När vi inte jobbar försöker vi hinna med så mycket skidor som möjligt. Har dock inte varit så mycket innan eftersom vi varit sjuka länge. Men då blir det desto mer att upptäcka nu! Liftsystemet är skitstort, här finns hur mycket att välja på som helst. En gång skulle vi testa att åka på andra sidan berget, bakom järnvägsspåret. Vi tog den stora liften upp och åkte omkring i systemet. Skulle testa ytterligare en lift och när vi satt i den och tittade ner fick vi syn på en lång, brant puckelpist och hoppades att den inte var enda vägen ner. Det var den. När vi kom upp var det iskallt och blåsigt och vi möttes av en skylt där det stod ”Endast för erfarna skidåkare.” Shit! Då erfarna var vi inte. Frågade liftgubben om vi kunde få ta liften tillbaka men han bara flinade, skakade på huvudet och sa ”Geht nicht!” Shit! Tog oss timmar att komma ner kändes det som. Asbrant, isigt och klippor lite här och var. Reste man sig upp när vinden kom fanns risk att man åkte iväg. Men det var en erfarenhet som allting annat!
Änsålånge hade jag inte trillat på hela vistelsen här. Corre trillade första gången hon skulle åka i en svart backe. Vi var ute med Hanna, en tjej från en av skidaffärerna där vi provat utrustning. Det var nypistat och fint och vi hade stannat upp för att snacka. Plötsligt råkade Corre knäppa av sig ena skidan, tappade balansen och kasade nerför backen. Hon fick upp en fruktansvärd fart och bara försvann liksom! Hanna som är värsta proffsåkare skulle plocka upp hennes skida för att åka ner med den och trillade själv. Jag visste inte vem jag skulle hjälpa först. Åkte ner till Corre som satt i snön med en massa engelskmän omkring sig som kollade hur det hade gått. Hon såg ut som en snögubbe. Corres första fall var alltså från stillastående! Jag är inte mycket bättre, första gången jag trillade var nu för ett tag sen. På väg till liften! Detta säger en del om nivån på vår skidåkning... haha.
Ibland tar vi utflykter till orterna runtomkring St Anton. Första gången vi åkte till Lech var med ett ungt engelskt par, Liz och James, som bor några dörrar från oss. De jobbar inte på Mooserwirt, utan som chalet hosts för ett engelskt företag som heter Super travel. Högst upp i detta huset finns nämligen en chaletvåning. Chalet är som ett hotell fast lyxigare. Gästerna delar en våning, i denna får där plats 6 personer. Sen kommer Liz och James upp till dem och serverar frukost på morgonen, städar när gästerna är iväg och lagar sedan flerrättersmiddag till dem på kvällen. Vi brukar få kakor, pajer, desserter och annat som blir över, de är jättegulliga mot oss.
Lech är lyxlirarnas ställe. Här skiner alltid solen på deras glammiga lyxskidkläder och liftsofforna är vadderade för att det ska vara mjukt att sitta. En gång följde jag med dem till Sonnenkopf med en massa andra från deras Super travelgrupp. Var helt klart min bästa skiddag hittills! Solen sken hela dagen och deras kompisar var överschyssta.
Nu ska jag se till att börja åka igen efter att ha legat inne och varit sjuk i nästan en vecka. Corre kom hem en dag och sa att nu hade ALLA säsongare en googlebränna. Snacka om att jag fick ångest, är helt kritvit och ser ut och känner mig som spaghetti. Usch! Ändring på det.
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar