De första dagarna på Wildebene var övermysiga! Vaknade upp på morgonen och gick in i duschen. Hörde klirr från tallrikar i köket och när jag kom ut var det dukat värsta frukosten på bordet! Trodde för en sekund att det var Corre som velat överraska men hon blev lika förvånad som jag när hon kom ut från sovrummet efter att ha fönat håret. Vi hade ju beställt frukost första dagen, men trodde vi skulle gå till en matsal eller nåt. Istället hade ägaren till stället, som vi fortfarande inte träffat än, smugit in utan att knacka och fixat..haha. I och med vi hade kök kunde vi laga egen mat med våra medhavda recept. Och inte nog med det, i sovrummet fanns en stor tv med svenska tv4!! Så vi lyxade till det rejält och åt i sängen framför “halv 8 hos mig” och “Bonde söker fru” var och varannan kväll.
Innan jag åkte hade jag kontakt med en kille jag aldrig träffat förr som också skulle till St Anton och efter lite sms:ande visade det sig att han bodde i samma hus som oss, fast i källaren! Först trodde vi han bodde granne med oss för vi tyckte vi hörde ett svenskt grabbgäng från rummet mitt emot. En kväll var jag lite nyfiken för vi hade aldrig sett dem, så jag knackade på. Möttes av han som öppnade och sen kom ytterligare en kille till. Väl inne i vardagsrummet satt där tre stycken vid bordet och efter nån minut kom där ut en till från ett av sovrummen. “Är ni fler?” frågade jag, förvånad över antalet personer i en sån liten lägenhet. Just då kom Corre in i hallen och undrade vart jag tog vägen och kille nr 7 kom ut från badrummet bredvid i bara handduken och råkade skrämma Corre. Senare beskrev hon bilden hon fick när hon kommit in i lägenheten: “ Det kom ju fler hela tiden, de var överallt! Det kändes som att komma in på en farm full med djur som varit instängda där i flera år!” Ja, så kan man ju också uttrycka det, haha.
Grannarna var jättetrevliga. Sen fick vi i alla fall träffat Christoffer, killen som jag haft kontakt med och Jonas, hans kompis, på Funky Chicken, baren dit alla svenskar dansar loss till Håkan Hellström, Magnus Uggla, Abba och “Alla som inte dansar är våldtäcksmän.”
Alla som åker till Österrike måste tydligen registrera sig hos polisen så vi begav oss dit en dag med en blankett som Pittinger, hon i huset skrivit på till oss. Hon heter egentligen Frau Schmitt, men grannpojkarna hade döpt om henne till Pittinger, mamnet på den billigaste ölen i mataffären (upptäckte sen att hon aldrig knackade innan hon gick in, vet inte hur många gånger vi stod i trosor och bh eller låg i sängen när hon dundrade in. Dock var hon jättetrevlig). Väl hos polisen möttes vi av en skrikande sekreterare. “DETTA ÄR INTE DE RÄTTA PAPPERNA; NI MÅSTE HA DESSA PAPPERNA ISTÄLLET OCH BE HON NI BOR HOS SÄTTA STÄMPEL PÅ DEM!” Jag var på väg att skälla ut henne för hennes onödigt högljudda sätt då vi inte var döva, när Corre påpekade att hon nog hade problem med hörseln.
De närmaste två veckorna gick åt till att äta, sova och söka jobb. Nån gång var vi på förfest hos grannpojkarna som tvingade i mig Jägermeister fast jag hatar det. Tillsammans med Pittingerölen blev det inte så bra och jag satt på en stol på Funky Chicken resten av kvällen och vägrade röra på mig, haha. Bummarnas (alltså ungdomar som kommer hit för att åka skidor och jobba) ställe där man kan få låna internet och få jobbtips heter Mailbox. Dit kan man alltså gå för att betala dyra pengar till att få lite kontakt med omvärlden genom deras datorer och där sätter även arbetsgivare upp ansökningsannonser. Så där hängde vi rätt ofta och skrev up intressanta annonser dit vi kunde ansöka. Efter att inte ha fått så mycket napp började vi spontanansöka istället genom att gå till alla möjliga restauranger, hotell och bed and breakfastställen.
En kvinna från ett av alla “Haus” (ställen som hyr ut rum och lägenheter, St Anton vimmlar av sådana) ringde till Corre och sa att hon förmodligen behövde någon allt i allo-hjälp då den svenska killen som var hos henne nu var alldeles för virrig och slarvig. Corre undrade om hon inte hade användning för två och det hade hon möjligtvis om jag kunde skotta snö. “Ja, det kan hon säkert,” svarade Corre, “Hon är väldigt atletisk.” Så jag som har flera års mer arbetslivserfarenhet än Corre och sex års tyskstudier bakom mig (Corre läste spanska) skulle alltså skotta snö. Ringde till mamma som förbjöd mig att ta ett sånt skitjobb, plus att det inte var bra för min rygg.
Vi tog en paus i allt jobbsökande och satte oss att äta lunch på en restaurang då Corres bror Henke ringde. Han hade kommit på att han hade en kontakt på ett after ski-ställe; Mooserwirt. Vi fick numret till hans kontakt och Corre ringde upp. Han hette Lenzi och var från St Anton men jobbade som restaurangchef på Skeppsbron i Malmö under somrarna. Möjligtvis behövde dem en tjej att hjälpa till i baren och han ordnade så att vi kunde få komma dit och träffa chefen. Vi letade oss upp till Mooserwirt som låg en bit upp på berget vid pisten. När vi pradade med chefen föreslog han att vi skulle kunna jobba där båda två om vi delade på tjänsten, dock hade han bara boende för en, men han skulle se ifall han kunde ordna något och vi var välkomna tillbaka på tisdagen. Hur bra var inte detta??!!
Fortsättning följer, måste sticka:)
E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar