När vi inte jobbar, festar, åker skidor eller går ärenden så sitter vi på vårt fönsterlösa rum och läser böcker, tidningar eller ser Sex and the City i Corres Iphone. Vi har fixat en receiver till tv:n, men alla serier är ju dubbade så det är lite tråkigt. Men ibland tittar jag ändå om det är en kul serie jag brukar se hemma eller en bra film. Ibland kommer James och Liz och hälsar på. De har så gullig dialekt, pratar precis som Harry Potter och Liz är väldigt lillgammal.
Mycket tid har spenderats på rummet när jag varit sjuk, vilket är ganska tråkigt. Då har man inget val liksom. Förra gången när jag var sjuk råkade jag låsa mig ute. Hade varit hos doktorn samma dag och fått lite medicamenter att kurera mig med och lovat mig själv att aldrig gå ut utan knäppt jacka och något på huvudet. Skulle bara ut och slänga soporna och i samma sekund som jag hörde dörren smälla igen kom jag på att jag glömt ta med nycklarna. Crap! Så där stod jag ensam på trottoaren i bara jeans och t-shirt när det var 7 minus! Ropade upp mot huset ifall någon skulle ha fönstret öppet och höra mig, men nej. Helt dött. Visste dock att Andreas pojkvän och hans kompisar var på deras rum för hade snackat med dem innan. Men hade inte deras nummer och än mindre en mobil! En man kom förbi och erbjöd sig att låna ut sin telefon, men jag hade ju inte ett enda nummer i huvudet. Han föreslog att jag skulle gå till hotellet en bit ner på gatan, så kanske de kunde hjälpa mig. Hade ingen aning om hur, men det lät bättre än att stå på gatan och hacka tänder så jag sprang dit.
Var världens lyxhotell och jag möttes av tända brasor, stela läderstolar och koskinn på golvet när jag kom in. Till vänster var restaurangen, allt var öppet och alla snobbiga gäster som satt och åt middag stirrade på mig när jag kom inspringandes, helt skakig av kylan. Pratade med ett par tjejer i serveringspesonalen och sen kom en kille som hade tid att hjälpa mig. Hade kommit på att jag kunde få dem att ringa till Mooserwirt, be någon på Mooserwirt att ringa till Andrea och be henne ringa till sin pojkvän som kunde släppa in mig. Killen lyckades inte hitta numret på datorn bakom receptionen. Efter ett tag kom hotellchefen och frågade vad jag behövde hjälp med. Han halade upp sin mobil och ringde. ”Hej Fluve, hur är läget? Jag har en av dina anställda här som har låst sig ute.” Shit så pinsamt! Han kände Fluve och ringde direkt till honom! Sen gav han luren till mig och jag ursäktade mig och frågade om han kunde hitta Andrea. Till slut släppte Sebastian, hennes pojkvän in mig. Puh! Ska aldrig mer gå ut utan nyckel.
torsdag 18 februari 2010
Gästerna på Mooserwirt
Det är ganska kul att titta på gästerna på Mooserwirt. Där är mest folk i 30-40 årsåldern och de flesta är män. Nu när svenskarna har lov är det dock många svenska ungdomar. Ungdomar eller inte, det går vilt till! Folk blir extremt fulla. De brukar stå på borden och bänkarna med pjäxor och dansa. Ibland när man kommer ut i köket sitter nån skadad gäst på en back, inlindad i bandage. En gång stod en kille på mittenbordet i restaurangen och började strippa. När jag trodde han skulle behålla kallingarna och därmed lite av hedern, moonade han inför DJ:n som stängde av musiken och tände lamporna. Sen var det inte lika kul längre, haha.
Många flirtar hejvilt med oss. Man får en hel del telefonnummer och olika erbjudanden. Alla vill beställa av oss men vi får gestikulera åt de andra varje gång och förklara att vi inte får ta beställningar. Ytterst en liten del fattar, resten blir upprörda, slår ut med armarna, låtsas gråta och säger ”Whyyyy!?” Andra frågar ”Vadå, är du för ung?”, ”Vadå, så du ska bara stå där och se söt ut?” eller ”Kan du inte ta beställningar eller, praktiserar du?” och annat nedvärderande.
En gång vinkade en äldre dam i baren och började prata med mig. Hon var från England men hade bott mycket i sydafrika. Hon hade varit i St Anton genom åren sedan hon var 18 år, 1966. Hon skämdes för att säga det, tyckte hon var gammal. Jag påpekade motsatsen (trots att hon faktiskt såg mycket äldre ut än 62, haha) och att hon fortfarande var ung och säkert kunde hitta en man här ikväll. Hon fnittrade och skakade på huvudet.
Sen såg jag hur hon fick syn på en man på andra sidan bordet som går ut från mitten på baren. Hon bad mig gå och fråga om han hade åkt skidor på Rendl tidigare samma dag. Hon påstod att de hade fått ögonkontakt där på ett café. Jepp det hade han, fick jag reda på när han äntligen förstod vad jag menade. Han pratade bara tyska och jag hade lite svårt att formulera mig. Sen fick jag i uppgift att hälsa från henne hur fint hans år lockades runt öronen, haha. Tog mig typ 5 minuter att få fram det. ”Euhm... sie sagt dass Ihre Haar...sehr schön...euhm...around Ihre... ” Sen hade jag glömt vad öron heter på tyska och fick gestikulera lite, men tror han fattade tillslut. Hon tyckte han var svårflirtad som fortfarande stod kvar på sin sida, men allteftersom eftermiddagen flöt på kom han tillslut runt till henne. Sen var dem ALL OVER EACHOTHER hela kvällen! Jag som brukar säga till päronen att de är pinsamma när du håller på att pussas var vi än är någonstans - det här var det värsta jag sett! De var värre än vad fulla ungdomar! Ändå hade hon bara druckit typ en och en halv kopp Jagertee. Margot och Diana gick och småflinade och tyckte det var skitkul att det var jag som fixat ihop dem. Sen hände det värsta! Hon stoppade ner handen i hans byxor och sen skriver jag inte mer. Två 60+ åringar! Public place!! Disgusting! Sen gick dem hem tillsammans.
Berättade för de andra tjejerna på Mooserwirt nästa dag när vi stod och snackade, de höll på att smälla av. Damen kom dit även den här dagen och utbrast till mig ”Thank you, thank you! I’ve met the best man ever! He’s lovely!!” I’m sure he is, haha. Dagen efter det jobbade Corre och hon frågade Diana om Corre pratade engelska och sen sa hon till Corre: “Your room mate made me meet a very lovely man!” Corre log och nickade. Hade redan all information hon behövde.
När vi har ätit och ska gå hem är det fortfarande många gäster som vinglar omkring utanför. Förstår inte hur de klarar att ta skidorna ner i det tillståndet, eller hur de ens hittar sina skidor! Alla fixar det inte. När vi var på väg ner genom skogen ropade en man bakom oss och frågade om vi kunde hjälpa honom ner till centrum. Han var tysk, hade kommit samma dag och han var så full och visste inte var han bodde. Hans vänner hade tagit hem skidorna med bara lämnat honom, haha. Så det var bara att ta honom under varsen arm och börja gå ner genom skogen. Inte lätt med hans tillstånd och faktumet att han var två meter lång, hade pjäxor och att vägen ner genom skogen var snorhal. Vi var väl medvetna om att trillade han, trillade vi och tvärtom. Nere vid huvudvägen insåg vi att detta skulle ta hela natten, så vi ringde en taxi, satte honom i den och sa hej och godnatt.
Många flirtar hejvilt med oss. Man får en hel del telefonnummer och olika erbjudanden. Alla vill beställa av oss men vi får gestikulera åt de andra varje gång och förklara att vi inte får ta beställningar. Ytterst en liten del fattar, resten blir upprörda, slår ut med armarna, låtsas gråta och säger ”Whyyyy!?” Andra frågar ”Vadå, är du för ung?”, ”Vadå, så du ska bara stå där och se söt ut?” eller ”Kan du inte ta beställningar eller, praktiserar du?” och annat nedvärderande.
