När vi inte jobbar försöker vi hinna med så mycket skidor som möjligt. Har dock inte varit så mycket innan eftersom vi varit sjuka länge. Men då blir det desto mer att upptäcka nu! Liftsystemet är skitstort, här finns hur mycket att välja på som helst. En gång skulle vi testa att åka på andra sidan berget, bakom järnvägsspåret. Vi tog den stora liften upp och åkte omkring i systemet. Skulle testa ytterligare en lift och när vi satt i den och tittade ner fick vi syn på en lång, brant puckelpist och hoppades att den inte var enda vägen ner. Det var den. När vi kom upp var det iskallt och blåsigt och vi möttes av en skylt där det stod ”Endast för erfarna skidåkare.” Shit! Då erfarna var vi inte. Frågade liftgubben om vi kunde få ta liften tillbaka men han bara flinade, skakade på huvudet och sa ”Geht nicht!” Shit! Tog oss timmar att komma ner kändes det som. Asbrant, isigt och klippor lite här och var. Reste man sig upp när vinden kom fanns risk att man åkte iväg. Men det var en erfarenhet som allting annat!
Änsålånge hade jag inte trillat på hela vistelsen här. Corre trillade första gången hon skulle åka i en svart backe. Vi var ute med Hanna, en tjej från en av skidaffärerna där vi provat utrustning. Det var nypistat och fint och vi hade stannat upp för att snacka. Plötsligt råkade Corre knäppa av sig ena skidan, tappade balansen och kasade nerför backen. Hon fick upp en fruktansvärd fart och bara försvann liksom! Hanna som är värsta proffsåkare skulle plocka upp hennes skida för att åka ner med den och trillade själv. Jag visste inte vem jag skulle hjälpa först. Åkte ner till Corre som satt i snön med en massa engelskmän omkring sig som kollade hur det hade gått. Hon såg ut som en snögubbe. Corres första fall var alltså från stillastående! Jag är inte mycket bättre, första gången jag trillade var nu för ett tag sen. På väg till liften! Detta säger en del om nivån på vår skidåkning... haha.
Ibland tar vi utflykter till orterna runtomkring St Anton. Första gången vi åkte till Lech var med ett ungt engelskt par, Liz och James, som bor några dörrar från oss. De jobbar inte på Mooserwirt, utan som chalet hosts för ett engelskt företag som heter Super travel. Högst upp i detta huset finns nämligen en chaletvåning. Chalet är som ett hotell fast lyxigare. Gästerna delar en våning, i denna får där plats 6 personer. Sen kommer Liz och James upp till dem och serverar frukost på morgonen, städar när gästerna är iväg och lagar sedan flerrättersmiddag till dem på kvällen. Vi brukar få kakor, pajer, desserter och annat som blir över, de är jättegulliga mot oss.
Lech är lyxlirarnas ställe. Här skiner alltid solen på deras glammiga lyxskidkläder och liftsofforna är vadderade för att det ska vara mjukt att sitta. En gång följde jag med dem till Sonnenkopf med en massa andra från deras Super travelgrupp. Var helt klart min bästa skiddag hittills! Solen sken hela dagen och deras kompisar var överschyssta.
Nu ska jag se till att börja åka igen efter att ha legat inne och varit sjuk i nästan en vecka. Corre kom hem en dag och sa att nu hade ALLA säsongare en googlebränna. Snacka om att jag fick ångest, är helt kritvit och ser ut och känner mig som spaghetti. Usch! Ändring på det.
Kram!
torsdag 18 februari 2010
tisdag 16 februari 2010
Mina stammisställen:)
Det finns ställen i St Anton dit jag tycker jag ränner stup i kvarten. T.ex. poliskontoret när vi klyddade med våra registreringar. Eller posten, när det ska hämtas paket hemifrån eller postas brev. De på postkontoret är jättegulliga och senaste gången jag var där kom mannen ihåg att jag var från Sverige och försökte prata svenska med mig. Ett annat ställe där jag hänger ofta är apoteket. Har tyvärr varit sjuk nästan oavbrutet sedan jag kom hit. Hinner inte bli frisk förrän nästa virus attackerar mig. Försöker klä mig varmt, dricka te, Actimel och C-vitamin, men det verkar inte hjälpa mitt stackars immunförsvar. I skrivande stund har jag feber och har bly i hela huvudet känns det som. Tror det är tredje gången jag är sjuk nu. Köpte hostmedicin på apoteket igår och när jag kom ut lyckades jag knappt komma upp för den lilla backen till huvudgatan, så svag jag var. Blev faktiskt helt frisk förra veckan och kunde springa och styrketräna en gång. Hade gjort upp värsta planen på hur jag skulle komma i form igen efter skräpmat, för många drinkar (för att vara Elin:)) och sjukdomar. Men det sket sig. Big time!
Förra veckan tog jag min andra Gardasilspruta, vaccinationen mot livmordehalscancer. Var på apoteket för typ en månad sen och frågade hur det gick till när jag skulle hämta ut den där, gå till läkaren osv. ”Why don’t you do it in your home country?” frågade apotekaren. Ja, det kan man ju fråga sig. Typ någon vecka innan jag åkte kom jag på att jag ville ta sprutorna nu nu nu! Det är nämligen tre sprutor man ska ta; den andra ska tas två månader efter den första och den tredje 4 månader efter den andra och väntade jag med detta tills jag kom hem kanske jag skulle vara i Australien eller nåt när den tredje sprutan skulle tas och jag var rädd att det skulle vara komplicerat iom att det inte är inom EU. Sprutan måste vara kyld hela tiden tills man tar den, så det är för klyddigt att ta med en hemifrån.
Så i Sverige innan jag åkte satte jag mig och ringde runt till allt och alla som skulle kunna veta om det var möjligt att köpa sprutan i Österrike och hur mycket den kostade där. Apoteket tog reda på att Gardasil var ett godkänt vaccin i Österrike men den störda kärringen där tyckte jag kunde köpa spruta nummer två i Sverige och forsla med den på resan . ”Du kan väl fråga om du kan låna flygvärdinnornas kylskåp på planet och sen kan du väl se om du kan låna lite plats i ett kylskåp där du bor eller jobbar. Annars kan du väl bara sticka ner den i snön, där är väl kallt där nere? Sen kan du väl sticka i sprutan själv, det är inte så svårt.” Menade hon allvar?? För det första skulle jag inte ens få ta med den på planet, ser ju sjukt misstänkt ut med en spruta. Sen visste vi inte hur lång tid vi skulle behöva transporteras till St Anton efter att vi landat i Zurich. Skulle jag behöva ha med mig värsta kylväskan med kylklampar? Och förvara sprutan i ett kylskåp där jag bor eller jobbar; vi hade ju inte en susning om vart vi skulle hamna och det kändes inte så säkert att lägga den i ett stort kylrum på en restaurang ifall den skulle komma bort. Det är ju liksom ingen billig spruta; en kostar över 1000 kr. Sätta ner den i snön!? Var hon frisk? Den skulle ju frysa eller flyta iväg om det töade. De två första månader skulle handla om min spruta. Att ta sprutan själv tänker jag inte ens kommentera.
Jag ringde vidare och efter hundratals samtal till bl.a. Limhamns läkargrupp (där de verkar ha samlat alla Sveriges mest inkompetenta läkare på samma ställe), Försäkringskassan, gammelmoster Ingrid som varit cancerdoktor och brukar ha koll på allt, fick jag tips om att ringa till Svenska ambassaden i Österrike. Ringde dit och fick hjälp av världens snällaste man som mailade en lista till mig med namn och telefonnummer till läkare i Österrike, där vissa kunde svenska och engelska. Jag började ringa runt och råkade hamna hos en tandläkarassistent. Detta var inte alls hennes område, men hon lyssnade och ville hjälpa mig så hon gav mig numret till hennes gynekolog, haha. Han hade dock inte öppet förrän senare, så jag ringde vidare och kom till en gynekolog som lät jättegammal. Han förstod bara tyska och jag hade svårt att förklara på tyska vad jag ville ha reda på, så han räckte över luren till sin fru som kunde lite engelska. ”Min man har varit pensionerad sedan nio år tillbaka,” sa hon. Shit vad pinsamt! Haha. Men ändå försökte hon hjälpa mig och frågade vad jag ville. Utan lycka där kom jag till en kirurg i Wien. Han sa att han råkade känna apotekaren i St Anton och gav mig numret dit. Dock hade de stängt för tillfället, men guess what?! Denne snälle man ringde direkt till honom, tog reda på vad jag ville veta och ringde tillbaka till mig en stund senare. Till vårt svenska nummer, måste ju varit dyrt för honom också. Detta skulle aldrig ske i Sverige! Där är det ingen som vill hjälpa, ingen som vill ta ansvar, ingen som bryr sig. Skrev till ambassaden i Österrike, tackade så mycket för hjälpen och och hyllade sjukvården i Österrike. Skrev också att de kunde stryka den pensionerade gynekologen från listan.
Så, efter denna information, att spruta nr två gick att ta i St Anton och att den inte var hiskligt mycket dyrare här, sprang jag till Limhamns läkargrupp och tog den första. Detta var dagen innan jag skulle åka. Varför göra det enkelt för sig? Har aldrig riktigt varit min grej, haha.
Till matbutiken Spar går vi ofta. I början var det lite klyddigt med språket när det var nåt i affären man inte kunde hitta. Fick det inte till endast tyska utan det blev typ ”Entschuldigung...euhm...est-ce que vous avez quelque chose that I can use for...” Gjorde nyss en liten koll på hur mycket pengar jag spenderat på olika saker under januari. Kan säga att jag spenderat betydligt mer på mat än på att festa. Vi skulle kunna åka upp till Mooserwirt och äta frukost, men dels består den bara av sötad yoghurt och croissanter eller vita bullar, dels så orkar man inte åka upp där tre gånger om dagen, speciellt inte när man är ledig. Så frukost och mellanmål brukar vi köpa för att ha hemma. Och vi är ganska måna om att få i oss bra saker, så i vårt skafferi och kylskåp finns actimelyoghurt, frukter, morötter, olika pålägg, färskpressad juice, nyttigt fullkornsbröd, nyttig muesli, Vasa fullkornsskorpor (yes, finns att hitta här, ”Swedish product” står det på påsen;)), nötter, linfrön, fikon... Allt för att vi ska kunna äta lite nyttigt och varierat trots Mooserwirtmaten. Ändå är vi sjuka hela tiden. Kanske ska göra som alla andra och lägga mer pengar på sprit än på mat...hmm... Men hur som helst är maten skitdyr. Fattar inte varför butiken heter Spar. Brukar promenera till köpcentrat Mpreis som ligger en bit bort, för en del saker är billigare där.
Ett annat ställe där vi spenderat grymt mycket tid är en av skidaffärerna. Vi engagerade nästan hela St Anton i våra skidutrustningsköp innan vi bestämde oss för att köpa på Jennewein. Köper man mycket på samma ställe får man nämligen paketpris. Det är inga billiga summor vi pratar om, så vi var väldigt angelägna om att få rätt grejer till bra pris. Det finns en uppsjö av olika skidor och pjäxor. Vi lärde oss allt om storlekar, modeller, flex, knäppningar, personligt anpassade sulor, racingskidor, offpistskidor, allroundskidor, allmountinskidor, svängradie, längd, vikt, bredd... You name it! Personalen i en del av skidaffärerna träffade vi på sen överallt vilket var sjukt pinsamt när vi efter allt deras arbete inte köpt någonting på deras ställe. Det var svårt att få rätt storlek, pjäxorna ska vara bekväma samtidigt som de ska sitta skithårt. Svårt att kombinera. Inga mjuka curlingskor vi snackar om ju, utan hårda plastsaker med metallspännen som väger ton. Alla ville sälja så vi visste inte vem vi kunde lita på. Ringde även till folk hemma som hade koll och frågade runt bland andra säsongare här i St Anton.
Vi bestämde oss för Jennewein när vi fick förtroende för en jättesnäll kille som verkade ärlig och var proffs på pjäxor. Han kände igenom våra fötter för att se hur de var uppbyggda och plockade ut pjäxor efter det. Eftersom jag har ganska kraftiga vader så kunde jag inte ha alla för de klämde. När det var Corres tur tittade han på hennes smala ben och sa ”Ja, här var det inte mycket till vad” och plockade ut pjäxor som var väldigt tajta. Efter ett tag blev han så trött så han fick gå och ta paus och en annan fick ta över. Slutade med att vi typ kände hela bunten där. Ärliga killen heter Roland, han som tog över är skitkul och heter Filip och sen har vi även fått hjälp av två äldre herrar varav den ena är jätteslibbig och heter Jennewein i efternamn. Det slutade med att jag köpte ett par allround pistskidor från förra säsongen eftersom de var billigare, ett par ganska sportigt uppbyggda pjäxor med 100 flex som tål att töjas lite på under säsongen och stavar. Hittade dock min favorithjälm i en annan affär. Corre fick köpa ett par juniorpjäxor för att få mer stabilitet i dem utan att benen dansade runt. Kalaset slutade på ca 750 Euro för min del. Liftkortet kostade 700. Så här gällde det att åka skidor för att utnyttja pengarna, hehe.
Förra veckan tog jag min andra Gardasilspruta, vaccinationen mot livmordehalscancer. Var på apoteket för typ en månad sen och frågade hur det gick till när jag skulle hämta ut den där, gå till läkaren osv. ”Why don’t you do it in your home country?” frågade apotekaren. Ja, det kan man ju fråga sig. Typ någon vecka innan jag åkte kom jag på att jag ville ta sprutorna nu nu nu! Det är nämligen tre sprutor man ska ta; den andra ska tas två månader efter den första och den tredje 4 månader efter den andra och väntade jag med detta tills jag kom hem kanske jag skulle vara i Australien eller nåt när den tredje sprutan skulle tas och jag var rädd att det skulle vara komplicerat iom att det inte är inom EU. Sprutan måste vara kyld hela tiden tills man tar den, så det är för klyddigt att ta med en hemifrån.
Så i Sverige innan jag åkte satte jag mig och ringde runt till allt och alla som skulle kunna veta om det var möjligt att köpa sprutan i Österrike och hur mycket den kostade där. Apoteket tog reda på att Gardasil var ett godkänt vaccin i Österrike men den störda kärringen där tyckte jag kunde köpa spruta nummer två i Sverige och forsla med den på resan . ”Du kan väl fråga om du kan låna flygvärdinnornas kylskåp på planet och sen kan du väl se om du kan låna lite plats i ett kylskåp där du bor eller jobbar. Annars kan du väl bara sticka ner den i snön, där är väl kallt där nere? Sen kan du väl sticka i sprutan själv, det är inte så svårt.” Menade hon allvar?? För det första skulle jag inte ens få ta med den på planet, ser ju sjukt misstänkt ut med en spruta. Sen visste vi inte hur lång tid vi skulle behöva transporteras till St Anton efter att vi landat i Zurich. Skulle jag behöva ha med mig värsta kylväskan med kylklampar? Och förvara sprutan i ett kylskåp där jag bor eller jobbar; vi hade ju inte en susning om vart vi skulle hamna och det kändes inte så säkert att lägga den i ett stort kylrum på en restaurang ifall den skulle komma bort. Det är ju liksom ingen billig spruta; en kostar över 1000 kr. Sätta ner den i snön!? Var hon frisk? Den skulle ju frysa eller flyta iväg om det töade. De två första månader skulle handla om min spruta. Att ta sprutan själv tänker jag inte ens kommentera.
Jag ringde vidare och efter hundratals samtal till bl.a. Limhamns läkargrupp (där de verkar ha samlat alla Sveriges mest inkompetenta läkare på samma ställe), Försäkringskassan, gammelmoster Ingrid som varit cancerdoktor och brukar ha koll på allt, fick jag tips om att ringa till Svenska ambassaden i Österrike. Ringde dit och fick hjälp av världens snällaste man som mailade en lista till mig med namn och telefonnummer till läkare i Österrike, där vissa kunde svenska och engelska. Jag började ringa runt och råkade hamna hos en tandläkarassistent. Detta var inte alls hennes område, men hon lyssnade och ville hjälpa mig så hon gav mig numret till hennes gynekolog, haha. Han hade dock inte öppet förrän senare, så jag ringde vidare och kom till en gynekolog som lät jättegammal. Han förstod bara tyska och jag hade svårt att förklara på tyska vad jag ville ha reda på, så han räckte över luren till sin fru som kunde lite engelska. ”Min man har varit pensionerad sedan nio år tillbaka,” sa hon. Shit vad pinsamt! Haha. Men ändå försökte hon hjälpa mig och frågade vad jag ville. Utan lycka där kom jag till en kirurg i Wien. Han sa att han råkade känna apotekaren i St Anton och gav mig numret dit. Dock hade de stängt för tillfället, men guess what?! Denne snälle man ringde direkt till honom, tog reda på vad jag ville veta och ringde tillbaka till mig en stund senare. Till vårt svenska nummer, måste ju varit dyrt för honom också. Detta skulle aldrig ske i Sverige! Där är det ingen som vill hjälpa, ingen som vill ta ansvar, ingen som bryr sig. Skrev till ambassaden i Österrike, tackade så mycket för hjälpen och och hyllade sjukvården i Österrike. Skrev också att de kunde stryka den pensionerade gynekologen från listan.
Så, efter denna information, att spruta nr två gick att ta i St Anton och att den inte var hiskligt mycket dyrare här, sprang jag till Limhamns läkargrupp och tog den första. Detta var dagen innan jag skulle åka. Varför göra det enkelt för sig? Har aldrig riktigt varit min grej, haha.
Till matbutiken Spar går vi ofta. I början var det lite klyddigt med språket när det var nåt i affären man inte kunde hitta. Fick det inte till endast tyska utan det blev typ ”Entschuldigung...euhm...est-ce que vous avez quelque chose that I can use for...” Gjorde nyss en liten koll på hur mycket pengar jag spenderat på olika saker under januari. Kan säga att jag spenderat betydligt mer på mat än på att festa. Vi skulle kunna åka upp till Mooserwirt och äta frukost, men dels består den bara av sötad yoghurt och croissanter eller vita bullar, dels så orkar man inte åka upp där tre gånger om dagen, speciellt inte när man är ledig. Så frukost och mellanmål brukar vi köpa för att ha hemma. Och vi är ganska måna om att få i oss bra saker, så i vårt skafferi och kylskåp finns actimelyoghurt, frukter, morötter, olika pålägg, färskpressad juice, nyttigt fullkornsbröd, nyttig muesli, Vasa fullkornsskorpor (yes, finns att hitta här, ”Swedish product” står det på påsen;)), nötter, linfrön, fikon... Allt för att vi ska kunna äta lite nyttigt och varierat trots Mooserwirtmaten. Ändå är vi sjuka hela tiden. Kanske ska göra som alla andra och lägga mer pengar på sprit än på mat...hmm... Men hur som helst är maten skitdyr. Fattar inte varför butiken heter Spar. Brukar promenera till köpcentrat Mpreis som ligger en bit bort, för en del saker är billigare där.
Ett annat ställe där vi spenderat grymt mycket tid är en av skidaffärerna. Vi engagerade nästan hela St Anton i våra skidutrustningsköp innan vi bestämde oss för att köpa på Jennewein. Köper man mycket på samma ställe får man nämligen paketpris. Det är inga billiga summor vi pratar om, så vi var väldigt angelägna om att få rätt grejer till bra pris. Det finns en uppsjö av olika skidor och pjäxor. Vi lärde oss allt om storlekar, modeller, flex, knäppningar, personligt anpassade sulor, racingskidor, offpistskidor, allroundskidor, allmountinskidor, svängradie, längd, vikt, bredd... You name it! Personalen i en del av skidaffärerna träffade vi på sen överallt vilket var sjukt pinsamt när vi efter allt deras arbete inte köpt någonting på deras ställe. Det var svårt att få rätt storlek, pjäxorna ska vara bekväma samtidigt som de ska sitta skithårt. Svårt att kombinera. Inga mjuka curlingskor vi snackar om ju, utan hårda plastsaker med metallspännen som väger ton. Alla ville sälja så vi visste inte vem vi kunde lita på. Ringde även till folk hemma som hade koll och frågade runt bland andra säsongare här i St Anton.
Vi bestämde oss för Jennewein när vi fick förtroende för en jättesnäll kille som verkade ärlig och var proffs på pjäxor. Han kände igenom våra fötter för att se hur de var uppbyggda och plockade ut pjäxor efter det. Eftersom jag har ganska kraftiga vader så kunde jag inte ha alla för de klämde. När det var Corres tur tittade han på hennes smala ben och sa ”Ja, här var det inte mycket till vad” och plockade ut pjäxor som var väldigt tajta. Efter ett tag blev han så trött så han fick gå och ta paus och en annan fick ta över. Slutade med att vi typ kände hela bunten där. Ärliga killen heter Roland, han som tog över är skitkul och heter Filip och sen har vi även fått hjälp av två äldre herrar varav den ena är jätteslibbig och heter Jennewein i efternamn. Det slutade med att jag köpte ett par allround pistskidor från förra säsongen eftersom de var billigare, ett par ganska sportigt uppbyggda pjäxor med 100 flex som tål att töjas lite på under säsongen och stavar. Hittade dock min favorithjälm i en annan affär. Corre fick köpa ett par juniorpjäxor för att få mer stabilitet i dem utan att benen dansade runt. Kalaset slutade på ca 750 Euro för min del. Liftkortet kostade 700. Så här gällde det att åka skidor för att utnyttja pengarna, hehe.
fredag 12 februari 2010
Förvirring, God Jul och Gott Nytt År!
När man ska befinna sig i Österrike, i detta området i mer än tre månader måste man åka till en liten stad bredvid, Landeck, för att registrera sig där. Vi fick papper av Fluve som vi skulle ha med oss. På det ena stod där ”Månadslön: 51 Euro.” Va?? Det här var ju löjligt, kan inte stämma. Vi hade inte vågat fråga om lönen ännu så var dock lite skeptiska. När vi kom till Landeck trodde vi det var polisstationen vi skulle till men killen bakom disken såg ut som ett stort frågetecken när vi kom dit och fattade inte vad vi gjorde med dem papperna där. Han läste igenom dem och skrattade när han såg månadslönen. ”Har ni sett vad ni har i lön?” frågade han och flinade. Vi kände oss blåsta. Han ritade en liten karta som visade vart vi skulle med papperna och vi gick dit. Tjejen vid skrivbordet där vi fick sätta oss med alla papper och personuppgifter tittade på lönen och såg frågande ut. ”Har er chef sagt att detta är er lön?” Haha. Shit, vi hoppades att han skrivit fel eller nåt.
Resten av dagen i Landeck ägnade vi åt shopping till vårt nya rum och kom hem sent på kvällen med tallrikar, potatisskalare, planscher att sätta upp på väggen, en liten plastlåda att ha mat i... Vi kände oss välutrustade och rummet började faktiskt se ombonat ut med alla naturbilder.
På julaftonsmorgonen tände jag och Corre vår lilla plastgran och öppnade lite julklappar som päronen skickat med hemifrån. Solen sken och vi gav oss ut med skidorna. Åt lunch utomhus och snackade med ett trevligt par från England. Passade på att beställa sallad;)
På kvällen var det middag för personalen på Mooserwirt. Världens buffé stod uppdukad i restaurangen när vi kom och vi kunde inte ha varit gladare efter allt skräp vi tyckte vi ätit där tidigare. Dock hade vi blivit vän med en av kockarna som brukade smyga till oss frukter lite då och då och göra sallad till oss ibland.
De andra hade julklappsutdelning. Alla hade tidigare fått dra en lapp med ett namn på personen de skulle köpa julklapp till. Heli, vår nya gaykompis, kom så klart med världens mest avancerade paket med guldpapper och röda rosetter till tjejen han skulle ge till. Innuti låg där pyntade julunderkläder med rött ludd och en massa glitter och rosetter. Han är verkligen den ende som kommer undan med sånt. Han är 43 år, kort och spänstig och tar den österrikiska klädtraditionen på största allvar då han är den ende på Mooserwirt som jobbar i Lederhosen med hängslen, rutig skjorta och tjocka stickade strumpor. Han är en riktig spexare och påminner om Charlottes kompis Anthony i Sex and the City, dock en aning mjukare till sättet. Han säger alltid ”Hey baby” när man kommer och är sjukt kul att prata med. Varenda gång man står med honom i hissen när han ska upp till andra våningen och servera, säger han något i stil med ”I hate this f*cking music,” ”Hate theese f*cking german people,” om det är odrägliga tyskar han serverar eller ”I’m too f*cking old for this job!” Haha.
Austin är Mooserwirts hunk. Han är en kopia (yes, KOPIA!!) av Samanthas toyboy, Jerry Jerrod i Sex and the City! (Nä, mitt liv kretsar inte runt den serien, men kul att titta på den ibland;)). När jag luskat ut hur jag lägger upp bilder på bloggen utan att få en miljon tecken och bokstäver där bilden skulle varit, ska jag lägga upp bilder på båda så kan ni få jämföra. (Ska by the way lägga upp fler bilder, men innan jag fått rätt på det hänvisar jag till min facebok). Han är från England och lika gammal som oss. Kommit fram till att han har dyslexi. Har frågat om engelska ord ibland när jag skrivit sms, men han verkar ha jättesvårt att stava till dem. Hans julklapp var en ölhjälm och när han skulle skriva ”Beer helmet” på den med tusch stavade han superfel, stackaren. Han är ganska torr att prata med, men trevlig som ögongodis:)
Efter middagen skulle vi gå ut med Austin. ”Ska vi ringa efter taxi?” frågade vi, ”Eller ska vi gå ner längs huvudvägen?” ”Nä, vi går ner för pisten,” sa han. Lättare sagt än gjort. Jag och Corre flög i backen med våra hala läderstövlar och ropade till honom att vi fick ses nere i stan om han inte hade lust att bära oss ner.
Väl i centrum gick vi till Scotty`s, en engelsk bar. Där är alltid packat med folk och alla har med sig vinterjackorna in så där är varmt och trångt. Men man träffar alltid galna människor där så det är rätt kul. Minns inte vart vi gick sen.
Nyår firades ungefär på samma sätt. Lyxbuffé på Mooserwirt och sen utgång, denna gången till Funky Chicken. Det blev jag, Corre och kockkompisen Karl som gick dit. Han har flörtat med mig enda sen vi träffades och det är lite irriterande för jag är inte ett dugg intresserad. Han är 29 och pladdrar mer än vad jag gör. Sen ska han alltid hålla på att ”skydda oss” från andra killar när vi är ute när han egentligen bara är svartsjuk. På Funky träffade vi även Christoffer, Jonas och Jesper. Några från Corres gymnasieklass hade också kommit dit, så det var kul med lite kända ansikten.
So long!
Resten av dagen i Landeck ägnade vi åt shopping till vårt nya rum och kom hem sent på kvällen med tallrikar, potatisskalare, planscher att sätta upp på väggen, en liten plastlåda att ha mat i... Vi kände oss välutrustade och rummet började faktiskt se ombonat ut med alla naturbilder.
På julaftonsmorgonen tände jag och Corre vår lilla plastgran och öppnade lite julklappar som päronen skickat med hemifrån. Solen sken och vi gav oss ut med skidorna. Åt lunch utomhus och snackade med ett trevligt par från England. Passade på att beställa sallad;)
På kvällen var det middag för personalen på Mooserwirt. Världens buffé stod uppdukad i restaurangen när vi kom och vi kunde inte ha varit gladare efter allt skräp vi tyckte vi ätit där tidigare. Dock hade vi blivit vän med en av kockarna som brukade smyga till oss frukter lite då och då och göra sallad till oss ibland.
De andra hade julklappsutdelning. Alla hade tidigare fått dra en lapp med ett namn på personen de skulle köpa julklapp till. Heli, vår nya gaykompis, kom så klart med världens mest avancerade paket med guldpapper och röda rosetter till tjejen han skulle ge till. Innuti låg där pyntade julunderkläder med rött ludd och en massa glitter och rosetter. Han är verkligen den ende som kommer undan med sånt. Han är 43 år, kort och spänstig och tar den österrikiska klädtraditionen på största allvar då han är den ende på Mooserwirt som jobbar i Lederhosen med hängslen, rutig skjorta och tjocka stickade strumpor. Han är en riktig spexare och påminner om Charlottes kompis Anthony i Sex and the City, dock en aning mjukare till sättet. Han säger alltid ”Hey baby” när man kommer och är sjukt kul att prata med. Varenda gång man står med honom i hissen när han ska upp till andra våningen och servera, säger han något i stil med ”I hate this f*cking music,” ”Hate theese f*cking german people,” om det är odrägliga tyskar han serverar eller ”I’m too f*cking old for this job!” Haha.
Austin är Mooserwirts hunk. Han är en kopia (yes, KOPIA!!) av Samanthas toyboy, Jerry Jerrod i Sex and the City! (Nä, mitt liv kretsar inte runt den serien, men kul att titta på den ibland;)). När jag luskat ut hur jag lägger upp bilder på bloggen utan att få en miljon tecken och bokstäver där bilden skulle varit, ska jag lägga upp bilder på båda så kan ni få jämföra. (Ska by the way lägga upp fler bilder, men innan jag fått rätt på det hänvisar jag till min facebok). Han är från England och lika gammal som oss. Kommit fram till att han har dyslexi. Har frågat om engelska ord ibland när jag skrivit sms, men han verkar ha jättesvårt att stava till dem. Hans julklapp var en ölhjälm och när han skulle skriva ”Beer helmet” på den med tusch stavade han superfel, stackaren. Han är ganska torr att prata med, men trevlig som ögongodis:)
Efter middagen skulle vi gå ut med Austin. ”Ska vi ringa efter taxi?” frågade vi, ”Eller ska vi gå ner längs huvudvägen?” ”Nä, vi går ner för pisten,” sa han. Lättare sagt än gjort. Jag och Corre flög i backen med våra hala läderstövlar och ropade till honom att vi fick ses nere i stan om han inte hade lust att bära oss ner.
Väl i centrum gick vi till Scotty`s, en engelsk bar. Där är alltid packat med folk och alla har med sig vinterjackorna in så där är varmt och trångt. Men man träffar alltid galna människor där så det är rätt kul. Minns inte vart vi gick sen.
Nyår firades ungefär på samma sätt. Lyxbuffé på Mooserwirt och sen utgång, denna gången till Funky Chicken. Det blev jag, Corre och kockkompisen Karl som gick dit. Han har flörtat med mig enda sen vi träffades och det är lite irriterande för jag är inte ett dugg intresserad. Han är 29 och pladdrar mer än vad jag gör. Sen ska han alltid hålla på att ”skydda oss” från andra killar när vi är ute när han egentligen bara är svartsjuk. På Funky träffade vi även Christoffer, Jonas och Jesper. Några från Corres gymnasieklass hade också kommit dit, så det var kul med lite kända ansikten.
So long!
tisdag 2 februari 2010
Vi fick jobbet på Mooserwirt!! Chefen kunde fixa boende till oss båda. Rummet var litet sa han men han trodde att det gick in en säng till. Så vi packade ner våra prylar igen och tog en taxi till ett av Mooserwirts tre staff house. Vi fick åka gratis när vi sa att vi fått jobb på Moserwirt, haha. Mot att vi delade ut lite visitkort till resten av personalen såklart. Rummet var...hmm...det går knappt att beskriva med ord. Klaustrofobi! Det enda där fanns var två sängar och ett skåp mellan dem. Inte ens en stol eller en krok att hänga kläderna på. Där var mörkt för alla lampor fungerade inte och en meter utanför fönstret fanns bara betong, typ som insidan av ett hisschakt, med ett galler högst upp för att åtminstone ett uns av dagsljus skulle kunna sippra in (huset låg i en backe). Inget kylskåp fanns heller så vi fick ställa vad vi hade i en påse utanför fönstret. Det var hemskt med andra ord!
Vi provjobbade en dag, eller rättare sagt ett par timmar, sen kunde vi gå. Fick värsta portionen kycklingvingar och pommes till middag vilket var välkommet eftersom vi inte hunnit äta lunch. Men skulle det vara sådan mat varje dag blev det till att åka skidor om man skulle komma hem i någerlunda samma storlek som när man kom hit.
Resten av staffhuset kändes kalt och tomt, hade inte sett en människa där ännu. Bara en massa vita kakelväggar, golv, dörrar med nummer på och skoskåp utanför varje rum. Vi hade inget skoskåp. På vår dör stod inget nummer; där stod “Lager 4.” På kvällen hittade jag dock en kille vid tvättmaskinen som jag hälsade på. Fick inte mycket ur honom för han var full och satt mest och svor över knapparna på tvättmaskinen, visste inte ens vilken våning han bodde på, haha.
Sen träffade vi våra grannar, världens sötaste par! Katie och Mario heter dem. Sa att de kunde prata med Fluve (chefen, vi tror han heter så) om han kunde hitta ett annat rum till oss med mindre klaustrofobikänsla än en garderob. Sa dock att vi tänkte prata med honom själv. De erbjöd sig till och med att låna ut deras kokplatta till oss om vi ville laga nåt! Fick upp hoppet om detta stället och det kändes mindre som ett fängelse om där bodde trevliga människor.
Vi skulle alltså jobba varannan dag och jag började. Fick allting visat och gjorde väl så bra ifrån mig som en nybörjare kan. Däremot flinade ALLA i köket så fort man gick förbi och de sexistiska skämten haglade. Men det fick man väl ta tills man visste var man hade dem. Var van vid chargongen från restaurang Kajutan. Corre skämde ut sig redan innan hon börjat jobba med att välta en stor snöskyffel i köket så det brakade något enormt. Asgarv bröt ut, haha.
Vårt jobb innebär att hjälpa bartenderna genom att samla glas från bardisken, hämta nya glas, göra öl, hjälpa till med drinkar om de får stora beställningar osv. Inte ett dugg svårt, bara stressigt. För på Mooserwirt är det alltid fullt ös! Musiken är hög och alla är störtfulla. Står på borden med pjäxorna och dansar. Helt sjukt, första dan var det nån som kastade ett söndrigt glas tvärs över hela baren – livsfarlig!
Fluve hittade till slut en lösning till vårt boende. Vi fick byta rum med en kille som bara sov i sitt ett par gånger i veckan, annars åkte han hem. Rummet är betydligt större, men tyvärr finns samma tråkiga betongskit utanför fönstret, men inte lika högt, så mer ljus kommer in. Vi skurade rummet för det var riktigt snuskigt och fullt med cigaretter och ölflaskor. Det tog typ halva natten att möblera om och ställa in våra saker, men det kändes sjukt skönt efteråt. När killen vi skulle byta med langade in sina saker i det gamla rummet hade Corre frågat om detta verkligen var ok för honom och han hade svarat “not really,” ryckt på axlarna och stuckit. Så lät det minsann inte när chefen stod bredvid på Mooserwirt och vi bestämde vilken dag vi skulle flytta, haha. Men jag tyckte synd om honom och fjantig som jag är lämnade jag en liten tack- och god jul-lapp tillsammans med en massa minimars på hans säng. Han har inte pratat med oss sedan dess, haha. Riktig surpropp! Men alla säger att han alltid är nonchalant, så vi skiter i honom. Var väl inte mer än rätt att vi skulle ha det större rummet om vi är två personer och dessutom ska bo där hela veckan! Killen heter Limbo, passande nog... haha:P
Efter min första jobbdag gick vi till en supermysig krog med Jonas, Christoffer och Jesper från Wildebene. St Antons bästa chill-ställe! Mysiga gammeldags soffor och öppen brasa. Jag frågade servitrisen som kom till vårt bord, om de hade Glühwein. “Haben sie Glühwein?” Hon såg frågande ut så jag försökte på engelska: “Do you have Glühwein?” Hon fattade fortfarande inte vad jag sa och frågade på svenska “Är ni svenskar eller?” Suck, “Ja! HAR NI GLÜHWEIN!?” Situationen sammanfattar St Anton väldigt bra, haha. Stället myllrar av engelskmän och svenskar. De är överallt och jobbar överallt!
Vi provjobbade en dag, eller rättare sagt ett par timmar, sen kunde vi gå. Fick värsta portionen kycklingvingar och pommes till middag vilket var välkommet eftersom vi inte hunnit äta lunch. Men skulle det vara sådan mat varje dag blev det till att åka skidor om man skulle komma hem i någerlunda samma storlek som när man kom hit.
Resten av staffhuset kändes kalt och tomt, hade inte sett en människa där ännu. Bara en massa vita kakelväggar, golv, dörrar med nummer på och skoskåp utanför varje rum. Vi hade inget skoskåp. På vår dör stod inget nummer; där stod “Lager 4.” På kvällen hittade jag dock en kille vid tvättmaskinen som jag hälsade på. Fick inte mycket ur honom för han var full och satt mest och svor över knapparna på tvättmaskinen, visste inte ens vilken våning han bodde på, haha.
Sen träffade vi våra grannar, världens sötaste par! Katie och Mario heter dem. Sa att de kunde prata med Fluve (chefen, vi tror han heter så) om han kunde hitta ett annat rum till oss med mindre klaustrofobikänsla än en garderob. Sa dock att vi tänkte prata med honom själv. De erbjöd sig till och med att låna ut deras kokplatta till oss om vi ville laga nåt! Fick upp hoppet om detta stället och det kändes mindre som ett fängelse om där bodde trevliga människor.
Vi skulle alltså jobba varannan dag och jag började. Fick allting visat och gjorde väl så bra ifrån mig som en nybörjare kan. Däremot flinade ALLA i köket så fort man gick förbi och de sexistiska skämten haglade. Men det fick man väl ta tills man visste var man hade dem. Var van vid chargongen från restaurang Kajutan. Corre skämde ut sig redan innan hon börjat jobba med att välta en stor snöskyffel i köket så det brakade något enormt. Asgarv bröt ut, haha.
Vårt jobb innebär att hjälpa bartenderna genom att samla glas från bardisken, hämta nya glas, göra öl, hjälpa till med drinkar om de får stora beställningar osv. Inte ett dugg svårt, bara stressigt. För på Mooserwirt är det alltid fullt ös! Musiken är hög och alla är störtfulla. Står på borden med pjäxorna och dansar. Helt sjukt, första dan var det nån som kastade ett söndrigt glas tvärs över hela baren – livsfarlig!
Fluve hittade till slut en lösning till vårt boende. Vi fick byta rum med en kille som bara sov i sitt ett par gånger i veckan, annars åkte han hem. Rummet är betydligt större, men tyvärr finns samma tråkiga betongskit utanför fönstret, men inte lika högt, så mer ljus kommer in. Vi skurade rummet för det var riktigt snuskigt och fullt med cigaretter och ölflaskor. Det tog typ halva natten att möblera om och ställa in våra saker, men det kändes sjukt skönt efteråt. När killen vi skulle byta med langade in sina saker i det gamla rummet hade Corre frågat om detta verkligen var ok för honom och han hade svarat “not really,” ryckt på axlarna och stuckit. Så lät det minsann inte när chefen stod bredvid på Mooserwirt och vi bestämde vilken dag vi skulle flytta, haha. Men jag tyckte synd om honom och fjantig som jag är lämnade jag en liten tack- och god jul-lapp tillsammans med en massa minimars på hans säng. Han har inte pratat med oss sedan dess, haha. Riktig surpropp! Men alla säger att han alltid är nonchalant, så vi skiter i honom. Var väl inte mer än rätt att vi skulle ha det större rummet om vi är två personer och dessutom ska bo där hela veckan! Killen heter Limbo, passande nog... haha:P
Efter min första jobbdag gick vi till en supermysig krog med Jonas, Christoffer och Jesper från Wildebene. St Antons bästa chill-ställe! Mysiga gammeldags soffor och öppen brasa. Jag frågade servitrisen som kom till vårt bord, om de hade Glühwein. “Haben sie Glühwein?” Hon såg frågande ut så jag försökte på engelska: “Do you have Glühwein?” Hon fattade fortfarande inte vad jag sa och frågade på svenska “Är ni svenskar eller?” Suck, “Ja! HAR NI GLÜHWEIN!?” Situationen sammanfattar St Anton väldigt bra, haha. Stället myllrar av engelskmän och svenskar. De är överallt och jobbar överallt!
onsdag 27 januari 2010
Sista kvällen på Wildebene!
Nu var vi tvugna att flytta från Wildebene för Pittinger hade andra gäster över helgen som bokat. Sista natten hade grannpojkaran; Jesper och Adam sovit i andra sovrummet i vår lägenhet för deras var bokad. Vi bjöd in Christoffer och Jonas på middag. Tänkte använda upp lite av maten så det blev potatis och purjosoppa med pannkakor och bröd:) Supertrevligt verkligen! Jesper tog fram sin laptop och vi såg "Sällskapsresan." Classic:P
Nästa morgon skulle vi alltså flytta och vi hade bokat helgen hos Andrea på Haus Weisskopf där jag skulle ha skottat snö. Jesper och Adam skulle ju också flytta och erbjöd sig att skjutsa oss och packningen. Det var knappt att vi fick plats själva! Deras packning fick samsas med vår packning som bestod av en massa väskor matpåsar, neccessärer och en massa annat som fyllde bilens alla utrymmen från golv till tak. Pittingers man stod på balkongen och flinade när vi stod där och pressade in i Volvon; han trodde aldrig det skulle gå. Men det gick!
Väl framme på Weisskopf blev vi bombaderade med regler, snacka om att Andrea var perfektionist! Och sparsam... Vi lyckades få ner priset om vi städade lägenheten själva, annars var hon tydligen tvungen att hyra in en städerska. Det var stränga regler om var allting skulle stå; skor etc. Sen fick vi inte använda så mycket toapapper och vi var tvugna att öppna fönstret när vi duschat för fläkten fungerade inte. Där var iskallt! Vattnet var också iskallt, att duscha var rena mardrömmen. Inredningen var dock cool, lite orientalisk med mattor och fårskinnspälsar. Fast Corre tyckte det var skabbigt.
Första kvällen lyxade vi till det med korv stroganaf och såg idolfinalen på tv 4.
Kvällen därpå gick vi till Scotty's; en populär engelsk bar. Jag beställde Gin o Tonic och Corre Long Island Icetea. Den är billig där så alla dricker den. Utom jag som tycker den smakar pyton. Satte oss vid ett bord och efter en stund fick jag syn på ett känt ansikte bakom Corre. Vår stalker! Han stod typ en meter bakom henne och glodde. Sjukt jobbigt! Viskade till några nördiga killar bredvid oss som såg ut som locals, men de visste inte vem han var. De var typ 15 och blev överentusistiska av att vi började prata med dem. Den ena köpte en ros till mig av en rosförsäljade som gick förbi... haha. Jepp, här finns en rosförsäljare! Trodde bara det fanns i storstäder på sommaren.
Stalkern flyttade inte sig under följande halvtimme, men sen gick han och ställde sig en bit bort så vi passade på att smyga ut. Stack till Cuba Bar (eller Bar Cuba, vad det nu heter) för australiensarna skrev att de var där. Poker spelade biljard med ett gäng tyskar och vi drack drinkar och tittade på. Rosförsäljaren kom förbi och jag fick en ros av Buz. Sen kom han med ett stort flin och sa att han och Corre drack "looove juice." Som för att göra mig svartsjuk, han gav visst aldrig upp, haha. Sen stack vi allihop till Postkeller; en nattklubb en bit ifrån. Var skitdålig musik; de hade nån tysk dj på besök och där var bara en massa äckliga tatuerade tyskar. Vi sa hejdå till Buz, Frodo och Poker för denna gången och lullade tillbaka till Weisskopf tidigt på morgonkvisten.
Om några timmar skulle vi upp och städa och packa. Vi hade ringt till Pittinger och bokat ytterligare en vecka för nu var där ledigt. Blev lagom kul att städa så där dagen efter...och vi hade skitbråttom! Andrea behövde sticka nånstans vid elva. Den svenska killen som jobbade hos henne kom in och satte sig på vår säng för att prata en stund. Ok att han kanske var lite slarvig, men han berättade att Andrea inte var så lätt att jobba för. Vi trodde honom! Han hette Per och var jättetrevlig. Han skulle flytta därifrån nu och söka nytt jobb för han hade sagt till henne att det inte funkade och att han kände att han inte kunde uppfylla hennes förväntningar, haha. "Peeeeeer!!" hördes Andreas röst från nedervåningen. "Måste sticka," sa Per, "vi ses!"
Väl tillbaks på Wildebene slängde vi oss i sängen och satte på tv 4:)
Nästa morgon skulle vi alltså flytta och vi hade bokat helgen hos Andrea på Haus Weisskopf där jag skulle ha skottat snö. Jesper och Adam skulle ju också flytta och erbjöd sig att skjutsa oss och packningen. Det var knappt att vi fick plats själva! Deras packning fick samsas med vår packning som bestod av en massa väskor matpåsar, neccessärer och en massa annat som fyllde bilens alla utrymmen från golv till tak. Pittingers man stod på balkongen och flinade när vi stod där och pressade in i Volvon; han trodde aldrig det skulle gå. Men det gick!
Väl framme på Weisskopf blev vi bombaderade med regler, snacka om att Andrea var perfektionist! Och sparsam... Vi lyckades få ner priset om vi städade lägenheten själva, annars var hon tydligen tvungen att hyra in en städerska. Det var stränga regler om var allting skulle stå; skor etc. Sen fick vi inte använda så mycket toapapper och vi var tvugna att öppna fönstret när vi duschat för fläkten fungerade inte. Där var iskallt! Vattnet var också iskallt, att duscha var rena mardrömmen. Inredningen var dock cool, lite orientalisk med mattor och fårskinnspälsar. Fast Corre tyckte det var skabbigt.
Första kvällen lyxade vi till det med korv stroganaf och såg idolfinalen på tv 4.
Kvällen därpå gick vi till Scotty's; en populär engelsk bar. Jag beställde Gin o Tonic och Corre Long Island Icetea. Den är billig där så alla dricker den. Utom jag som tycker den smakar pyton. Satte oss vid ett bord och efter en stund fick jag syn på ett känt ansikte bakom Corre. Vår stalker! Han stod typ en meter bakom henne och glodde. Sjukt jobbigt! Viskade till några nördiga killar bredvid oss som såg ut som locals, men de visste inte vem han var. De var typ 15 och blev överentusistiska av att vi började prata med dem. Den ena köpte en ros till mig av en rosförsäljade som gick förbi... haha. Jepp, här finns en rosförsäljare! Trodde bara det fanns i storstäder på sommaren.
Stalkern flyttade inte sig under följande halvtimme, men sen gick han och ställde sig en bit bort så vi passade på att smyga ut. Stack till Cuba Bar (eller Bar Cuba, vad det nu heter) för australiensarna skrev att de var där. Poker spelade biljard med ett gäng tyskar och vi drack drinkar och tittade på. Rosförsäljaren kom förbi och jag fick en ros av Buz. Sen kom han med ett stort flin och sa att han och Corre drack "looove juice." Som för att göra mig svartsjuk, han gav visst aldrig upp, haha. Sen stack vi allihop till Postkeller; en nattklubb en bit ifrån. Var skitdålig musik; de hade nån tysk dj på besök och där var bara en massa äckliga tatuerade tyskar. Vi sa hejdå till Buz, Frodo och Poker för denna gången och lullade tillbaka till Weisskopf tidigt på morgonkvisten.
Om några timmar skulle vi upp och städa och packa. Vi hade ringt till Pittinger och bokat ytterligare en vecka för nu var där ledigt. Blev lagom kul att städa så där dagen efter...och vi hade skitbråttom! Andrea behövde sticka nånstans vid elva. Den svenska killen som jobbade hos henne kom in och satte sig på vår säng för att prata en stund. Ok att han kanske var lite slarvig, men han berättade att Andrea inte var så lätt att jobba för. Vi trodde honom! Han hette Per och var jättetrevlig. Han skulle flytta därifrån nu och söka nytt jobb för han hade sagt till henne att det inte funkade och att han kände att han inte kunde uppfylla hennes förväntningar, haha. "Peeeeeer!!" hördes Andreas röst från nedervåningen. "Måste sticka," sa Per, "vi ses!"
Väl tillbaks på Wildebene slängde vi oss i sängen och satte på tv 4:)
lördag 23 januari 2010
Do you come from the land down under?
Spar heter stället man gör sina matinköp på i St Anton. Eller ja, man kan också handla på Nah und Frish som är lite mindre eller så kan man åka till Mpreis en bit bort som är större. Känns som att det är lika dyrt överallt... haha. Den här dagen var vi i alla fall på Spar och yrade omkring. Corre hade någon i sin familj på tråden och pratade om våra jobberbjudanden. Jag blev tokig när jag hörde hur hon tvekade om Mooserwirt, eftersom hon var rädd att säga nej tilll kvinnan på B&B-stället ifall vi inte skulle få det. Jag tyckte däremot att vi skulle ta risken då Mooserwirt lät sååå mycket bättre. Vi kunde dela på en tjänst (hade jag fått nåt hos Andrea som kvinnan på Hauset heter, hade jag i bästa fall fått skotta snö två timmar om dan om det nu hade snöat och sen förmodligen betala för mitt eget boende), vi hade fått boende och mat tre gånger om dagen, vi hade träffat tusentals trevliga människor (Andreas haus verkade ganska dött), vi hade haft erfarenheten av att ha jobbat i en bar vilket kan va användbart vart man än åker någonstans. Dessutom var arbetstiderna perfekta. Vi skulle jobba från kl tre till åtta på kvällen och skulle då kunna åka skidor innan och gå ut efter. Perfekt! Var rädd att hennes familj skulle få henne på fel spår.
Samtidigt försökte jag göra henna uppmärksam på att vår stalker fanns i butiken. Vi hade nämligen fått en stalker på kroken. En man i typ 50-årsåldern som brukade följa efter oss vart vi än gick i St Anton. Nu gick han omkring och spanade på oss mellan hyllorna i tron att jag inte kunde se honom stå där och stirra mellan cornflakespaketen på andra sidan.
Under tiden vi sprang omkring i affären var där ett gäng på tre grabbar varav en tittat på mig hela tiden. Undrade om jag sett honom förut, men nä, det stod stilla. Sen ställde de sig i kön till kassan och åt salami direkt ur paketet. Knasiga typer tyckte jag. När vi äntligen hade plockat vad vi skulle och kommit ut ur affären stod de som förutspått utanför och väntade på oss. De frågade var man kunde ta en taxi och vi gick dit tillsammans för vi skulle åt samma håll.
De var australiensare och några av de trevligaste, mest öppna människor jag någonsin träffat. Var här för en veckas skidsemester. Det slutade med att vi satt i samma taxi allihop, på väg till deras hotell för förfest. Jag påpekade att det kunde hända att vi inte kom in eftersom man inte brukar få ha besök på hotellrum. De påstod att i Australien och London (där två av dem bodde) hyrde man ett rum och fick trycka in hur många man ville. Hmm... jag var tveksam och mycket riktigt möttes vi av en stor, sur hotellgubbe med traditionell österrikisk outfit så fort vi kom innanför dörren. Han grymtade att vi inte fick komma in men vi bönade och bad och sa att vi bara skulle stanna i två timmar, så han gav med sig efter en stund.
Väl uppe på rummet dukade grabbarna upp värsta picnicen av vad de hade handlat på spar: salami (det som var kvar), ölkorv, annan korv, kex, sallad, bröd, kaviar, skaldjursröror... Vi var i himlen med tanke på hur sparsamma vi hade varit med maten för att ha råd att bo här. En massa dricka försökte de också hälla i oss, men vi gjorde dem besvikna, för tydligen drack vi betydligt mindre än vad de hade väntat sig av två svenska tjejer... haha. Vi fick reda på vad de hette, men döpte om dem till Frodo (han som stirrat på mig i affären var extremt lik Frodo), Buz (lite smått lik roboten i Toy Story) och Poker, eftersom kille nr tre var pokerspelare. Frodo var bara några år äldre än oss och spelade tydligen också poker. De andra två var typ 26, 27 och Buz var kiropraktiker.
Vi stack hem efter ett tag och gjorde oss iordning för utgång. Hade bestämt träff med Australiensarna på Cuba Bar. Sen stack vi till Funky Chicken och hade världens ballaste kväll! Dansade oss svettiga på bänkarna till “I got a feeling” och “Alla som inte dansar är våldtäcktsmän” (det var swedish night:)). Fick knö av mig leggingsen inne på toan, som alltid är på under jeansen; utomhus hade man inte överlevt annars. Det blev ganska sent och vi började bege oss tillbaka dit de skulle ta taxi. Buz gick och frös för han hade inte fått ut sin jacka ur garderoben på Cuba Bar eftersom han blivit av med nummerbrickan. Han drog upp mina leggings ur min jackficka och knöt runt halsen. Sen när de satt i taxin och vi skulle säga hej och godnatt och gå på vårt håll tog det mig typ tio minuter att få tillbaka dem, han vägrade ta av dem och tyckte vi kunde följa med dem tillbaka vilket han kunde fetglömma. Lovade att köpa leggings till honom så fort jag kom till ett H&M, haha.
Tillbaka på Wildebene åt vi nattamat inne hos grannarna som också varit ute, och googlade Poker på deras dator. Tydligen var han en ganska känd pokerspelare med egen hemsida och 1,5 miljoner dollar var ungefär vad han tjänade efter en tävling. Shit!
Samtidigt försökte jag göra henna uppmärksam på att vår stalker fanns i butiken. Vi hade nämligen fått en stalker på kroken. En man i typ 50-årsåldern som brukade följa efter oss vart vi än gick i St Anton. Nu gick han omkring och spanade på oss mellan hyllorna i tron att jag inte kunde se honom stå där och stirra mellan cornflakespaketen på andra sidan.
Under tiden vi sprang omkring i affären var där ett gäng på tre grabbar varav en tittat på mig hela tiden. Undrade om jag sett honom förut, men nä, det stod stilla. Sen ställde de sig i kön till kassan och åt salami direkt ur paketet. Knasiga typer tyckte jag. När vi äntligen hade plockat vad vi skulle och kommit ut ur affären stod de som förutspått utanför och väntade på oss. De frågade var man kunde ta en taxi och vi gick dit tillsammans för vi skulle åt samma håll.
De var australiensare och några av de trevligaste, mest öppna människor jag någonsin träffat. Var här för en veckas skidsemester. Det slutade med att vi satt i samma taxi allihop, på väg till deras hotell för förfest. Jag påpekade att det kunde hända att vi inte kom in eftersom man inte brukar få ha besök på hotellrum. De påstod att i Australien och London (där två av dem bodde) hyrde man ett rum och fick trycka in hur många man ville. Hmm... jag var tveksam och mycket riktigt möttes vi av en stor, sur hotellgubbe med traditionell österrikisk outfit så fort vi kom innanför dörren. Han grymtade att vi inte fick komma in men vi bönade och bad och sa att vi bara skulle stanna i två timmar, så han gav med sig efter en stund.
Väl uppe på rummet dukade grabbarna upp värsta picnicen av vad de hade handlat på spar: salami (det som var kvar), ölkorv, annan korv, kex, sallad, bröd, kaviar, skaldjursröror... Vi var i himlen med tanke på hur sparsamma vi hade varit med maten för att ha råd att bo här. En massa dricka försökte de också hälla i oss, men vi gjorde dem besvikna, för tydligen drack vi betydligt mindre än vad de hade väntat sig av två svenska tjejer... haha. Vi fick reda på vad de hette, men döpte om dem till Frodo (han som stirrat på mig i affären var extremt lik Frodo), Buz (lite smått lik roboten i Toy Story) och Poker, eftersom kille nr tre var pokerspelare. Frodo var bara några år äldre än oss och spelade tydligen också poker. De andra två var typ 26, 27 och Buz var kiropraktiker.
Vi stack hem efter ett tag och gjorde oss iordning för utgång. Hade bestämt träff med Australiensarna på Cuba Bar. Sen stack vi till Funky Chicken och hade världens ballaste kväll! Dansade oss svettiga på bänkarna till “I got a feeling” och “Alla som inte dansar är våldtäcktsmän” (det var swedish night:)). Fick knö av mig leggingsen inne på toan, som alltid är på under jeansen; utomhus hade man inte överlevt annars. Det blev ganska sent och vi började bege oss tillbaka dit de skulle ta taxi. Buz gick och frös för han hade inte fått ut sin jacka ur garderoben på Cuba Bar eftersom han blivit av med nummerbrickan. Han drog upp mina leggings ur min jackficka och knöt runt halsen. Sen när de satt i taxin och vi skulle säga hej och godnatt och gå på vårt håll tog det mig typ tio minuter att få tillbaka dem, han vägrade ta av dem och tyckte vi kunde följa med dem tillbaka vilket han kunde fetglömma. Lovade att köpa leggings till honom så fort jag kom till ett H&M, haha.
Tillbaka på Wildebene åt vi nattamat inne hos grannarna som också varit ute, och googlade Poker på deras dator. Tydligen var han en ganska känd pokerspelare med egen hemsida och 1,5 miljoner dollar var ungefär vad han tjänade efter en tävling. Shit!
onsdag 13 januari 2010
De första dagarna...
De första dagarna på Wildebene var övermysiga! Vaknade upp på morgonen och gick in i duschen. Hörde klirr från tallrikar i köket och när jag kom ut var det dukat värsta frukosten på bordet! Trodde för en sekund att det var Corre som velat överraska men hon blev lika förvånad som jag när hon kom ut från sovrummet efter att ha fönat håret. Vi hade ju beställt frukost första dagen, men trodde vi skulle gå till en matsal eller nåt. Istället hade ägaren till stället, som vi fortfarande inte träffat än, smugit in utan att knacka och fixat..haha. I och med vi hade kök kunde vi laga egen mat med våra medhavda recept. Och inte nog med det, i sovrummet fanns en stor tv med svenska tv4!! Så vi lyxade till det rejält och åt i sängen framför “halv 8 hos mig” och “Bonde söker fru” var och varannan kväll.
Innan jag åkte hade jag kontakt med en kille jag aldrig träffat förr som också skulle till St Anton och efter lite sms:ande visade det sig att han bodde i samma hus som oss, fast i källaren! Först trodde vi han bodde granne med oss för vi tyckte vi hörde ett svenskt grabbgäng från rummet mitt emot. En kväll var jag lite nyfiken för vi hade aldrig sett dem, så jag knackade på. Möttes av han som öppnade och sen kom ytterligare en kille till. Väl inne i vardagsrummet satt där tre stycken vid bordet och efter nån minut kom där ut en till från ett av sovrummen. “Är ni fler?” frågade jag, förvånad över antalet personer i en sån liten lägenhet. Just då kom Corre in i hallen och undrade vart jag tog vägen och kille nr 7 kom ut från badrummet bredvid i bara handduken och råkade skrämma Corre. Senare beskrev hon bilden hon fick när hon kommit in i lägenheten: “ Det kom ju fler hela tiden, de var överallt! Det kändes som att komma in på en farm full med djur som varit instängda där i flera år!” Ja, så kan man ju också uttrycka det, haha.
