Mina stammisställen:)

Det finns ställen i St Anton dit jag tycker jag ränner stup i kvarten. T.ex. poliskontoret när vi klyddade med våra registreringar. Eller posten, när det ska hämtas paket hemifrån eller postas brev. De på postkontoret är jättegulliga och senaste gången jag var där kom mannen ihåg att jag var från Sverige och försökte prata svenska med mig. Ett annat ställe där jag hänger ofta är apoteket. Har tyvärr varit sjuk nästan oavbrutet sedan jag kom hit. Hinner inte bli frisk förrän nästa virus attackerar mig. Försöker klä mig varmt, dricka te, Actimel och C-vitamin, men det verkar inte hjälpa mitt stackars immunförsvar. I skrivande stund har jag feber och har bly i hela huvudet känns det som. Tror det är tredje gången jag är sjuk nu. Köpte hostmedicin på apoteket igår och när jag kom ut lyckades jag knappt komma upp för den lilla backen till huvudgatan, så svag jag var. Blev faktiskt helt frisk förra veckan och kunde springa och styrketräna en gång. Hade gjort upp värsta planen på hur jag skulle komma i form igen efter skräpmat, för många drinkar (för att vara Elin:)) och sjukdomar. Men det sket sig. Big time!

Förra veckan tog jag min andra Gardasilspruta, vaccinationen mot livmordehalscancer. Var på apoteket för typ en månad sen och frågade hur det gick till när jag skulle hämta ut den där, gå till läkaren osv. ”Why don’t you do it in your home country?” frågade apotekaren. Ja, det kan man ju fråga sig. Typ någon vecka innan jag åkte kom jag på att jag ville ta sprutorna nu nu nu! Det är nämligen tre sprutor man ska ta; den andra ska tas två månader efter den första och den tredje 4 månader efter den andra och väntade jag med detta tills jag kom hem kanske jag skulle vara i Australien eller nåt när den tredje sprutan skulle tas och jag var rädd att det skulle vara komplicerat iom att det inte är inom EU. Sprutan måste vara kyld hela tiden tills man tar den, så det är för klyddigt att ta med en hemifrån.

Så i Sverige innan jag åkte satte jag mig och ringde runt till allt och alla som skulle kunna veta om det var möjligt att köpa sprutan i Österrike och hur mycket den kostade där. Apoteket tog reda på att Gardasil var ett godkänt vaccin i Österrike men den störda kärringen där tyckte jag kunde köpa spruta nummer två i Sverige och forsla med den på resan . ”Du kan väl fråga om du kan låna flygvärdinnornas kylskåp på planet och sen kan du väl se om du kan låna lite plats i ett kylskåp där du bor eller jobbar. Annars kan du väl bara sticka ner den i snön, där är väl kallt där nere? Sen kan du väl sticka i sprutan själv, det är inte så svårt.” Menade hon allvar?? För det första skulle jag inte ens få ta med den på planet, ser ju sjukt misstänkt ut med en spruta. Sen visste vi inte hur lång tid vi skulle behöva transporteras till St Anton efter att vi landat i Zurich. Skulle jag behöva ha med mig värsta kylväskan med kylklampar? Och förvara sprutan i ett kylskåp där jag bor eller jobbar; vi hade ju inte en susning om vart vi skulle hamna och det kändes inte så säkert att lägga den i ett stort kylrum på en restaurang ifall den skulle komma bort. Det är ju liksom ingen billig spruta; en kostar över 1000 kr. Sätta ner den i snön!? Var hon frisk? Den skulle ju frysa eller flyta iväg om det töade. De två första månader skulle handla om min spruta. Att ta sprutan själv tänker jag inte ens kommentera.

Jag ringde vidare och efter hundratals samtal till bl.a. Limhamns läkargrupp (där de verkar ha samlat alla Sveriges mest inkompetenta läkare på samma ställe), Försäkringskassan, gammelmoster Ingrid som varit cancerdoktor och brukar ha koll på allt, fick jag tips om att ringa till Svenska ambassaden i Österrike. Ringde dit och fick hjälp av världens snällaste man som mailade en lista till mig med namn och telefonnummer till läkare i Österrike, där vissa kunde svenska och engelska. Jag började ringa runt och råkade hamna hos en tandläkarassistent. Detta var inte alls hennes område, men hon lyssnade och ville hjälpa mig så hon gav mig numret till hennes gynekolog, haha. Han hade dock inte öppet förrän senare, så jag ringde vidare och kom till en gynekolog som lät jättegammal. Han förstod bara tyska och jag hade svårt att förklara på tyska vad jag ville ha reda på, så han räckte över luren till sin fru som kunde lite engelska. ”Min man har varit pensionerad sedan nio år tillbaka,” sa hon. Shit vad pinsamt! Haha. Men ändå försökte hon hjälpa mig och frågade vad jag ville. Utan lycka där kom jag till en kirurg i Wien. Han sa att han råkade känna apotekaren i St Anton och gav mig numret dit. Dock hade de stängt för tillfället, men guess what?! Denne snälle man ringde direkt till honom, tog reda på vad jag ville veta och ringde tillbaka till mig en stund senare. Till vårt svenska nummer, måste ju varit dyrt för honom också. Detta skulle aldrig ske i Sverige! Där är det ingen som vill hjälpa, ingen som vill ta ansvar, ingen som bryr sig. Skrev till ambassaden i Österrike, tackade så mycket för hjälpen och och hyllade sjukvården i Österrike. Skrev också att de kunde stryka den pensionerade gynekologen från listan.

Så, efter denna information, att spruta nr två gick att ta i St Anton och att den inte var hiskligt mycket dyrare här, sprang jag till Limhamns läkargrupp och tog den första. Detta var dagen innan jag skulle åka. Varför göra det enkelt för sig? Har aldrig riktigt varit min grej, haha.

Till matbutiken Spar går vi ofta. I början var det lite klyddigt med språket när det var nåt i affären man inte kunde hitta. Fick det inte till endast tyska utan det blev typ ”Entschuldigung...euhm...est-ce que vous avez quelque chose that I can use for...” Gjorde nyss en liten koll på hur mycket pengar jag spenderat på olika saker under januari. Kan säga att jag spenderat betydligt mer på mat än på att festa. Vi skulle kunna åka upp till Mooserwirt och äta frukost, men dels består den bara av sötad yoghurt och croissanter eller vita bullar, dels så orkar man inte åka upp där tre gånger om dagen, speciellt inte när man är ledig. Så frukost och mellanmål brukar vi köpa för att ha hemma. Och vi är ganska måna om att få i oss bra saker, så i vårt skafferi och kylskåp finns actimelyoghurt, frukter, morötter, olika pålägg, färskpressad juice, nyttigt fullkornsbröd, nyttig muesli, Vasa fullkornsskorpor (yes, finns att hitta här, ”Swedish product” står det på påsen;)), nötter, linfrön, fikon... Allt för att vi ska kunna äta lite nyttigt och varierat trots Mooserwirtmaten. Ändå är vi sjuka hela tiden. Kanske ska göra som alla andra och lägga mer pengar på sprit än på mat...hmm... Men hur som helst är maten skitdyr. Fattar inte varför butiken heter Spar. Brukar promenera till köpcentrat Mpreis som ligger en bit bort, för en del saker är billigare där.

Ett annat ställe där vi spenderat grymt mycket tid är en av skidaffärerna. Vi engagerade nästan hela St Anton i våra skidutrustningsköp innan vi bestämde oss för att köpa på Jennewein. Köper man mycket på samma ställe får man nämligen paketpris. Det är inga billiga summor vi pratar om, så vi var väldigt angelägna om att få rätt grejer till bra pris. Det finns en uppsjö av olika skidor och pjäxor. Vi lärde oss allt om storlekar, modeller, flex, knäppningar, personligt anpassade sulor, racingskidor, offpistskidor, allroundskidor, allmountinskidor, svängradie, längd, vikt, bredd... You name it! Personalen i en del av skidaffärerna träffade vi på sen överallt vilket var sjukt pinsamt när vi efter allt deras arbete inte köpt någonting på deras ställe. Det var svårt att få rätt storlek, pjäxorna ska vara bekväma samtidigt som de ska sitta skithårt. Svårt att kombinera. Inga mjuka curlingskor vi snackar om ju, utan hårda plastsaker med metallspännen som väger ton. Alla ville sälja så vi visste inte vem vi kunde lita på. Ringde även till folk hemma som hade koll och frågade runt bland andra säsongare här i St Anton.

Vi bestämde oss för Jennewein när vi fick förtroende för en jättesnäll kille som verkade ärlig och var proffs på pjäxor. Han kände igenom våra fötter för att se hur de var uppbyggda och plockade ut pjäxor efter det. Eftersom jag har ganska kraftiga vader så kunde jag inte ha alla för de klämde. När det var Corres tur tittade han på hennes smala ben och sa ”Ja, här var det inte mycket till vad” och plockade ut pjäxor som var väldigt tajta. Efter ett tag blev han så trött så han fick gå och ta paus och en annan fick ta över. Slutade med att vi typ kände hela bunten där. Ärliga killen heter Roland, han som tog över är skitkul och heter Filip och sen har vi även fått hjälp av två äldre herrar varav den ena är jätteslibbig och heter Jennewein i efternamn. Det slutade med att jag köpte ett par allround pistskidor från förra säsongen eftersom de var billigare, ett par ganska sportigt uppbyggda pjäxor med 100 flex som tål att töjas lite på under säsongen och stavar. Hittade dock min favorithjälm i en annan affär. Corre fick köpa ett par juniorpjäxor för att få mer stabilitet i dem utan att benen dansade runt. Kalaset slutade på ca 750 Euro för min del. Liftkortet kostade 700. Så här gällde det att åka skidor för att utnyttja pengarna, hehe.