren. Hon bad mig gå och fråga om han hade åkt skidor på Rendl tidigare samma dag. Hon påstod att de hade fått ögonkontakt där på ett café. Jepp det hade han, fick jag reda på när han äntligen förstod vad jag menade. Han pratade bara tyska och jag hade lite svårt att formulera mig. Sen fick jag i uppgift att hälsa från henne hur fint hans år lockades runt öronen, haha. Tog mig typ 5 minuter att få fram det. ”Euhm... sie sagt dass Ihre Haar...sehr schön...euhm...around Ihre... ” Sen hade jag glömt vad öron heter på tyska och fick gestikulera lite, men tror han fattade tillslut. Hon tyckte han var svårflirtad som fortfarande stod kvar på sin sida, men allteftersom eftermiddagen flöt på kom han tillslut runt till henne. Sen var dem ALL OVER EACHOTHER hela kvällen! Jag som brukar säga till päronen att de är pinsamma när du håller på att pussas var vi än är någonstans - det här var det värsta jag sett! De var värre än vad fulla ungdomar! Ändå hade hon bara druckit typ en och en halv kopp Jagertee. Margot och Diana gick och småflinade och tyckte det var skitkul att det var jag som fixat ihop dem. Sen hände det värsta! Hon stoppade ner handen i hans byxor och sen skriver jag inte mer. Två 60+ åringar! Public place!! Disgusting! Sen gick dem hem tillsammans.
Berättade för de andra tjejerna på Mooserwirt nästa dag när vi stod och snackade, de höll på att smälla av. Damen kom dit även den här dagen och utbrast till mig ”Thank you, thank you! I’ve met the best man ever! He’s lovely!!” I’m sure he is, haha. Dagen efter det jobbade Corre och hon frågade Diana om Corre pratade engelska och sen sa hon till Corre: “Your room mate made me meet a very lovely man!” Corre log och nickade. Hade redan all information hon behövde.
När vi har ätit och ska gå hem är det fortfarande många gäster som vinglar omkring utanför. Förstår inte hur de klarar att ta skidorna ner i det tillståndet, eller hur de ens hittar sina skidor! Alla fixar det inte. När vi var på väg ner genom skogen ropade en man bakom oss och frågade om vi kunde hjälpa honom ner till centrum. Han var tysk, hade kommit samma dag och han var så full och visste inte var han bodde. Hans vänner hade tagit hem skidorna med bara lämnat honom, haha. Så det var bara att ta honom under varsen arm och börja gå ner genom skogen. Inte lätt med hans tillstånd och faktumet att han var två meter lång, hade pjäxor och att vägen ner genom skogen var snorhal. Vi var väl medvetna om att trillade han, trillade vi och tvärtom. Nere vid huvudvägen insåg vi att detta skulle ta hela natten, så vi ringde en taxi, satte honom i den och sa hej och godnatt.
Många flirtar hejvilt med oss. Man får en hel del telefonnummer och olika erbjudanden. Alla vill beställa av oss men vi får gestikulera åt de andra varje gång och förklara att vi inte får ta beställningar. Ytterst en liten del fattar, resten blir upprörda, slår ut med armarna, låtsas gråta och säger ”Whyyyy!?” Andra frågar ”Vadå, är du för ung?”, ”Vadå, så du ska bara stå där och se söt ut?” eller ”Kan du inte ta beställningar eller, praktiserar du?” och annat nedvärderande.
En gång vinkade en äldre dam i baren och började prata med mig. Hon var från England men hade bott mycket i sydafrika. Hon hade varit i St Anton genom åren sedan hon var 18 år, 1966. Hon skämdes för att säga det, tyckte hon var gammal. Jag påpekade motsatsen (trots att hon faktiskt såg mycket äldre ut än 62, haha) och att hon fortfarande var ung och säkert kunde hitta en man här ikväll. Hon fnittrade och skakade på huvudet.
Sen såg jag hur hon fick syn på en man på andra sidan bordet som går ut från mitten på baren. Hon bad mig gå och fråga om han hade åkt skidor på Rendl tidigare samma dag. Hon påstod att de hade fått ögonkontakt där på ett café. Jepp det hade han, fick jag reda på när han äntligen förstod vad jag menade. Han pratade bara tyska och jag hade lite svårt att formulera mig. Sen fick jag i uppgift att hälsa från henne hur fint hans år lockades runt öronen, haha. Tog mig typ 5 minuter att få fram det. ”Euhm... sie sagt dass Ihre Haar...sehr schön...euhm...around Ihre... ” Sen hade jag glömt vad öron heter på tyska och fick gestikulera lite, men tror han fattade tillslut. Hon tyckte han var svårflirtad som fortfarande stod kvar på sin sida, men allteftersom eftermiddagen flöt på kom han tillslut runt till henne. Sen var dem ALL OVER EACHOTHER hela kvällen! Jag som brukar säga till päronen att de är pinsamma när du håller på att pussas var vi än är någonstans - det här var det värsta jag sett! De var värre än vad fulla ungdomar! Ändå hade hon bara druckit typ en och en halv kopp Jagertee. Margot och Diana gick och småflinade och tyckte det var skitkul att det var jag som fixat ihop dem. Sen hände det värsta! Hon stoppade ner handen i hans byxor och sen skriver jag inte mer. Två 60+ åringar! Public place!! Disgusting! Sen gick dem hem tillsammans.
Berättade för de andra tjejerna på Mooserwirt nästa dag när vi stod och snackade, de höll på att smälla av. Damen kom dit även den här dagen och utbrast till mig ”Thank you, thank you! I’ve met the best man ever! He’s lovely!!” I’m sure he is, haha. Dagen efter det jobbade Corre och hon frågade Diana om Corre pratade engelska och sen sa hon till Corre: “Your room mate made me meet a very lovely man!” Corre log och nickade. Hade redan all information hon behövde.
När vi har ätit och ska gå hem är det fortfarande många gäster som vinglar omkring utanför. Förstår inte hur de klarar att ta skidorna ner i det tillståndet, eller hur de ens hittar sina skidor! Alla fixar det inte. När vi var på väg ner genom skogen ropade en man bakom oss och frågade om vi kunde hjälpa honom ner till centrum. Han var tysk, hade kommit samma dag och han var så full och visste inte var han bodde. Hans vänner hade tagit hem skidorna med bara lämnat honom, haha. Så det var bara att ta honom under varsen arm och börja gå ner genom skogen. Inte lätt med hans tillstånd och faktumet att han var två meter lång, hade pjäxor och att vägen ner genom skogen var snorhal. Vi var väl medvetna om att trillade han, trillade vi och tvärtom. Nere vid huvudvägen insåg vi att detta skulle ta hela natten, så vi ringde en taxi, satte honom i den och sa hej och godnatt.
Utelivet
Utelivet här är verkligen levande! Känns roligare än Malmö, men det beror kanske på att de samlat alla balla och sociala människor på samma ställe. Alla är ju här för att ha kul och träffa folk! Ok, det är väl därför man går ut över huvud taget, men jag vet inte, blir trött på Malmö ibland. Men vill man slippa Malmöborna så är det väl inte hit man åker egentligen, för här samlas dem, haha. Inte klokt vad många man känner igen! Gick till nattklubben Post Keller en gång och tre killar som vi gått grundskolan med stod jobbade i garderoben!
En kväll gick jag och Corre till Platzl och träffade världens skummaste man. Han var typ i 40årsåldern och ställde sig vid vårt bord och började prata. Han var engelskman men påstod att han var halvt italienare. I början verkade han väldigt trevlig och hade en massa intressant att berätta, men efter ett tag kändes det knasigt, för han slutade liksom aldrig. Var precis som om han hade en förberedd historia som han drog för kvinnor på krogen. Jag hade svårt att hålla mig vaken. Han hade rest hit med en grupp andra som stod en bit ifrån och när jag skulle gå och pudra näsan var det nån av dem som sa till mig att mannen var ”mental.” Jag bara flinade och gick vidare. Kom tillbaka och nu hade Corre också börjat tröttna och gestikulerade att hon ville därifrån. Då kom en annan i gruppen fram och sa till oss att han var mental. Vi började tro dem. Den här mannen var australiensare och skitrolig! Han sa att han ätit på Moserwirt samma dag och skulle härma hur servitören såg ut. Såg direkt vem han menade och släppte ut världens asgarv som fick mentalmannen att verka lite svartsjuk, men han bara fortsatte prata. Vi sa att vi skulle gå till Funky Chicken och träffa våra vänner och då skulle han tvunget med. För att inte behöva dras med honom resten av kvällen drog vi med hans rolige kompis också så att vi hade någon att dumpa över honom på, vilket vi gjorde efter att ha varit på Funky ett tag. Vi hade berättat tidigare för mentalmannen att folk dansade på borden på Funky så han studsade ju upp där direkt och skulle ha med oss. Sjukt pinsam var han.
Adam, som var med i killgänget vi umgicks med i början hade fått jobb i Lech, men var på besök en dag i St Anton. Corre jobbade medan jag afterskiade med dem på Crasy Kangaroo. På kvällen skulle vi ut hela gänget, men det slutade med att vi satt själva med Adam på Bobbo’s. Vet inte vart de andra tagit vägen, men när jag ringde dem hade dem redan stuckit och typ glömt att ta med Adam. Han skulle nämligen sova hos dem och åka tillbaka till Lech nästa dag. Han hade kommit hit i skidkläder så varenda grej han hade på kroppen hade han lånat av de andra grabbarna och han hade inget batteri på telefonen så det var jag som fick ringa och klydda så att han skulle kunna ta sig hem till dem, han visste ju inte vart dem bodde. De låg och sov och orkade inte engagera sig så mycket så det slutade med att Adam fick följa med oss hem och sova på vårt golv. Vi trodde han skulle börja tjata om att få ligga i någon av våra sängar, men det gjorde han inte utan la sig rak lång på golvet med vår äckliga badrumsmatta över sig. Vi föreslog att han åtminstone kunde lägga sig under elementet för det var varmare. Corre sa till honom att va jättaförsiktig så att han inte skulle välta ner vattenlådan vi ställt där för att öka luftfuktigheten. Hon välte ner den själv. Hela golvet flöt och Adam satt på en stol med matten över huvudet och suckade medan vi sprang omkring och torkade golv, tidningar och allt annat som blivit vått. Fick dra ut mina låder under sängen också. Detta var typ vid femtiden på morgonen, haha. Tillslut somnade vi i alla fall och Adam gick upp några timmar senare för att ta bussen. Meddelade att han sovit som en stock.
Andra galna kvällar vi haft har varit på Bobbo’s. DJ:n där har Corre blivit kompis med så ibland gör vi honom sällskap i djbåset. En gång när jag stod vid utgången kom ett gäng glada holländare in, började ta av sig jackorna och hängde dem över mig. Jag började dansa där under jackberget vilket de tyckte var skitkul. Sen släppte dem inte mig och Corre på ett bra tag. De dansade med oss, slet i oss från höger och vänster, kastade upp oss i luften och snurrade! Helgalet, har nog aldrig haft så kul på ett dansgolv. Har hur många bilder som helst när Corre är i farten, men de fick inte va med på facebook, haha. DJ:n bara tittade på oss och skrattade, vi och holländarna var nästan själva på det lilla dansgolvet.
Nästa gång vi var där firade vi Craigs födelsedag. Ett par sydafrikanska killar, Dale och Dylan, som jag träffat på mailbox skulle komma dit med sina kompisar, men de kom aldrig, så vi gav upp och var på väg till Post Keller med de andra när de precis kom. Hade sagt hejdå till DJ:n men Dale och Dylan ville in på Bobbo’s med oss så vi blev bokstavligen indragna igen och vår DJ blev glatt överraskad. Sen var det i gång med buggandet fram och tillbaka och kastandet upp i luften.
Vi gick lyckades dock tillslut dra med dem till Post Keller där vi bara stannade ett tag. Gillar inte det stället, för mörkt och för dålig musik. Ett par killar fick för sig att börja bråka och jag hamnade liksom mittemellan, så Dylan fick dra ut mig. Sjukt läskigt, men det gick bra. Annars händer inte så mycket sånt när man är ute här. Då snackar vi Malmö!
Vårt mysställe nummer ett är helt klart Underground. Dit går man för att chilla och umgås. Hade aldrig varit där förr när jag och Corre gick dit en dag efter att jag slutat jobba. Sååå mysigt! Träväggar, trägolv och trämöbler. Träbänkarna vi satt på var täckta med gamla ”farmorkuddar” i varma röda nyanser och på golvet låg trasmattor. På varje bord stod levande ljus och det bästa av allt – de hade livemusik! Ett gäng ungdomar turades om att spela gitarr, piano och att sjunga. Det var inte så många gäster när vi var där. Vid borden bredvid satt ett gäng danskar och ett gäng norrmän, alla var män i 30-40årsåldern. Killen som spelade piano var helt fantastisk! När han hörde att det var ett gäng skandinaver som satt i vårt rum började han spela både danska, norska och svenska låtar och han sjöng till! Han kunde seriöst alla våra språk! Så vi satt där ett bra tag och myste och sjöng med till Cornelis Vreisijk-visor.
En kväll gick jag och Corre till Platzl och träffade världens skummaste man. Han var typ i 40årsåldern och ställde sig vid vårt bord och började prata. Han var engelskman men påstod att han var halvt italienare. I början verkade han väldigt trevlig och hade en massa intressant att berätta, men efter ett tag kändes det knasigt, för han slutade liksom aldrig. Var precis som om han hade en förberedd historia som han drog för kvinnor på krogen. Jag hade svårt att hålla mig vaken. Han hade rest hit med en grupp andra som stod en bit ifrån och när jag skulle gå och pudra näsan var det nån av dem som sa till mig att mannen var ”mental.” Jag bara flinade och gick vidare. Kom tillbaka och nu hade Corre också börjat tröttna och gestikulerade att hon ville därifrån. Då kom en annan i gruppen fram och sa till oss att han var mental. Vi började tro dem. Den här mannen var australiensare och skitrolig! Han sa att han ätit på Moserwirt samma dag och skulle härma hur servitören såg ut. Såg direkt vem han menade och släppte ut världens asgarv som fick mentalmannen att verka lite svartsjuk, men han bara fortsatte prata. Vi sa att vi skulle gå till Funky Chicken och träffa våra vänner och då skulle han tvunget med. För att inte behöva dras med honom resten av kvällen drog vi med hans rolige kompis också så att vi hade någon att dumpa över honom på, vilket vi gjorde efter att ha varit på Funky ett tag. Vi hade berättat tidigare för mentalmannen att folk dansade på borden på Funky så han studsade ju upp där direkt och skulle ha med oss. Sjukt pinsam var han.
Adam, som var med i killgänget vi umgicks med i början hade fått jobb i Lech, men var på besök en dag i St Anton. Corre jobbade medan jag afterskiade med dem på Crasy Kangaroo. På kvällen skulle vi ut hela gänget, men det slutade med att vi satt själva med Adam på Bobbo’s. Vet inte vart de andra tagit vägen, men när jag ringde dem hade dem redan stuckit och typ glömt att ta med Adam. Han skulle nämligen sova hos dem och åka tillbaka till Lech nästa dag. Han hade kommit hit i skidkläder så varenda grej han hade på kroppen hade han lånat av de andra grabbarna och han hade inget batteri på telefonen så det var jag som fick ringa och klydda så att han skulle kunna ta sig hem till dem, han visste ju inte vart dem bodde. De låg och sov och orkade inte engagera sig så mycket så det slutade med att Adam fick följa med oss hem och sova på vårt golv. Vi trodde han skulle börja tjata om att få ligga i någon av våra sängar, men det gjorde han inte utan la sig rak lång på golvet med vår äckliga badrumsmatta över sig. Vi föreslog att han åtminstone kunde lägga sig under elementet för det var varmare. Corre sa till honom att va jättaförsiktig så att han inte skulle välta ner vattenlådan vi ställt där för att öka luftfuktigheten. Hon välte ner den själv. Hela golvet flöt och Adam satt på en stol med matten över huvudet och suckade medan vi sprang omkring och torkade golv, tidningar och allt annat som blivit vått. Fick dra ut mina låder under sängen också. Detta var typ vid femtiden på morgonen, haha. Tillslut somnade vi i alla fall och Adam gick upp några timmar senare för att ta bussen. Meddelade att han sovit som en stock.
Andra galna kvällar vi haft har varit på Bobbo’s. DJ:n där har Corre blivit kompis med så ibland gör vi honom sällskap i djbåset. En gång när jag stod vid utgången kom ett gäng glada holländare in, började ta av sig jackorna och hängde dem över mig. Jag började dansa där under jackberget vilket de tyckte var skitkul. Sen släppte dem inte mig och Corre på ett bra tag. De dansade med oss, slet i oss från höger och vänster, kastade upp oss i luften och snurrade! Helgalet, har nog aldrig haft så kul på ett dansgolv. Har hur många bilder som helst när Corre är i farten, men de fick inte va med på facebook, haha. DJ:n bara tittade på oss och skrattade, vi och holländarna var nästan själva på det lilla dansgolvet.
Nästa gång vi var där firade vi Craigs födelsedag. Ett par sydafrikanska killar, Dale och Dylan, som jag träffat på mailbox skulle komma dit med sina kompisar, men de kom aldrig, så vi gav upp och var på väg till Post Keller med de andra när de precis kom. Hade sagt hejdå till DJ:n men Dale och Dylan ville in på Bobbo’s med oss så vi blev bokstavligen indragna igen och vår DJ blev glatt överraskad. Sen var det i gång med buggandet fram och tillbaka och kastandet upp i luften.
Vi gick lyckades dock tillslut dra med dem till Post Keller där vi bara stannade ett tag. Gillar inte det stället, för mörkt och för dålig musik. Ett par killar fick för sig att börja bråka och jag hamnade liksom mittemellan, så Dylan fick dra ut mig. Sjukt läskigt, men det gick bra. Annars händer inte så mycket sånt när man är ute här. Då snackar vi Malmö!
Vårt mysställe nummer ett är helt klart Underground. Dit går man för att chilla och umgås. Hade aldrig varit där förr när jag och Corre gick dit en dag efter att jag slutat jobba. Sååå mysigt! Träväggar, trägolv och trämöbler. Träbänkarna vi satt på var täckta med gamla ”farmorkuddar” i varma röda nyanser och på golvet låg trasmattor. På varje bord stod levande ljus och det bästa av allt – de hade livemusik! Ett gäng ungdomar turades om att spela gitarr, piano och att sjunga. Det var inte så många gäster när vi var där. Vid borden bredvid satt ett gäng danskar och ett gäng norrmän, alla var män i 30-40årsåldern. Killen som spelade piano var helt fantastisk! När han hörde att det var ett gäng skandinaver som satt i vårt rum började han spela både danska, norska och svenska låtar och han sjöng till! Han kunde seriöst alla våra språk! Så vi satt där ett bra tag och myste och sjöng med till Cornelis Vreisijk-visor.
I backen
När vi inte jobbar försöker vi hinna med så mycket skidor som möjligt. Har dock inte varit så mycket innan eftersom vi varit sjuka länge. Men då blir det desto mer att upptäcka nu! Liftsystemet är skitstort, här finns hur mycket att välja på som helst. En gång skulle vi testa att åka på andra sidan berget, bakom järnvägsspåret. Vi tog den stora liften upp och åkte omkring i systemet. Skulle testa ytterligare en lift och när vi satt i den och tittade ner fick vi syn på en lång, brant puckelpist och hoppades att den inte var enda vägen ner. Det var den. När vi kom upp var det iskallt och blåsigt och vi möttes av en skylt där det stod ”Endast för erfarna skidåkare.” Shit! Då erfarna var vi inte. Frågade liftgubben om vi kunde få ta liften tillbaka men han bara flinade, skakade på huvudet och sa ”Geht nicht!” Shit! Tog oss timmar att komma ner kändes det som. Asbrant, isigt och klippor lite här och var. Reste man sig upp när vinden kom fanns risk att man åkte iväg. Men det var en erfarenhet som allting annat!
Änsålånge hade jag inte trillat på hela vistelsen här. Corre trillade första gången hon skulle åka i en svart backe. Vi var ute med Hanna, en tjej från en av skidaffärerna där vi provat utrustning. Det var nypistat och fint och vi hade stannat upp för att snacka. Plötsligt råkade Corre knäppa av sig ena skidan, tappade balansen och kasade nerför backen. Hon fick upp en fruktansvärd fart och bara försvann liksom! Hanna som är värsta proffsåkare skulle plocka upp hennes skida för att åka ner med den och trillade själv. Jag visste inte vem jag skulle hjälpa först. Åkte ner till Corre som satt i snön med en massa engelskmän omkring sig som kollade hur det hade gått. Hon såg ut som en snögubbe. Corres första fall var alltså från stillastående! Jag är inte mycket bättre, första gången jag trillade var nu för ett tag sen. På väg till liften! Detta säger en del om nivån på vår skidåkning... haha.
Ibland tar vi utflykter till orterna runtomkring St Anton. Första gången vi åkte till Lech var med ett ungt engelskt par, Liz och James, som bor några dörrar från oss. De jobbar inte på Mooserwirt, utan som chalet hosts för ett engelskt företag som heter Super travel. Högst upp i detta huset finns nämligen en chaletvåning. Chalet är som ett hotell fast lyxigare. Gästerna delar en våning, i denna får där plats 6 personer. Sen kommer Liz och James upp till dem och serverar frukost på morgonen, städar när gästerna är iväg och lagar sedan flerrättersmiddag till dem på kvällen. Vi brukar få kakor, pajer, desserter och annat som blir över, de är jättegulliga mot oss.
Lech är lyxlirarnas ställe. Här skiner alltid solen på deras glammiga lyxskidkläder och liftsofforna är vadderade för att det ska vara mjukt att sitta. En gång följde jag med dem till Sonnenkopf med en massa andra från deras Super travelgrupp. Var helt klart min bästa skiddag hittills! Solen sken hela dagen och deras kompisar var överschyssta.
Nu ska jag se till att börja åka igen efter att ha legat inne och varit sjuk i nästan en vecka. Corre kom hem en dag och sa att nu hade ALLA säsongare en googlebränna. Snacka om att jag fick ångest, är helt kritvit och ser ut och känner mig som spaghetti. Usch! Ändring på det.
Kram!
Änsålånge hade jag inte trillat på hela vistelsen här. Corre trillade första gången hon skulle åka i en svart backe. Vi var ute med Hanna, en tjej från en av skidaffärerna där vi provat utrustning. Det var nypistat och fint och vi hade stannat upp för att snacka. Plötsligt råkade Corre knäppa av sig ena skidan, tappade balansen och kasade nerför backen. Hon fick upp en fruktansvärd fart och bara försvann liksom! Hanna som är värsta proffsåkare skulle plocka upp hennes skida för att åka ner med den och trillade själv. Jag visste inte vem jag skulle hjälpa först. Åkte ner till Corre som satt i snön med en massa engelskmän omkring sig som kollade hur det hade gått. Hon såg ut som en snögubbe. Corres första fall var alltså från stillastående! Jag är inte mycket bättre, första gången jag trillade var nu för ett tag sen. På väg till liften! Detta säger en del om nivån på vår skidåkning... haha.
Ibland tar vi utflykter till orterna runtomkring St Anton. Första gången vi åkte till Lech var med ett ungt engelskt par, Liz och James, som bor några dörrar från oss. De jobbar inte på Mooserwirt, utan som chalet hosts för ett engelskt företag som heter Super travel. Högst upp i detta huset finns nämligen en chaletvåning. Chalet är som ett hotell fast lyxigare. Gästerna delar en våning, i denna får där plats 6 personer. Sen kommer Liz och James upp till dem och serverar frukost på morgonen, städar när gästerna är iväg och lagar sedan flerrättersmiddag till dem på kvällen. Vi brukar få kakor, pajer, desserter och annat som blir över, de är jättegulliga mot oss.
Lech är lyxlirarnas ställe. Här skiner alltid solen på deras glammiga lyxskidkläder och liftsofforna är vadderade för att det ska vara mjukt att sitta. En gång följde jag med dem till Sonnenkopf med en massa andra från deras Super travelgrupp. Var helt klart min bästa skiddag hittills! Solen sken hela dagen och deras kompisar var överschyssta.
Nu ska jag se till att börja åka igen efter att ha legat inne och varit sjuk i nästan en vecka. Corre kom hem en dag och sa att nu hade ALLA säsongare en googlebränna. Snacka om att jag fick ångest, är helt kritvit och ser ut och känner mig som spaghetti. Usch! Ändring på det.
Kram!
tisdag 16 februari 2010
Mina stammisställen:)
Det finns ställen i St Anton dit jag tycker jag ränner stup i kvarten. T.ex. poliskontoret när vi klyddade med våra registreringar. Eller posten, när det ska hämtas paket hemifrån eller postas brev. De på postkontoret är jättegulliga och senaste gången jag var där kom mannen ihåg att jag var från Sverige och försökte prata svenska med mig. Ett annat ställe där jag hänger ofta är apoteket. Har tyvärr varit sjuk nästan oavbrutet sedan jag kom hit. Hinner inte bli frisk förrän nästa virus attackerar mig. Försöker klä mig varmt, dricka te, Actimel och C-vitamin, men det verkar inte hjälpa mitt stackars immunförsvar. I skrivande stund har jag feber och har bly i hela huvudet känns det som. Tror det är tredje gången jag är sjuk nu. Köpte hostmedicin på apoteket igår och när jag kom ut lyckades jag knappt komma upp för den lilla backen till huvudgatan, så svag jag var. Blev faktiskt helt frisk förra veckan och kunde springa och styrketräna en gång. Hade gjort upp värsta planen på hur jag skulle komma i form igen efter skräpmat, för många drinkar (för att vara Elin:)) och sjukdomar. Men det sket sig. Big time!
Förra veckan tog jag min andra Gardasilspruta, vaccinationen mot livmordehalscancer. Var på apoteket för typ en månad sen och frågade hur det gick till när jag skulle hämta ut den där, gå till läkaren osv. ”Why don’t you do it in your home country?” frågade apotekaren. Ja, det kan man ju fråga sig. Typ någon vecka innan jag åkte kom jag på att jag ville ta sprutorna nu nu nu! Det är nämligen tre sprutor man ska ta; den andra ska tas två månader efter den första och den tredje 4 månader efter den andra och väntade jag med detta tills jag kom hem kanske jag skulle vara i Australien eller nåt när den tredje sprutan skulle tas och jag var rädd att det skulle vara komplicerat iom att det inte är inom EU. Sprutan måste vara kyld hela tiden tills man tar den, så det är för klyddigt att ta med en hemifrån.
Så i Sverige innan jag åkte satte jag mig och ringde runt till allt och alla som skulle kunna veta om det var möjligt att köpa sprutan i Österrike och hur mycket den kostade där. Apoteket tog reda på att Gardasil var ett godkänt vaccin i Österrike men den störda kärringen där tyckte jag kunde köpa spruta nummer två i Sverige och forsla med den på resan . ”Du kan väl fråga om du kan låna flygvärdinnornas kylskåp på planet och sen kan du väl se om du kan låna lite plats i ett kylskåp där du bor eller jobbar. Annars kan du väl bara sticka ner den i snön, där är väl kallt där nere? Sen kan du väl sticka i sprutan själv, det är inte så svårt.” Menade hon allvar?? För det första skulle jag inte ens få ta med den på planet, ser ju sjukt misstänkt ut med en spruta. Sen visste vi inte hur lång tid vi skulle behöva transporteras till St Anton efter att vi landat i Zurich. Skulle jag behöva ha med mig värsta kylväskan med kylklampar? Och förvara sprutan i ett kylskåp där jag bor eller jobbar; vi hade ju inte en susning om vart vi skulle hamna och det kändes inte så säkert att lägga den i ett stort kylrum på en restaurang ifall den skulle komma bort. Det är ju liksom ingen billig spruta; en kostar över 1000 kr. Sätta ner den i snön!? Var hon frisk? Den skulle ju frysa eller flyta iväg om det töade. De två första månader skulle handla om min spruta. Att ta sprutan själv tänker jag inte ens kommentera.
Jag ringde vidare och efter hundratals samtal till bl.a. Limhamns läkargrupp (där de verkar ha samlat alla Sveriges mest inkompetenta läkare på samma ställe), Försäkringskassan, gammelmoster Ingrid som varit cancerdoktor och brukar ha koll på allt, fick jag tips om att ringa till Svenska ambassaden i Österrike. Ringde dit och fick hjälp av världens snällaste man som mailade en lista till mig med namn och telefonnummer till läkare i Österrike, där vissa kunde svenska och engelska. Jag började ringa runt och råkade hamna hos en tandläkarassistent. Detta var inte alls hennes område, men hon lyssnade och ville hjälpa mig så hon gav mig numret till hennes gynekolog, haha. Han hade dock inte öppet förrän senare, så jag ringde vidare och kom till en gynekolog som lät jättegammal. Han förstod bara tyska och jag hade svårt att förklara på tyska vad jag ville ha reda på, så han räckte över luren till sin fru som kunde lite engelska. ”Min man har varit pensionerad sedan nio år tillbaka,” sa hon. Shit vad pinsamt! Haha. Men ändå försökte hon hjälpa mig och frågade vad jag ville. Utan lycka där kom jag till en kirurg i Wien. Han sa att han råkade känna apotekaren i St Anton och gav mig numret dit. Dock hade de stängt för tillfället, men guess what?! Denne snälle man ringde direkt till honom, tog reda på vad jag ville veta och ringde tillbaka till mig en stund senare. Till vårt svenska nummer, måste ju varit dyrt för honom också. Detta skulle aldrig ske i Sverige! Där är det ingen som vill hjälpa, ingen som vill ta ansvar, ingen som bryr sig. Skrev till ambassaden i Österrike, tackade så mycket för hjälpen och och hyllade sjukvården i Österrike. Skrev också att de kunde stryka den pensionerade gynekologen från listan.
Så, efter denna information, att spruta nr två gick att ta i St Anton och att den inte var hiskligt mycket dyrare här, sprang jag till Limhamns läkargrupp och tog den första. Detta var dagen innan jag skulle åka. Varför göra det enkelt för sig? Har aldrig riktigt varit min grej, haha.
Till matbutiken Spar går vi ofta. I början var det lite klyddigt med språket när det var nåt i affären man inte kunde hitta. Fick det inte till endast tyska utan det blev typ ”Entschuldigung...euhm...est-ce que vous avez quelque chose that I can use for...” Gjorde nyss en liten koll på hur mycket pengar jag spenderat på olika saker under januari. Kan säga att jag spenderat betydligt mer på mat än på att festa. Vi skulle kunna åka upp till Mooserwirt och äta frukost, men dels består den bara av sötad yoghurt och croissanter eller vita bullar, dels så orkar man inte åka upp där tre gånger om dagen, speciellt inte när man är ledig. Så frukost och mellanmål brukar vi köpa för att ha hemma. Och vi är ganska måna om att få i oss bra saker, så i vårt skafferi och kylskåp finns actimelyoghurt, frukter, morötter, olika pålägg, färskpressad juice, nyttigt fullkornsbröd, nyttig muesli, Vasa fullkornsskorpor (yes, finns att hitta här, ”Swedish product” står det på påsen;)), nötter, linfrön, fikon... Allt för att vi ska kunna äta lite nyttigt och varierat trots Mooserwirtmaten. Ändå är vi sjuka hela tiden. Kanske ska göra som alla andra och lägga mer pengar på sprit än på mat...hmm... Men hur som helst är maten skitdyr. Fattar inte varför butiken heter Spar. Brukar promenera till köpcentrat Mpreis som ligger en bit bort, för en del saker är billigare där.
Ett annat ställe där vi spenderat grymt mycket tid är en av skidaffärerna. Vi engagerade nästan hela St Anton i våra skidutrustningsköp innan vi bestämde oss för att köpa på Jennewein. Köper man mycket på samma ställe får man nämligen paketpris. Det är inga billiga summor vi pratar om, så vi var väldigt angelägna om att få rätt grejer till bra pris. Det finns en uppsjö av olika skidor och pjäxor. Vi lärde oss allt om storlekar, modeller, flex, knäppningar, personligt anpassade sulor, racingskidor, offpistskidor, allroundskidor, allmountinskidor, svängradie, längd, vikt, bredd... You name it! Personalen i en del av skidaffärerna träffade vi på sen överallt vilket var sjukt pinsamt när vi efter allt deras arbete inte köpt någonting på deras ställe. Det var svårt att få rätt storlek, pjäxorna ska vara bekväma samtidigt som de ska sitta skithårt. Svårt att kombinera. Inga mjuka curlingskor vi snackar om ju, utan hårda plastsaker med metallspännen som väger ton. Alla ville sälja så vi visste inte vem vi kunde lita på. Ringde även till folk hemma som hade koll och frågade runt bland andra säsongare här i St Anton.
Vi bestämde oss för Jennewein när vi fick förtroende för en jättesnäll kille som verkade ärlig och var proffs på pjäxor. Han kände igenom våra fötter för att se hur de var uppbyggda och plockade ut pjäxor efter det. Eftersom jag har ganska kraftiga vader så kunde jag inte ha alla för de klämde. När det var Corres tur tittade han på hennes smala ben och sa ”Ja, här var det inte mycket till vad” och plockade ut pjäxor som var väldigt tajta. Efter ett tag blev han så trött så han fick gå och ta paus och en annan fick ta över. Slutade med att vi typ kände hela bunten där. Ärliga killen heter Roland, han som tog över är skitkul och heter Filip och sen har vi även fått hjälp av två äldre herrar varav den ena är jätteslibbig och heter Jennewein i efternamn. Det slutade med att jag köpte ett par allround pistskidor från förra säsongen eftersom de var billigare, ett par ganska sportigt uppbyggda pjäxor med 100 flex som tål att töjas lite på under säsongen och stavar. Hittade dock min favorithjälm i en annan affär. Corre fick köpa ett par juniorpjäxor för att få mer stabilitet i dem utan att benen dansade runt. Kalaset slutade på ca 750 Euro för min del. Liftkortet kostade 700. Så här gällde det att åka skidor för att utnyttja pengarna, hehe.
Förra veckan tog jag min andra Gardasilspruta, vaccinationen mot livmordehalscancer. Var på apoteket för typ en månad sen och frågade hur det gick till när jag skulle hämta ut den där, gå till läkaren osv. ”Why don’t you do it in your home country?” frågade apotekaren. Ja, det kan man ju fråga sig. Typ någon vecka innan jag åkte kom jag på att jag ville ta sprutorna nu nu nu! Det är nämligen tre sprutor man ska ta; den andra ska tas två månader efter den första och den tredje 4 månader efter den andra och väntade jag med detta tills jag kom hem kanske jag skulle vara i Australien eller nåt när den tredje sprutan skulle tas och jag var rädd att det skulle vara komplicerat iom att det inte är inom EU. Sprutan måste vara kyld hela tiden tills man tar den, så det är för klyddigt att ta med en hemifrån.
Så i Sverige innan jag åkte satte jag mig och ringde runt till allt och alla som skulle kunna veta om det var möjligt att köpa sprutan i Österrike och hur mycket den kostade där. Apoteket tog reda på att Gardasil var ett godkänt vaccin i Österrike men den störda kärringen där tyckte jag kunde köpa spruta nummer två i Sverige och forsla med den på resan . ”Du kan väl fråga om du kan låna flygvärdinnornas kylskåp på planet och sen kan du väl se om du kan låna lite plats i ett kylskåp där du bor eller jobbar. Annars kan du väl bara sticka ner den i snön, där är väl kallt där nere? Sen kan du väl sticka i sprutan själv, det är inte så svårt.” Menade hon allvar?? För det första skulle jag inte ens få ta med den på planet, ser ju sjukt misstänkt ut med en spruta. Sen visste vi inte hur lång tid vi skulle behöva transporteras till St Anton efter att vi landat i Zurich. Skulle jag behöva ha med mig värsta kylväskan med kylklampar? Och förvara sprutan i ett kylskåp där jag bor eller jobbar; vi hade ju inte en susning om vart vi skulle hamna och det kändes inte så säkert att lägga den i ett stort kylrum på en restaurang ifall den skulle komma bort. Det är ju liksom ingen billig spruta; en kostar över 1000 kr. Sätta ner den i snön!? Var hon frisk? Den skulle ju frysa eller flyta iväg om det töade. De två första månader skulle handla om min spruta. Att ta sprutan själv tänker jag inte ens kommentera.
Jag ringde vidare och efter hundratals samtal till bl.a. Limhamns läkargrupp (där de verkar ha samlat alla Sveriges mest inkompetenta läkare på samma ställe), Försäkringskassan, gammelmoster Ingrid som varit cancerdoktor och brukar ha koll på allt, fick jag tips om att ringa till Svenska ambassaden i Österrike. Ringde dit och fick hjälp av världens snällaste man som mailade en lista till mig med namn och telefonnummer till läkare i Österrike, där vissa kunde svenska och engelska. Jag började ringa runt och råkade hamna hos en tandläkarassistent. Detta var inte alls hennes område, men hon lyssnade och ville hjälpa mig så hon gav mig numret till hennes gynekolog, haha. Han hade dock inte öppet förrän senare, så jag ringde vidare och kom till en gynekolog som lät jättegammal. Han förstod bara tyska och jag hade svårt att förklara på tyska vad jag ville ha reda på, så han räckte över luren till sin fru som kunde lite engelska. ”Min man har varit pensionerad sedan nio år tillbaka,” sa hon. Shit vad pinsamt! Haha. Men ändå försökte hon hjälpa mig och frågade vad jag ville. Utan lycka där kom jag till en kirurg i Wien. Han sa att han råkade känna apotekaren i St Anton och gav mig numret dit. Dock hade de stängt för tillfället, men guess what?! Denne snälle man ringde direkt till honom, tog reda på vad jag ville veta och ringde tillbaka till mig en stund senare. Till vårt svenska nummer, måste ju varit dyrt för honom också. Detta skulle aldrig ske i Sverige! Där är det ingen som vill hjälpa, ingen som vill ta ansvar, ingen som bryr sig. Skrev till ambassaden i Österrike, tackade så mycket för hjälpen och och hyllade sjukvården i Österrike. Skrev också att de kunde stryka den pensionerade gynekologen från listan.
Så, efter denna information, att spruta nr två gick att ta i St Anton och att den inte var hiskligt mycket dyrare här, sprang jag till Limhamns läkargrupp och tog den första. Detta var dagen innan jag skulle åka. Varför göra det enkelt för sig? Har aldrig riktigt varit min grej, haha.
Till matbutiken Spar går vi ofta. I början var det lite klyddigt med språket när det var nåt i affären man inte kunde hitta. Fick det inte till endast tyska utan det blev typ ”Entschuldigung...euhm...est-ce que vous avez quelque chose that I can use for...” Gjorde nyss en liten koll på hur mycket pengar jag spenderat på olika saker under januari. Kan säga att jag spenderat betydligt mer på mat än på att festa. Vi skulle kunna åka upp till Mooserwirt och äta frukost, men dels består den bara av sötad yoghurt och croissanter eller vita bullar, dels så orkar man inte åka upp där tre gånger om dagen, speciellt inte när man är ledig. Så frukost och mellanmål brukar vi köpa för att ha hemma. Och vi är ganska måna om att få i oss bra saker, så i vårt skafferi och kylskåp finns actimelyoghurt, frukter, morötter, olika pålägg, färskpressad juice, nyttigt fullkornsbröd, nyttig muesli, Vasa fullkornsskorpor (yes, finns att hitta här, ”Swedish product” står det på påsen;)), nötter, linfrön, fikon... Allt för att vi ska kunna äta lite nyttigt och varierat trots Mooserwirtmaten. Ändå är vi sjuka hela tiden. Kanske ska göra som alla andra och lägga mer pengar på sprit än på mat...hmm... Men hur som helst är maten skitdyr. Fattar inte varför butiken heter Spar. Brukar promenera till köpcentrat Mpreis som ligger en bit bort, för en del saker är billigare där.
Ett annat ställe där vi spenderat grymt mycket tid är en av skidaffärerna. Vi engagerade nästan hela St Anton i våra skidutrustningsköp innan vi bestämde oss för att köpa på Jennewein. Köper man mycket på samma ställe får man nämligen paketpris. Det är inga billiga summor vi pratar om, så vi var väldigt angelägna om att få rätt grejer till bra pris. Det finns en uppsjö av olika skidor och pjäxor. Vi lärde oss allt om storlekar, modeller, flex, knäppningar, personligt anpassade sulor, racingskidor, offpistskidor, allroundskidor, allmountinskidor, svängradie, längd, vikt, bredd... You name it! Personalen i en del av skidaffärerna träffade vi på sen överallt vilket var sjukt pinsamt när vi efter allt deras arbete inte köpt någonting på deras ställe. Det var svårt att få rätt storlek, pjäxorna ska vara bekväma samtidigt som de ska sitta skithårt. Svårt att kombinera. Inga mjuka curlingskor vi snackar om ju, utan hårda plastsaker med metallspännen som väger ton. Alla ville sälja så vi visste inte vem vi kunde lita på. Ringde även till folk hemma som hade koll och frågade runt bland andra säsongare här i St Anton.
Vi bestämde oss för Jennewein när vi fick förtroende för en jättesnäll kille som verkade ärlig och var proffs på pjäxor. Han kände igenom våra fötter för att se hur de var uppbyggda och plockade ut pjäxor efter det. Eftersom jag har ganska kraftiga vader så kunde jag inte ha alla för de klämde. När det var Corres tur tittade han på hennes smala ben och sa ”Ja, här var det inte mycket till vad” och plockade ut pjäxor som var väldigt tajta. Efter ett tag blev han så trött så han fick gå och ta paus och en annan fick ta över. Slutade med att vi typ kände hela bunten där. Ärliga killen heter Roland, han som tog över är skitkul och heter Filip och sen har vi även fått hjälp av två äldre herrar varav den ena är jätteslibbig och heter Jennewein i efternamn. Det slutade med att jag köpte ett par allround pistskidor från förra säsongen eftersom de var billigare, ett par ganska sportigt uppbyggda pjäxor med 100 flex som tål att töjas lite på under säsongen och stavar. Hittade dock min favorithjälm i en annan affär. Corre fick köpa ett par juniorpjäxor för att få mer stabilitet i dem utan att benen dansade runt. Kalaset slutade på ca 750 Euro för min del. Liftkortet kostade 700. Så här gällde det att åka skidor för att utnyttja pengarna, hehe.
fredag 12 februari 2010
Förvirring, God Jul och Gott Nytt År!
När man ska befinna sig i Österrike, i detta området i mer än tre månader måste man åka till en liten stad bredvid, Landeck, för att registrera sig där. Vi fick papper av Fluve som vi skulle ha med oss. På det ena stod där ”Månadslön: 51 Euro.” Va?? Det här var ju löjligt, kan inte stämma. Vi hade inte vågat fråga om lönen ännu så var dock lite skeptiska. När vi kom till Landeck trodde vi det var polisstationen vi skulle till men killen bakom disken såg ut som ett stort frågetecken när vi kom dit och fattade inte vad vi gjorde med dem papperna där. Han läste igenom dem och skrattade när han såg månadslönen. ”Har ni sett vad ni har i lön?” frågade han och flinade. Vi kände oss blåsta. Han ritade en liten karta som visade vart vi skulle med papperna och vi gick dit. Tjejen vid skrivbordet där vi fick sätta oss med alla papper och personuppgifter tittade på lönen och såg frågande ut. ”Har er chef sagt att detta är er lön?” Haha. Shit, vi hoppades att han skrivit fel eller nåt.
Resten av dagen i Landeck ägnade vi åt shopping till vårt nya rum och kom hem sent på kvällen med tallrikar, potatisskalare, planscher att sätta upp på väggen, en liten plastlåda att ha mat i... Vi kände oss välutrustade och rummet började faktiskt se ombonat ut med alla naturbilder.
På julaftonsmorgonen tände jag och Corre vår lilla plastgran och öppnade lite julklappar som päronen skickat med hemifrån. Solen sken och vi gav oss ut med skidorna. Åt lunch utomhus och snackade med ett trevligt par från England. Passade på att beställa sallad;)
På kvällen var det middag för personalen på Mooserwirt. Världens buffé stod uppdukad i restaurangen när vi kom och vi kunde inte ha varit gladare efter allt skräp vi tyckte vi ätit där tidigare. Dock hade vi blivit vän med en av kockarna som brukade smyga till oss frukter lite då och då och göra sallad till oss ibland.
De andra hade julklappsutdelning. Alla hade tidigare fått dra en lapp med ett namn på personen de skulle köpa julklapp till. Heli, vår nya gaykompis, kom så klart med världens mest avancerade paket med guldpapper och röda rosetter till tjejen han skulle ge till. Innuti låg där pyntade julunderkläder med rött ludd och en massa glitter och rosetter. Han är verkligen den ende som kommer undan med sånt. Han är 43 år, kort och spänstig och tar den österrikiska klädtraditionen på största allvar då han är den ende på Mooserwirt som jobbar i Lederhosen med hängslen, rutig skjorta och tjocka stickade strumpor. Han är en riktig spexare och påminner om Charlottes kompis Anthony i Sex and the City, dock en aning mjukare till sättet. Han säger alltid ”Hey baby” när man kommer och är sjukt kul att prata med. Varenda gång man står med honom i hissen när han ska upp till andra våningen och servera, säger han något i stil med ”I hate this f*cking music,” ”Hate theese f*cking german people,” om det är odrägliga tyskar han serverar eller ”I’m too f*cking old for this job!” Haha.
Austin är Mooserwirts hunk. Han är en kopia (yes, KOPIA!!) av Samanthas toyboy, Jerry Jerrod i Sex and the City! (Nä, mitt liv kretsar inte runt den serien, men kul att titta på den ibland;)). När jag luskat ut hur jag lägger upp bilder på bloggen utan att få en miljon tecken och bokstäver där bilden skulle varit, ska jag lägga upp bilder på båda så kan ni få jämföra. (Ska by the way lägga upp fler bilder, men innan jag fått rätt på det hänvisar jag till min facebok). Han är från England och lika gammal som oss. Kommit fram till att han har dyslexi. Har frågat om engelska ord ibland när jag skrivit sms, men han verkar ha jättesvårt att stava till dem. Hans julklapp var en ölhjälm och när han skulle skriva ”Beer helmet” på den med tusch stavade han superfel, stackaren. Han är ganska torr att prata med, men trevlig som ögongodis:)
Efter middagen skulle vi gå ut med Austin. ”Ska vi ringa efter taxi?” frågade vi, ”Eller ska vi gå ner längs huvudvägen?” ”Nä, vi går ner för pisten,” sa han. Lättare sagt än gjort. Jag och Corre flög i backen med våra hala läderstövlar och ropade till honom att vi fick ses nere i stan om han inte hade lust att bära oss ner.
Väl i centrum gick vi till Scotty`s, en engelsk bar. Där är alltid packat med folk och alla har med sig vinterjackorna in så där är varmt och trångt. Men man träffar alltid galna människor där så det är rätt kul. Minns inte vart vi gick sen.
Nyår firades ungefär på samma sätt. Lyxbuffé på Mooserwirt och sen utgång, denna gången till Funky Chicken. Det blev jag, Corre och kockkompisen Karl som gick dit. Han har flörtat med mig enda sen vi träffades och det är lite irriterande för jag är inte ett dugg intresserad. Han är 29 och pladdrar mer än vad jag gör. Sen ska han alltid hålla på att ”skydda oss” från andra killar när vi är ute när han egentligen bara är svartsjuk. På Funky träffade vi även Christoffer, Jonas och Jesper. Några från Corres gymnasieklass hade också kommit dit, så det var kul med lite kända ansikten.
So long!
Resten av dagen i Landeck ägnade vi åt shopping till vårt nya rum och kom hem sent på kvällen med tallrikar, potatisskalare, planscher att sätta upp på väggen, en liten plastlåda att ha mat i... Vi kände oss välutrustade och rummet började faktiskt se ombonat ut med alla naturbilder.
På julaftonsmorgonen tände jag och Corre vår lilla plastgran och öppnade lite julklappar som päronen skickat med hemifrån. Solen sken och vi gav oss ut med skidorna. Åt lunch utomhus och snackade med ett trevligt par från England. Passade på att beställa sallad;)
På kvällen var det middag för personalen på Mooserwirt. Världens buffé stod uppdukad i restaurangen när vi kom och vi kunde inte ha varit gladare efter allt skräp vi tyckte vi ätit där tidigare. Dock hade vi blivit vän med en av kockarna som brukade smyga till oss frukter lite då och då och göra sallad till oss ibland.
De andra hade julklappsutdelning. Alla hade tidigare fått dra en lapp med ett namn på personen de skulle köpa julklapp till. Heli, vår nya gaykompis, kom så klart med världens mest avancerade paket med guldpapper och röda rosetter till tjejen han skulle ge till. Innuti låg där pyntade julunderkläder med rött ludd och en massa glitter och rosetter. Han är verkligen den ende som kommer undan med sånt. Han är 43 år, kort och spänstig och tar den österrikiska klädtraditionen på största allvar då han är den ende på Mooserwirt som jobbar i Lederhosen med hängslen, rutig skjorta och tjocka stickade strumpor. Han är en riktig spexare och påminner om Charlottes kompis Anthony i Sex and the City, dock en aning mjukare till sättet. Han säger alltid ”Hey baby” när man kommer och är sjukt kul att prata med. Varenda gång man står med honom i hissen när han ska upp till andra våningen och servera, säger han något i stil med ”I hate this f*cking music,” ”Hate theese f*cking german people,” om det är odrägliga tyskar han serverar eller ”I’m too f*cking old for this job!” Haha.
Austin är Mooserwirts hunk. Han är en kopia (yes, KOPIA!!) av Samanthas toyboy, Jerry Jerrod i Sex and the City! (Nä, mitt liv kretsar inte runt den serien, men kul att titta på den ibland;)). När jag luskat ut hur jag lägger upp bilder på bloggen utan att få en miljon tecken och bokstäver där bilden skulle varit, ska jag lägga upp bilder på båda så kan ni få jämföra. (Ska by the way lägga upp fler bilder, men innan jag fått rätt på det hänvisar jag till min facebok). Han är från England och lika gammal som oss. Kommit fram till att han har dyslexi. Har frågat om engelska ord ibland när jag skrivit sms, men han verkar ha jättesvårt att stava till dem. Hans julklapp var en ölhjälm och när han skulle skriva ”Beer helmet” på den med tusch stavade han superfel, stackaren. Han är ganska torr att prata med, men trevlig som ögongodis:)
Efter middagen skulle vi gå ut med Austin. ”Ska vi ringa efter taxi?” frågade vi, ”Eller ska vi gå ner längs huvudvägen?” ”Nä, vi går ner för pisten,” sa han. Lättare sagt än gjort. Jag och Corre flög i backen med våra hala läderstövlar och ropade till honom att vi fick ses nere i stan om han inte hade lust att bära oss ner.
Väl i centrum gick vi till Scotty`s, en engelsk bar. Där är alltid packat med folk och alla har med sig vinterjackorna in så där är varmt och trångt. Men man träffar alltid galna människor där så det är rätt kul. Minns inte vart vi gick sen.
Nyår firades ungefär på samma sätt. Lyxbuffé på Mooserwirt och sen utgång, denna gången till Funky Chicken. Det blev jag, Corre och kockkompisen Karl som gick dit. Han har flörtat med mig enda sen vi träffades och det är lite irriterande för jag är inte ett dugg intresserad. Han är 29 och pladdrar mer än vad jag gör. Sen ska han alltid hålla på att ”skydda oss” från andra killar när vi är ute när han egentligen bara är svartsjuk. På Funky träffade vi även Christoffer, Jonas och Jesper. Några från Corres gymnasieklass hade också kommit dit, så det var kul med lite kända ansikten.
So long!
tisdag 2 februari 2010
Vi fick jobbet på Mooserwirt!! Chefen kunde fixa boende till oss båda. Rummet var litet sa han men han trodde att det gick in en säng till. Så vi packade ner våra prylar igen och tog en taxi till ett av Mooserwirts tre staff house. Vi fick åka gratis när vi sa att vi fått jobb på Moserwirt, haha. Mot att vi delade ut lite visitkort till resten av personalen såklart. Rummet var...hmm...det går knappt att beskriva med ord. Klaustrofobi! Det enda där fanns var två sängar och ett skåp mellan dem. Inte ens en stol eller en krok att hänga kläderna på. Där var mörkt för alla lampor fungerade inte och en meter utanför fönstret fanns bara betong, typ som insidan av ett hisschakt, med ett galler högst upp för att åtminstone ett uns av dagsljus skulle kunna sippra in (huset låg i en backe). Inget kylskåp fanns heller så vi fick ställa vad vi hade i en påse utanför fönstret. Det var hemskt med andra ord!
Vi provjobbade en dag, eller rättare sagt ett par timmar, sen kunde vi gå. Fick värsta portionen kycklingvingar och pommes till middag vilket var välkommet eftersom vi inte hunnit äta lunch. Men skulle det vara sådan mat varje dag blev det till att åka skidor om man skulle komma hem i någerlunda samma storlek som när man kom hit.
Resten av staffhuset kändes kalt och tomt, hade inte sett en människa där ännu. Bara en massa vita kakelväggar, golv, dörrar med nummer på och skoskåp utanför varje rum. Vi hade inget skoskåp. På vår dör stod inget nummer; där stod “Lager 4.” På kvällen hittade jag dock en kille vid tvättmaskinen som jag hälsade på. Fick inte mycket ur honom för han var full och satt mest och svor över knapparna på tvättmaskinen, visste inte ens vilken våning han bodde på, haha.
Sen träffade vi våra grannar, världens sötaste par! Katie och Mario heter dem. Sa att de kunde prata med Fluve (chefen, vi tror han heter så) om han kunde hitta ett annat rum till oss med mindre klaustrofobikänsla än en garderob. Sa dock att vi tänkte prata med honom själv. De erbjöd sig till och med att låna ut deras kokplatta till oss om vi ville laga nåt! Fick upp hoppet om detta stället och det kändes mindre som ett fängelse om där bodde trevliga människor.
Vi skulle alltså jobba varannan dag och jag började. Fick allting visat och gjorde väl så bra ifrån mig som en nybörjare kan. Däremot flinade ALLA i köket så fort man gick förbi och de sexistiska skämten haglade. Men det fick man väl ta tills man visste var man hade dem. Var van vid chargongen från restaurang Kajutan. Corre skämde ut sig redan innan hon börjat jobba med att välta en stor snöskyffel i köket så det brakade något enormt. Asgarv bröt ut, haha.
Vårt jobb innebär att hjälpa bartenderna genom att samla glas från bardisken, hämta nya glas, göra öl, hjälpa till med drinkar om de får stora beställningar osv. Inte ett dugg svårt, bara stressigt. För på Mooserwirt är det alltid fullt ös! Musiken är hög och alla är störtfulla. Står på borden med pjäxorna och dansar. Helt sjukt, första dan var det nån som kastade ett söndrigt glas tvärs över hela baren – livsfarlig!
Fluve hittade till slut en lösning till vårt boende. Vi fick byta rum med en kille som bara sov i sitt ett par gånger i veckan, annars åkte han hem. Rummet är betydligt större, men tyvärr finns samma tråkiga betongskit utanför fönstret, men inte lika högt, så mer ljus kommer in. Vi skurade rummet för det var riktigt snuskigt och fullt med cigaretter och ölflaskor. Det tog typ halva natten att möblera om och ställa in våra saker, men det kändes sjukt skönt efteråt. När killen vi skulle byta med langade in sina saker i det gamla rummet hade Corre frågat om detta verkligen var ok för honom och han hade svarat “not really,” ryckt på axlarna och stuckit. Så lät det minsann inte när chefen stod bredvid på Mooserwirt och vi bestämde vilken dag vi skulle flytta, haha. Men jag tyckte synd om honom och fjantig som jag är lämnade jag en liten tack- och god jul-lapp tillsammans med en massa minimars på hans säng. Han har inte pratat med oss sedan dess, haha. Riktig surpropp! Men alla säger att han alltid är nonchalant, så vi skiter i honom. Var väl inte mer än rätt att vi skulle ha det större rummet om vi är två personer och dessutom ska bo där hela veckan! Killen heter Limbo, passande nog... haha:P
Efter min första jobbdag gick vi till en supermysig krog med Jonas, Christoffer och Jesper från Wildebene. St Antons bästa chill-ställe! Mysiga gammeldags soffor och öppen brasa. Jag frågade servitrisen som kom till vårt bord, om de hade Glühwein. “Haben sie Glühwein?” Hon såg frågande ut så jag försökte på engelska: “Do you have Glühwein?” Hon fattade fortfarande inte vad jag sa och frågade på svenska “Är ni svenskar eller?” Suck, “Ja! HAR NI GLÜHWEIN!?” Situationen sammanfattar St Anton väldigt bra, haha. Stället myllrar av engelskmän och svenskar. De är överallt och jobbar överallt!
Vi provjobbade en dag, eller rättare sagt ett par timmar, sen kunde vi gå. Fick värsta portionen kycklingvingar och pommes till middag vilket var välkommet eftersom vi inte hunnit äta lunch. Men skulle det vara sådan mat varje dag blev det till att åka skidor om man skulle komma hem i någerlunda samma storlek som när man kom hit.
Resten av staffhuset kändes kalt och tomt, hade inte sett en människa där ännu. Bara en massa vita kakelväggar, golv, dörrar med nummer på och skoskåp utanför varje rum. Vi hade inget skoskåp. På vår dör stod inget nummer; där stod “Lager 4.” På kvällen hittade jag dock en kille vid tvättmaskinen som jag hälsade på. Fick inte mycket ur honom för han var full och satt mest och svor över knapparna på tvättmaskinen, visste inte ens vilken våning han bodde på, haha.
Sen träffade vi våra grannar, världens sötaste par! Katie och Mario heter dem. Sa att de kunde prata med Fluve (chefen, vi tror han heter så) om han kunde hitta ett annat rum till oss med mindre klaustrofobikänsla än en garderob. Sa dock att vi tänkte prata med honom själv. De erbjöd sig till och med att låna ut deras kokplatta till oss om vi ville laga nåt! Fick upp hoppet om detta stället och det kändes mindre som ett fängelse om där bodde trevliga människor.
Vi skulle alltså jobba varannan dag och jag började. Fick allting visat och gjorde väl så bra ifrån mig som en nybörjare kan. Däremot flinade ALLA i köket så fort man gick förbi och de sexistiska skämten haglade. Men det fick man väl ta tills man visste var man hade dem. Var van vid chargongen från restaurang Kajutan. Corre skämde ut sig redan innan hon börjat jobba med att välta en stor snöskyffel i köket så det brakade något enormt. Asgarv bröt ut, haha.
Vårt jobb innebär att hjälpa bartenderna genom att samla glas från bardisken, hämta nya glas, göra öl, hjälpa till med drinkar om de får stora beställningar osv. Inte ett dugg svårt, bara stressigt. För på Mooserwirt är det alltid fullt ös! Musiken är hög och alla är störtfulla. Står på borden med pjäxorna och dansar. Helt sjukt, första dan var det nån som kastade ett söndrigt glas tvärs över hela baren – livsfarlig!
Fluve hittade till slut en lösning till vårt boende. Vi fick byta rum med en kille som bara sov i sitt ett par gånger i veckan, annars åkte han hem. Rummet är betydligt större, men tyvärr finns samma tråkiga betongskit utanför fönstret, men inte lika högt, så mer ljus kommer in. Vi skurade rummet för det var riktigt snuskigt och fullt med cigaretter och ölflaskor. Det tog typ halva natten att möblera om och ställa in våra saker, men det kändes sjukt skönt efteråt. När killen vi skulle byta med langade in sina saker i det gamla rummet hade Corre frågat om detta verkligen var ok för honom och han hade svarat “not really,” ryckt på axlarna och stuckit. Så lät det minsann inte när chefen stod bredvid på Mooserwirt och vi bestämde vilken dag vi skulle flytta, haha. Men jag tyckte synd om honom och fjantig som jag är lämnade jag en liten tack- och god jul-lapp tillsammans med en massa minimars på hans säng. Han har inte pratat med oss sedan dess, haha. Riktig surpropp! Men alla säger att han alltid är nonchalant, så vi skiter i honom. Var väl inte mer än rätt att vi skulle ha det större rummet om vi är två personer och dessutom ska bo där hela veckan! Killen heter Limbo, passande nog... haha:P
Efter min första jobbdag gick vi till en supermysig krog med Jonas, Christoffer och Jesper från Wildebene. St Antons bästa chill-ställe! Mysiga gammeldags soffor och öppen brasa. Jag frågade servitrisen som kom till vårt bord, om de hade Glühwein. “Haben sie Glühwein?” Hon såg frågande ut så jag försökte på engelska: “Do you have Glühwein?” Hon fattade fortfarande inte vad jag sa och frågade på svenska “Är ni svenskar eller?” Suck, “Ja! HAR NI GLÜHWEIN!?” Situationen sammanfattar St Anton väldigt bra, haha. Stället myllrar av engelskmän och svenskar. De är överallt och jobbar överallt!
onsdag 27 januari 2010
Sista kvällen på Wildebene!
Nu var vi tvugna att flytta från Wildebene för Pittinger hade andra gäster över helgen som bokat. Sista natten hade grannpojkaran; Jesper och Adam sovit i andra sovrummet i vår lägenhet för deras var bokad. Vi bjöd in Christoffer och Jonas på middag. Tänkte använda upp lite av maten så det blev potatis och purjosoppa med pannkakor och bröd:) Supertrevligt verkligen! Jesper tog fram sin laptop och vi såg "Sällskapsresan." Classic:P
Nästa morgon skulle vi alltså flytta och vi hade bokat helgen hos Andrea på Haus Weisskopf där jag skulle ha skottat snö. Jesper och Adam skulle ju också flytta och erbjöd sig att skjutsa oss och packningen. Det var knappt att vi fick plats själva! Deras packning fick samsas med vår packning som bestod av en massa väskor matpåsar, neccessärer och en massa annat som fyllde bilens alla utrymmen från golv till tak. Pittingers man stod på balkongen och flinade när vi stod där och pressade in i Volvon; han trodde aldrig det skulle gå. Men det gick!
Väl framme på Weisskopf blev vi bombaderade med regler, snacka om att Andrea var perfektionist! Och sparsam... Vi lyckades få ner priset om vi städade lägenheten själva, annars var hon tydligen tvungen att hyra in en städerska. Det var stränga regler om var allting skulle stå; skor etc. Sen fick vi inte använda så mycket toapapper och vi var tvugna att öppna fönstret när vi duschat för fläkten fungerade inte. Där var iskallt! Vattnet var också iskallt, att duscha var rena mardrömmen. Inredningen var dock cool, lite orientalisk med mattor och fårskinnspälsar. Fast Corre tyckte det var skabbigt.
Första kvällen lyxade vi till det med korv stroganaf och såg idolfinalen på tv 4.
Kvällen därpå gick vi till Scotty's; en populär engelsk bar. Jag beställde Gin o Tonic och Corre Long Island Icetea. Den är billig där så alla dricker den. Utom jag som tycker den smakar pyton. Satte oss vid ett bord och efter en stund fick jag syn på ett känt ansikte bakom Corre. Vår stalker! Han stod typ en meter bakom henne och glodde. Sjukt jobbigt! Viskade till några nördiga killar bredvid oss som såg ut som locals, men de visste inte vem han var. De var typ 15 och blev överentusistiska av att vi började prata med dem. Den ena köpte en ros till mig av en rosförsäljade som gick förbi... haha. Jepp, här finns en rosförsäljare! Trodde bara det fanns i storstäder på sommaren.
Stalkern flyttade inte sig under följande halvtimme, men sen gick han och ställde sig en bit bort så vi passade på att smyga ut. Stack till Cuba Bar (eller Bar Cuba, vad det nu heter) för australiensarna skrev att de var där. Poker spelade biljard med ett gäng tyskar och vi drack drinkar och tittade på. Rosförsäljaren kom förbi och jag fick en ros av Buz. Sen kom han med ett stort flin och sa att han och Corre drack "looove juice." Som för att göra mig svartsjuk, han gav visst aldrig upp, haha. Sen stack vi allihop till Postkeller; en nattklubb en bit ifrån. Var skitdålig musik; de hade nån tysk dj på besök och där var bara en massa äckliga tatuerade tyskar. Vi sa hejdå till Buz, Frodo och Poker för denna gången och lullade tillbaka till Weisskopf tidigt på morgonkvisten.
Om några timmar skulle vi upp och städa och packa. Vi hade ringt till Pittinger och bokat ytterligare en vecka för nu var där ledigt. Blev lagom kul att städa så där dagen efter...och vi hade skitbråttom! Andrea behövde sticka nånstans vid elva. Den svenska killen som jobbade hos henne kom in och satte sig på vår säng för att prata en stund. Ok att han kanske var lite slarvig, men han berättade att Andrea inte var så lätt att jobba för. Vi trodde honom! Han hette Per och var jättetrevlig. Han skulle flytta därifrån nu och söka nytt jobb för han hade sagt till henne att det inte funkade och att han kände att han inte kunde uppfylla hennes förväntningar, haha. "Peeeeeer!!" hördes Andreas röst från nedervåningen. "Måste sticka," sa Per, "vi ses!"
Väl tillbaks på Wildebene slängde vi oss i sängen och satte på tv 4:)
Nästa morgon skulle vi alltså flytta och vi hade bokat helgen hos Andrea på Haus Weisskopf där jag skulle ha skottat snö. Jesper och Adam skulle ju också flytta och erbjöd sig att skjutsa oss och packningen. Det var knappt att vi fick plats själva! Deras packning fick samsas med vår packning som bestod av en massa väskor matpåsar, neccessärer och en massa annat som fyllde bilens alla utrymmen från golv till tak. Pittingers man stod på balkongen och flinade när vi stod där och pressade in i Volvon; han trodde aldrig det skulle gå. Men det gick!
Väl framme på Weisskopf blev vi bombaderade med regler, snacka om att Andrea var perfektionist! Och sparsam... Vi lyckades få ner priset om vi städade lägenheten själva, annars var hon tydligen tvungen att hyra in en städerska. Det var stränga regler om var allting skulle stå; skor etc. Sen fick vi inte använda så mycket toapapper och vi var tvugna att öppna fönstret när vi duschat för fläkten fungerade inte. Där var iskallt! Vattnet var också iskallt, att duscha var rena mardrömmen. Inredningen var dock cool, lite orientalisk med mattor och fårskinnspälsar. Fast Corre tyckte det var skabbigt.
Första kvällen lyxade vi till det med korv stroganaf och såg idolfinalen på tv 4.
Kvällen därpå gick vi till Scotty's; en populär engelsk bar. Jag beställde Gin o Tonic och Corre Long Island Icetea. Den är billig där så alla dricker den. Utom jag som tycker den smakar pyton. Satte oss vid ett bord och efter en stund fick jag syn på ett känt ansikte bakom Corre. Vår stalker! Han stod typ en meter bakom henne och glodde. Sjukt jobbigt! Viskade till några nördiga killar bredvid oss som såg ut som locals, men de visste inte vem han var. De var typ 15 och blev överentusistiska av att vi började prata med dem. Den ena köpte en ros till mig av en rosförsäljade som gick förbi... haha. Jepp, här finns en rosförsäljare! Trodde bara det fanns i storstäder på sommaren.
Stalkern flyttade inte sig under följande halvtimme, men sen gick han och ställde sig en bit bort så vi passade på att smyga ut. Stack till Cuba Bar (eller Bar Cuba, vad det nu heter) för australiensarna skrev att de var där. Poker spelade biljard med ett gäng tyskar och vi drack drinkar och tittade på. Rosförsäljaren kom förbi och jag fick en ros av Buz. Sen kom han med ett stort flin och sa att han och Corre drack "looove juice." Som för att göra mig svartsjuk, han gav visst aldrig upp, haha. Sen stack vi allihop till Postkeller; en nattklubb en bit ifrån. Var skitdålig musik; de hade nån tysk dj på besök och där var bara en massa äckliga tatuerade tyskar. Vi sa hejdå till Buz, Frodo och Poker för denna gången och lullade tillbaka till Weisskopf tidigt på morgonkvisten.
Om några timmar skulle vi upp och städa och packa. Vi hade ringt till Pittinger och bokat ytterligare en vecka för nu var där ledigt. Blev lagom kul att städa så där dagen efter...och vi hade skitbråttom! Andrea behövde sticka nånstans vid elva. Den svenska killen som jobbade hos henne kom in och satte sig på vår säng för att prata en stund. Ok att han kanske var lite slarvig, men han berättade att Andrea inte var så lätt att jobba för. Vi trodde honom! Han hette Per och var jättetrevlig. Han skulle flytta därifrån nu och söka nytt jobb för han hade sagt till henne att det inte funkade och att han kände att han inte kunde uppfylla hennes förväntningar, haha. "Peeeeeer!!" hördes Andreas röst från nedervåningen. "Måste sticka," sa Per, "vi ses!"
Väl tillbaks på Wildebene slängde vi oss i sängen och satte på tv 4:)
lördag 23 januari 2010
Do you come from the land down under?
Spar heter stället man gör sina matinköp på i St Anton. Eller ja, man kan också handla på Nah und Frish som är lite mindre eller så kan man åka till Mpreis en bit bort som är större. Känns som att det är lika dyrt överallt... haha. Den här dagen var vi i alla fall på Spar och yrade omkring. Corre hade någon i sin familj på tråden och pratade om våra jobberbjudanden. Jag blev tokig när jag hörde hur hon tvekade om Mooserwirt, eftersom hon var rädd att säga nej tilll kvinnan på B&B-stället ifall vi inte skulle få det. Jag tyckte däremot att vi skulle ta risken då Mooserwirt lät sååå mycket bättre. Vi kunde dela på en tjänst (hade jag fått nåt hos Andrea som kvinnan på Hauset heter, hade jag i bästa fall fått skotta snö två timmar om dan om det nu hade snöat och sen förmodligen betala för mitt eget boende), vi hade fått boende och mat tre gånger om dagen, vi hade träffat tusentals trevliga människor (Andreas haus verkade ganska dött), vi hade haft erfarenheten av att ha jobbat i en bar vilket kan va användbart vart man än åker någonstans. Dessutom var arbetstiderna perfekta. Vi skulle jobba från kl tre till åtta på kvällen och skulle då kunna åka skidor innan och gå ut efter. Perfekt! Var rädd att hennes familj skulle få henne på fel spår.
Samtidigt försökte jag göra henna uppmärksam på att vår stalker fanns i butiken. Vi hade nämligen fått en stalker på kroken. En man i typ 50-årsåldern som brukade följa efter oss vart vi än gick i St Anton. Nu gick han omkring och spanade på oss mellan hyllorna i tron att jag inte kunde se honom stå där och stirra mellan cornflakespaketen på andra sidan.
Under tiden vi sprang omkring i affären var där ett gäng på tre grabbar varav en tittat på mig hela tiden. Undrade om jag sett honom förut, men nä, det stod stilla. Sen ställde de sig i kön till kassan och åt salami direkt ur paketet. Knasiga typer tyckte jag. När vi äntligen hade plockat vad vi skulle och kommit ut ur affären stod de som förutspått utanför och väntade på oss. De frågade var man kunde ta en taxi och vi gick dit tillsammans för vi skulle åt samma håll.
De var australiensare och några av de trevligaste, mest öppna människor jag någonsin träffat. Var här för en veckas skidsemester. Det slutade med att vi satt i samma taxi allihop, på väg till deras hotell för förfest. Jag påpekade att det kunde hända att vi inte kom in eftersom man inte brukar få ha besök på hotellrum. De påstod att i Australien och London (där två av dem bodde) hyrde man ett rum och fick trycka in hur många man ville. Hmm... jag var tveksam och mycket riktigt möttes vi av en stor, sur hotellgubbe med traditionell österrikisk outfit så fort vi kom innanför dörren. Han grymtade att vi inte fick komma in men vi bönade och bad och sa att vi bara skulle stanna i två timmar, så han gav med sig efter en stund.
Väl uppe på rummet dukade grabbarna upp värsta picnicen av vad de hade handlat på spar: salami (det som var kvar), ölkorv, annan korv, kex, sallad, bröd, kaviar, skaldjursröror... Vi var i himlen med tanke på hur sparsamma vi hade varit med maten för att ha råd att bo här. En massa dricka försökte de också hälla i oss, men vi gjorde dem besvikna, för tydligen drack vi betydligt mindre än vad de hade väntat sig av två svenska tjejer... haha. Vi fick reda på vad de hette, men döpte om dem till Frodo (han som stirrat på mig i affären var extremt lik Frodo), Buz (lite smått lik roboten i Toy Story) och Poker, eftersom kille nr tre var pokerspelare. Frodo var bara några år äldre än oss och spelade tydligen också poker. De andra två var typ 26, 27 och Buz var kiropraktiker.
Vi stack hem efter ett tag och gjorde oss iordning för utgång. Hade bestämt träff med Australiensarna på Cuba Bar. Sen stack vi till Funky Chicken och hade världens ballaste kväll! Dansade oss svettiga på bänkarna till “I got a feeling” och “Alla som inte dansar är våldtäcktsmän” (det var swedish night:)). Fick knö av mig leggingsen inne på toan, som alltid är på under jeansen; utomhus hade man inte överlevt annars. Det blev ganska sent och vi började bege oss tillbaka dit de skulle ta taxi. Buz gick och frös för han hade inte fått ut sin jacka ur garderoben på Cuba Bar eftersom han blivit av med nummerbrickan. Han drog upp mina leggings ur min jackficka och knöt runt halsen. Sen när de satt i taxin och vi skulle säga hej och godnatt och gå på vårt håll tog det mig typ tio minuter att få tillbaka dem, han vägrade ta av dem och tyckte vi kunde följa med dem tillbaka vilket han kunde fetglömma. Lovade att köpa leggings till honom så fort jag kom till ett H&M, haha.
Tillbaka på Wildebene åt vi nattamat inne hos grannarna som också varit ute, och googlade Poker på deras dator. Tydligen var han en ganska känd pokerspelare med egen hemsida och 1,5 miljoner dollar var ungefär vad han tjänade efter en tävling. Shit!
Samtidigt försökte jag göra henna uppmärksam på att vår stalker fanns i butiken. Vi hade nämligen fått en stalker på kroken. En man i typ 50-årsåldern som brukade följa efter oss vart vi än gick i St Anton. Nu gick han omkring och spanade på oss mellan hyllorna i tron att jag inte kunde se honom stå där och stirra mellan cornflakespaketen på andra sidan.
Under tiden vi sprang omkring i affären var där ett gäng på tre grabbar varav en tittat på mig hela tiden. Undrade om jag sett honom förut, men nä, det stod stilla. Sen ställde de sig i kön till kassan och åt salami direkt ur paketet. Knasiga typer tyckte jag. När vi äntligen hade plockat vad vi skulle och kommit ut ur affären stod de som förutspått utanför och väntade på oss. De frågade var man kunde ta en taxi och vi gick dit tillsammans för vi skulle åt samma håll.
De var australiensare och några av de trevligaste, mest öppna människor jag någonsin träffat. Var här för en veckas skidsemester. Det slutade med att vi satt i samma taxi allihop, på väg till deras hotell för förfest. Jag påpekade att det kunde hända att vi inte kom in eftersom man inte brukar få ha besök på hotellrum. De påstod att i Australien och London (där två av dem bodde) hyrde man ett rum och fick trycka in hur många man ville. Hmm... jag var tveksam och mycket riktigt möttes vi av en stor, sur hotellgubbe med traditionell österrikisk outfit så fort vi kom innanför dörren. Han grymtade att vi inte fick komma in men vi bönade och bad och sa att vi bara skulle stanna i två timmar, så han gav med sig efter en stund.
Väl uppe på rummet dukade grabbarna upp värsta picnicen av vad de hade handlat på spar: salami (det som var kvar), ölkorv, annan korv, kex, sallad, bröd, kaviar, skaldjursröror... Vi var i himlen med tanke på hur sparsamma vi hade varit med maten för att ha råd att bo här. En massa dricka försökte de också hälla i oss, men vi gjorde dem besvikna, för tydligen drack vi betydligt mindre än vad de hade väntat sig av två svenska tjejer... haha. Vi fick reda på vad de hette, men döpte om dem till Frodo (han som stirrat på mig i affären var extremt lik Frodo), Buz (lite smått lik roboten i Toy Story) och Poker, eftersom kille nr tre var pokerspelare. Frodo var bara några år äldre än oss och spelade tydligen också poker. De andra två var typ 26, 27 och Buz var kiropraktiker.
Vi stack hem efter ett tag och gjorde oss iordning för utgång. Hade bestämt träff med Australiensarna på Cuba Bar. Sen stack vi till Funky Chicken och hade världens ballaste kväll! Dansade oss svettiga på bänkarna till “I got a feeling” och “Alla som inte dansar är våldtäcktsmän” (det var swedish night:)). Fick knö av mig leggingsen inne på toan, som alltid är på under jeansen; utomhus hade man inte överlevt annars. Det blev ganska sent och vi började bege oss tillbaka dit de skulle ta taxi. Buz gick och frös för han hade inte fått ut sin jacka ur garderoben på Cuba Bar eftersom han blivit av med nummerbrickan. Han drog upp mina leggings ur min jackficka och knöt runt halsen. Sen när de satt i taxin och vi skulle säga hej och godnatt och gå på vårt håll tog det mig typ tio minuter att få tillbaka dem, han vägrade ta av dem och tyckte vi kunde följa med dem tillbaka vilket han kunde fetglömma. Lovade att köpa leggings till honom så fort jag kom till ett H&M, haha.
Tillbaka på Wildebene åt vi nattamat inne hos grannarna som också varit ute, och googlade Poker på deras dator. Tydligen var han en ganska känd pokerspelare med egen hemsida och 1,5 miljoner dollar var ungefär vad han tjänade efter en tävling. Shit!
onsdag 13 januari 2010
De första dagarna...
De första dagarna på Wildebene var övermysiga! Vaknade upp på morgonen och gick in i duschen. Hörde klirr från tallrikar i köket och när jag kom ut var det dukat värsta frukosten på bordet! Trodde för en sekund att det var Corre som velat överraska men hon blev lika förvånad som jag när hon kom ut från sovrummet efter att ha fönat håret. Vi hade ju beställt frukost första dagen, men trodde vi skulle gå till en matsal eller nåt. Istället hade ägaren till stället, som vi fortfarande inte träffat än, smugit in utan att knacka och fixat..haha. I och med vi hade kök kunde vi laga egen mat med våra medhavda recept. Och inte nog med det, i sovrummet fanns en stor tv med svenska tv4!! Så vi lyxade till det rejält och åt i sängen framför “halv 8 hos mig” och “Bonde söker fru” var och varannan kväll.
Innan jag åkte hade jag kontakt med en kille jag aldrig träffat förr som också skulle till St Anton och efter lite sms:ande visade det sig att han bodde i samma hus som oss, fast i källaren! Först trodde vi han bodde granne med oss för vi tyckte vi hörde ett svenskt grabbgäng från rummet mitt emot. En kväll var jag lite nyfiken för vi hade aldrig sett dem, så jag knackade på. Möttes av han som öppnade och sen kom ytterligare en kille till. Väl inne i vardagsrummet satt där tre stycken vid bordet och efter nån minut kom där ut en till från ett av sovrummen. “Är ni fler?” frågade jag, förvånad över antalet personer i en sån liten lägenhet. Just då kom Corre in i hallen och undrade vart jag tog vägen och kille nr 7 kom ut från badrummet bredvid i bara handduken och råkade skrämma Corre. Senare beskrev hon bilden hon fick när hon kommit in i lägenheten: “ Det kom ju fler hela tiden, de var överallt! Det kändes som att komma in på en farm full med djur som varit instängda där i flera år!” Ja, så kan man ju också uttrycka det, haha.
Grannarna var jättetrevliga. Sen fick vi i alla fall träffat Christoffer, killen som jag haft kontakt med och Jonas, hans kompis, på Funky Chicken, baren dit alla svenskar dansar loss till Håkan Hellström, Magnus Uggla, Abba och “Alla som inte dansar är våldtäcksmän.”
Alla som åker till Österrike måste tydligen registrera sig hos polisen så vi begav oss dit en dag med en blankett som Pittinger, hon i huset skrivit på till oss. Hon heter egentligen Frau Schmitt, men grannpojkarna hade döpt om henne till Pittinger, mamnet på den billigaste ölen i mataffären (upptäckte sen att hon aldrig knackade innan hon gick in, vet inte hur många gånger vi stod i trosor och bh eller låg i sängen när hon dundrade in. Dock var hon jättetrevlig). Väl hos polisen möttes vi av en skrikande sekreterare. “DETTA ÄR INTE DE RÄTTA PAPPERNA; NI MÅSTE HA DESSA PAPPERNA ISTÄLLET OCH BE HON NI BOR HOS SÄTTA STÄMPEL PÅ DEM!” Jag var på väg att skälla ut henne för hennes onödigt högljudda sätt då vi inte var döva, när Corre påpekade att hon nog hade problem med hörseln.
De närmaste två veckorna gick åt till att äta, sova och söka jobb. Nån gång var vi på förfest hos grannpojkarna som tvingade i mig Jägermeister fast jag hatar det. Tillsammans med Pittingerölen blev det inte så bra och jag satt på en stol på Funky Chicken resten av kvällen och vägrade röra på mig, haha. Bummarnas (alltså ungdomar som kommer hit för att åka skidor och jobba) ställe där man kan få låna internet och få jobbtips heter Mailbox. Dit kan man alltså gå för att betala dyra pengar till att få lite kontakt med omvärlden genom deras datorer och där sätter även arbetsgivare upp ansökningsannonser. Så där hängde vi rätt ofta och skrev up intressanta annonser dit vi kunde ansöka. Efter att inte ha fått så mycket napp började vi spontanansöka istället genom att gå till alla möjliga restauranger, hotell och bed and breakfastställen.
En kvinna från ett av alla “Haus” (ställen som hyr ut rum och lägenheter, St Anton vimmlar av sådana) ringde till Corre och sa att hon förmodligen behövde någon allt i allo-hjälp då den svenska killen som var hos henne nu var alldeles för virrig och slarvig. Corre undrade om hon inte hade användning för två och det hade hon möjligtvis om jag kunde skotta snö. “Ja, det kan hon säkert,” svarade Corre, “Hon är väldigt atletisk.” Så jag som har flera års mer arbetslivserfarenhet än Corre och sex års tyskstudier bakom mig (Corre läste spanska) skulle alltså skotta snö. Ringde till mamma som förbjöd mig att ta ett sånt skitjobb, plus att det inte var bra för min rygg.
Vi tog en paus i allt jobbsökande och satte oss att äta lunch på en restaurang då Corres bror Henke ringde. Han hade kommit på att han hade en kontakt på ett after ski-ställe; Mooserwirt. Vi fick numret till hans kontakt och Corre ringde upp. Han hette Lenzi och var från St Anton men jobbade som restaurangchef på Skeppsbron i Malmö under somrarna. Möjligtvis behövde dem en tjej att hjälpa till i baren och han ordnade så att vi kunde få komma dit och träffa chefen. Vi letade oss upp till Mooserwirt som låg en bit upp på berget vid pisten. När vi pradade med chefen föreslog han att vi skulle kunna jobba där båda två om vi delade på tjänsten, dock hade han bara boende för en, men han skulle se ifall han kunde ordna något och vi var välkomna tillbaka på tisdagen. Hur bra var inte detta??!!
Fortsättning följer, måste sticka:)
E
Innan jag åkte hade jag kontakt med en kille jag aldrig träffat förr som också skulle till St Anton och efter lite sms:ande visade det sig att han bodde i samma hus som oss, fast i källaren! Först trodde vi han bodde granne med oss för vi tyckte vi hörde ett svenskt grabbgäng från rummet mitt emot. En kväll var jag lite nyfiken för vi hade aldrig sett dem, så jag knackade på. Möttes av han som öppnade och sen kom ytterligare en kille till. Väl inne i vardagsrummet satt där tre stycken vid bordet och efter nån minut kom där ut en till från ett av sovrummen. “Är ni fler?” frågade jag, förvånad över antalet personer i en sån liten lägenhet. Just då kom Corre in i hallen och undrade vart jag tog vägen och kille nr 7 kom ut från badrummet bredvid i bara handduken och råkade skrämma Corre. Senare beskrev hon bilden hon fick när hon kommit in i lägenheten: “ Det kom ju fler hela tiden, de var överallt! Det kändes som att komma in på en farm full med djur som varit instängda där i flera år!” Ja, så kan man ju också uttrycka det, haha.
Grannarna var jättetrevliga. Sen fick vi i alla fall träffat Christoffer, killen som jag haft kontakt med och Jonas, hans kompis, på Funky Chicken, baren dit alla svenskar dansar loss till Håkan Hellström, Magnus Uggla, Abba och “Alla som inte dansar är våldtäcksmän.”
Alla som åker till Österrike måste tydligen registrera sig hos polisen så vi begav oss dit en dag med en blankett som Pittinger, hon i huset skrivit på till oss. Hon heter egentligen Frau Schmitt, men grannpojkarna hade döpt om henne till Pittinger, mamnet på den billigaste ölen i mataffären (upptäckte sen att hon aldrig knackade innan hon gick in, vet inte hur många gånger vi stod i trosor och bh eller låg i sängen när hon dundrade in. Dock var hon jättetrevlig). Väl hos polisen möttes vi av en skrikande sekreterare. “DETTA ÄR INTE DE RÄTTA PAPPERNA; NI MÅSTE HA DESSA PAPPERNA ISTÄLLET OCH BE HON NI BOR HOS SÄTTA STÄMPEL PÅ DEM!” Jag var på väg att skälla ut henne för hennes onödigt högljudda sätt då vi inte var döva, när Corre påpekade att hon nog hade problem med hörseln.
De närmaste två veckorna gick åt till att äta, sova och söka jobb. Nån gång var vi på förfest hos grannpojkarna som tvingade i mig Jägermeister fast jag hatar det. Tillsammans med Pittingerölen blev det inte så bra och jag satt på en stol på Funky Chicken resten av kvällen och vägrade röra på mig, haha. Bummarnas (alltså ungdomar som kommer hit för att åka skidor och jobba) ställe där man kan få låna internet och få jobbtips heter Mailbox. Dit kan man alltså gå för att betala dyra pengar till att få lite kontakt med omvärlden genom deras datorer och där sätter även arbetsgivare upp ansökningsannonser. Så där hängde vi rätt ofta och skrev up intressanta annonser dit vi kunde ansöka. Efter att inte ha fått så mycket napp började vi spontanansöka istället genom att gå till alla möjliga restauranger, hotell och bed and breakfastställen.
En kvinna från ett av alla “Haus” (ställen som hyr ut rum och lägenheter, St Anton vimmlar av sådana) ringde till Corre och sa att hon förmodligen behövde någon allt i allo-hjälp då den svenska killen som var hos henne nu var alldeles för virrig och slarvig. Corre undrade om hon inte hade användning för två och det hade hon möjligtvis om jag kunde skotta snö. “Ja, det kan hon säkert,” svarade Corre, “Hon är väldigt atletisk.” Så jag som har flera års mer arbetslivserfarenhet än Corre och sex års tyskstudier bakom mig (Corre läste spanska) skulle alltså skotta snö. Ringde till mamma som förbjöd mig att ta ett sånt skitjobb, plus att det inte var bra för min rygg.
Vi tog en paus i allt jobbsökande och satte oss att äta lunch på en restaurang då Corres bror Henke ringde. Han hade kommit på att han hade en kontakt på ett after ski-ställe; Mooserwirt. Vi fick numret till hans kontakt och Corre ringde upp. Han hette Lenzi och var från St Anton men jobbade som restaurangchef på Skeppsbron i Malmö under somrarna. Möjligtvis behövde dem en tjej att hjälpa till i baren och han ordnade så att vi kunde få komma dit och träffa chefen. Vi letade oss upp till Mooserwirt som låg en bit upp på berget vid pisten. När vi pradade med chefen föreslog han att vi skulle kunna jobba där båda två om vi delade på tjänsten, dock hade han bara boende för en, men han skulle se ifall han kunde ordna något och vi var välkomna tillbaka på tisdagen. Hur bra var inte detta??!!
Fortsättning följer, måste sticka:)
E
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)