Grannarna var jättetrevliga. Sen fick vi i alla fall träffat Christoffer, killen som jag haft kontakt med och Jonas, hans kompis, på Funky Chicken, baren dit alla svenskar dansar loss till Håkan Hellström, Magnus Uggla, Abba och “Alla som inte dansar är våldtäcksmän.”
Alla som åker till Österrike måste tydligen registrera sig hos polisen så vi begav oss dit en dag med en blankett som Pittinger, hon i huset skrivit på till oss. Hon heter egentligen Frau Schmitt, men grannpojkarna hade döpt om henne till Pittinger, mamnet på den billigaste ölen i mataffären (upptäckte sen att hon aldrig knackade innan hon gick in, vet inte hur många gånger vi stod i trosor och bh eller låg i sängen när hon dundrade in. Dock var hon jättetrevlig). Väl hos polisen möttes vi av en skrikande sekreterare. “DETTA ÄR INTE DE RÄTTA PAPPERNA; NI MÅSTE HA DESSA PAPPERNA ISTÄLLET OCH BE HON NI BOR HOS SÄTTA STÄMPEL PÅ DEM!” Jag var på väg att skälla ut henne för hennes onödigt högljudda sätt då vi inte var döva, när Corre påpekade att hon nog hade problem med hörseln.
De närmaste två veckorna gick åt till att äta, sova och söka jobb. Nån gång var vi på förfest hos grannpojkarna som tvingade i mig Jägermeister fast jag hatar det. Tillsammans med Pittingerölen blev det inte så bra och jag satt på en stol på Funky Chicken resten av kvällen och vägrade röra på mig, haha. Bummarnas (alltså ungdomar som kommer hit för att åka skidor och jobba) ställe där man kan få låna internet och få jobbtips heter Mailbox. Dit kan man alltså gå för att betala dyra pengar till att få lite kontakt med omvärlden genom deras datorer och där sätter även arbetsgivare upp ansökningsannonser. Så där hängde vi rätt ofta och skrev up intressanta annonser dit vi kunde ansöka. Efter att inte ha fått så mycket napp började vi spontanansöka istället genom att gå till alla möjliga restauranger, hotell och bed and breakfastställen.
En kvinna från ett av alla “Haus” (ställen som hyr ut rum och lägenheter, St Anton vimmlar av sådana) ringde till Corre och sa att hon förmodligen behövde någon allt i allo-hjälp då den svenska killen som var hos henne nu var alldeles för virrig och slarvig. Corre undrade om hon inte hade användning för två och det hade hon möjligtvis om jag kunde skotta snö. “Ja, det kan hon säkert,” svarade Corre, “Hon är väldigt atletisk.” Så jag som har flera års mer arbetslivserfarenhet än Corre och sex års tyskstudier bakom mig (Corre läste spanska) skulle alltså skotta snö. Ringde till mamma som förbjöd mig att ta ett sånt skitjobb, plus att det inte var bra för min rygg.
Vi tog en paus i allt jobbsökande och satte oss att äta lunch på en restaurang då Corres bror Henke ringde. Han hade kommit på att han hade en kontakt på ett after ski-ställe; Mooserwirt. Vi fick numret till hans kontakt och Corre ringde upp. Han hette Lenzi och var från St Anton men jobbade som restaurangchef på Skeppsbron i Malmö under somrarna. Möjligtvis behövde dem en tjej att hjälpa till i baren och han ordnade så att vi kunde få komma dit och träffa chefen. Vi letade oss upp till Mooserwirt som låg en bit upp på berget vid pisten. När vi pradade med chefen föreslog han att vi skulle kunna jobba där båda två om vi delade på tjänsten, dock hade han bara boende för en, men han skulle se ifall han kunde ordna något och vi var välkomna tillbaka på tisdagen. Hur bra var inte detta??!!
Fortsättning följer, måste sticka:)
E
Innan jag åkte hade jag kontakt med en kille jag aldrig träffat förr som också skulle till St Anton och efter lite sms:ande visade det sig att han bodde i samma hus som oss, fast i källaren! Först trodde vi han bodde granne med oss för vi tyckte vi hörde ett svenskt grabbgäng från rummet mitt emot. En kväll var jag lite nyfiken för vi hade aldrig sett dem, så jag knackade på. Möttes av han som öppnade och sen kom ytterligare en kille till. Väl inne i vardagsrummet satt där tre stycken vid bordet och efter nån minut kom där ut en till från ett av sovrummen. “Är ni fler?” frågade jag, förvånad över antalet personer i en sån liten lägenhet. Just då kom Corre in i hallen och undrade vart jag tog vägen och kille nr 7 kom ut från badrummet bredvid i bara handduken och råkade skrämma Corre. Senare beskrev hon bilden hon fick när hon kommit in i lägenheten: “ Det kom ju fler hela tiden, de var överallt! Det kändes som att komma in på en farm full med djur som varit instängda där i flera år!” Ja, så kan man ju också uttrycka det, haha.
Grannarna var jättetrevliga. Sen fick vi i alla fall träffat Christoffer, killen som jag haft kontakt med och Jonas, hans kompis, på Funky Chicken, baren dit alla svenskar dansar loss till Håkan Hellström, Magnus Uggla, Abba och “Alla som inte dansar är våldtäcksmän.”
Alla som åker till Österrike måste tydligen registrera sig hos polisen så vi begav oss dit en dag med en blankett som Pittinger, hon i huset skrivit på till oss. Hon heter egentligen Frau Schmitt, men grannpojkarna hade döpt om henne till Pittinger, mamnet på den billigaste ölen i mataffären (upptäckte sen att hon aldrig knackade innan hon gick in, vet inte hur många gånger vi stod i trosor och bh eller låg i sängen när hon dundrade in. Dock var hon jättetrevlig). Väl hos polisen möttes vi av en skrikande sekreterare. “DETTA ÄR INTE DE RÄTTA PAPPERNA; NI MÅSTE HA DESSA PAPPERNA ISTÄLLET OCH BE HON NI BOR HOS SÄTTA STÄMPEL PÅ DEM!” Jag var på väg att skälla ut henne för hennes onödigt högljudda sätt då vi inte var döva, när Corre påpekade att hon nog hade problem med hörseln.
De närmaste två veckorna gick åt till att äta, sova och söka jobb. Nån gång var vi på förfest hos grannpojkarna som tvingade i mig Jägermeister fast jag hatar det. Tillsammans med Pittingerölen blev det inte så bra och jag satt på en stol på Funky Chicken resten av kvällen och vägrade röra på mig, haha. Bummarnas (alltså ungdomar som kommer hit för att åka skidor och jobba) ställe där man kan få låna internet och få jobbtips heter Mailbox. Dit kan man alltså gå för att betala dyra pengar till att få lite kontakt med omvärlden genom deras datorer och där sätter även arbetsgivare upp ansökningsannonser. Så där hängde vi rätt ofta och skrev up intressanta annonser dit vi kunde ansöka. Efter att inte ha fått så mycket napp började vi spontanansöka istället genom att gå till alla möjliga restauranger, hotell och bed and breakfastställen.
En kvinna från ett av alla “Haus” (ställen som hyr ut rum och lägenheter, St Anton vimmlar av sådana) ringde till Corre och sa att hon förmodligen behövde någon allt i allo-hjälp då den svenska killen som var hos henne nu var alldeles för virrig och slarvig. Corre undrade om hon inte hade användning för två och det hade hon möjligtvis om jag kunde skotta snö. “Ja, det kan hon säkert,” svarade Corre, “Hon är väldigt atletisk.” Så jag som har flera års mer arbetslivserfarenhet än Corre och sex års tyskstudier bakom mig (Corre läste spanska) skulle alltså skotta snö. Ringde till mamma som förbjöd mig att ta ett sånt skitjobb, plus att det inte var bra för min rygg.
Vi tog en paus i allt jobbsökande och satte oss att äta lunch på en restaurang då Corres bror Henke ringde. Han hade kommit på att han hade en kontakt på ett after ski-ställe; Mooserwirt. Vi fick numret till hans kontakt och Corre ringde upp. Han hette Lenzi och var från St Anton men jobbade som restaurangchef på Skeppsbron i Malmö under somrarna. Möjligtvis behövde dem en tjej att hjälpa till i baren och han ordnade så att vi kunde få komma dit och träffa chefen. Vi letade oss upp till Mooserwirt som låg en bit upp på berget vid pisten. När vi pradade med chefen föreslog han att vi skulle kunna jobba där båda två om vi delade på tjänsten, dock hade han bara boende för en, men han skulle se ifall han kunde ordna något och vi var välkomna tillbaka på tisdagen. Hur bra var inte detta??!!
Fortsättning följer, måste sticka:)
E
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)