En gång vinkade en äldre dam i baren och började prata med mig. Hon var från England men hade bott mycket i sydafrika. Hon hade varit i St Anton genom åren sedan hon var 18 år, 1966. Hon skämdes för att säga det, tyckte hon var gammal. Jag påpekade motsatsen (trots att hon faktiskt såg mycket äldre ut än 62, haha) och att hon fortfarande var ung och säkert kunde hitta en man här ikväll. Hon fnittrade och skakade på huvudet.
Sen såg jag hur hon fick syn på en man på andra sidan bordet som går ut från mitten på baren. Hon bad mig gå och fråga om han hade åkt skidor på Rendl tidigare samma dag. Hon påstod att de hade fått ögonkontakt där på ett café. Jepp det hade han, fick jag reda på när han äntligen förstod vad jag menade. Han pratade bara tyska och jag hade lite svårt att formulera mig. Sen fick jag i uppgift att hälsa från henne hur fint hans år lockades runt öronen, haha. Tog mig typ 5 minuter att få fram det. ”Euhm... sie sagt dass Ihre Haar...sehr schön...euhm...around Ihre... ” Sen hade jag glömt vad öron heter på tyska och fick gestikulera lite, men tror han fattade tillslut. Hon tyckte han var svårflirtad som fortfarande stod kvar på sin sida, men allteftersom eftermiddagen flöt på kom han tillslut runt till henne. Sen var dem ALL OVER EACHOTHER hela kvällen! Jag som brukar säga till päronen att de är pinsamma när du håller på att pussas var vi än är någonstans - det här var det värsta jag sett! De var värre än vad fulla ungdomar! Ändå hade hon bara druckit typ en och en halv kopp Jagertee. Margot och Diana gick och småflinade och tyckte det var skitkul att det var jag som fixat ihop dem. Sen hände det värsta! Hon stoppade ner handen i hans byxor och sen skriver jag inte mer. Två 60+ åringar! Public place!! Disgusting! Sen gick dem hem tillsammans.
Berättade för de andra tjejerna på Mooserwirt nästa dag när vi stod och snackade, de höll på att smälla av. Damen kom dit även den här dagen och utbrast till mig ”Thank you, thank you! I’ve met the best man ever! He’s lovely!!” I’m sure he is, haha. Dagen efter det jobbade Corre och hon frågade Diana om Corre pratade engelska och sen sa hon till Corre: “Your room mate made me meet a very lovely man!” Corre log och nickade. Hade redan all information hon behövde.
När vi har ätit och ska gå hem är det fortfarande många gäster som vinglar omkring utanför. Förstår inte hur de klarar att ta skidorna ner i det tillståndet, eller hur de ens hittar sina skidor! Alla fixar det inte. När vi var på väg ner genom skogen ropade en man bakom oss och frågade om vi kunde hjälpa honom ner till centrum. Han var tysk, hade kommit samma dag och han var så full och visste inte var han bodde. Hans vänner hade tagit hem skidorna med bara lämnat honom, haha. Så det var bara att ta honom under varsen arm och börja gå ner genom skogen. Inte lätt med hans tillstånd och faktumet att han var två meter lång, hade pjäxor och att vägen ner genom skogen var snorhal. Vi var väl medvetna om att trillade han, trillade vi och tvärtom. Nere vid huvudvägen insåg vi att detta skulle ta hela natten, så vi ringde en taxi, satte honom i den och sa hej och godnatt.
Utelivet
Utelivet här är verkligen levande! Känns roligare än Malmö, men det beror kanske på att de samlat alla balla och sociala människor på samma ställe. Alla är ju här för att ha kul och träffa folk! Ok, det är väl därför man går ut över huvud taget, men jag vet inte, blir trött på Malmö ibland. Men vill man slippa Malmöborna så är det väl inte hit man åker egentligen, för här samlas dem, haha. Inte klokt vad många man känner igen! Gick till nattklubben Post Keller en gång och tre killar som vi gått grundskolan med stod jobbade i garderoben!
En kväll gick jag och Corre till Platzl och träffade världens skummaste man. Han var typ i 40årsåldern och ställde sig vid vårt bord och började prata. Han var engelskman men påstod att han var halvt italienare. I början verkade han väldigt trevlig och hade en massa intressant att berätta, men efter ett tag kändes det knasigt, för han slutade liksom aldrig. Var precis som om han hade en förberedd historia som han drog för kvinnor på krogen. Jag hade svårt att hålla mig vaken. Han hade rest hit med en grupp andra som stod en bit ifrån och när jag skulle gå och pudra näsan var det nån av dem som sa till mig att mannen var ”mental.” Jag bara flinade och gick vidare. Kom tillbaka och nu hade Corre också börjat tröttna och gestikulerade att hon ville därifrån. Då kom en annan i gruppen fram och sa till oss att han var mental. Vi började tro dem. Den här mannen var australiensare och skitrolig! Han sa att han ätit på Moserwirt samma dag och skulle härma hur servitören såg ut. Såg direkt vem han menade och släppte ut världens asgarv som fick mentalmannen att verka lite svartsjuk, men han bara fortsatte prata. Vi sa att vi skulle gå till Funky Chicken och träffa våra vänner och då skulle han tvunget med. För att inte behöva dras med honom resten av kvällen drog vi med hans rolige kompis också så att vi hade någon att dumpa över honom på, vilket vi gjorde efter att ha varit på Funky ett tag. Vi hade berättat tidigare för mentalmannen att folk dansade på borden på Funky så han studsade ju upp där direkt och skulle ha med oss. Sjukt pinsam var han.
Adam, som var med i killgänget vi umgicks med i början hade fått jobb i Lech, men var på besök en dag i St Anton. Corre jobbade medan jag afterskiade med dem på Crasy Kangaroo. På kvällen skulle vi ut hela gänget, men det slutade med att vi satt själva med Adam på Bobbo’s. Vet inte vart de andra tagit vägen, men när jag ringde dem hade dem redan stuckit och typ glömt att ta med Adam. Han skulle nämligen sova hos dem och åka tillbaka till Lech nästa dag. Han hade kommit hit i skidkläder så varenda grej han hade på kroppen hade han lånat av de andra grabbarna och han hade inget batteri på telefonen så det var jag som fick ringa och klydda så att han skulle kunna ta sig hem till dem, han visste ju inte vart dem bodde. De låg och sov och orkade inte engagera sig så mycket så det slutade med att Adam fick följa med oss hem och sova på vårt golv. Vi trodde han skulle börja tjata om att få ligga i någon av våra sängar, men det gjorde han inte utan la sig rak lång på golvet med vår äckliga badrumsmatta över sig. Vi föreslog att han åtminstone kunde lägga sig under elementet för det var varmare. Corre sa till honom att va jättaförsiktig så att han inte skulle välta ner vattenlådan vi ställt där för att öka luftfuktigheten. Hon välte ner den själv. Hela golvet flöt och Adam satt på en stol med matten över huvudet och suckade medan vi sprang omkring och torkade golv, tidningar och allt annat som blivit vått. Fick dra ut mina låder under sängen också. Detta var typ vid femtiden på morgonen, haha. Tillslut somnade vi i alla fall och Adam gick upp några timmar senare för att ta bussen. Meddelade att han sovit som en stock.
Andra galna kvällar vi haft har varit på Bobbo’s. DJ:n där har Corre blivit kompis med så ibland gör vi honom sällskap i djbåset. En gång när jag stod vid utgången kom ett gäng glada holländare in, började ta av sig jackorna och hängde dem över mig. Jag började dansa där under jackberget vilket de tyckte var skitkul. Sen släppte dem inte mig och Corre på ett bra tag. De dansade med oss, slet i oss från höger och vänster, kastade upp oss i luften och snurrade! Helgalet, har nog aldrig haft så kul på ett dansgolv. Har hur många bilder som helst när Corre är i farten, men de fick inte va med på facebook, haha. DJ:n bara tittade på oss och skrattade, vi och holländarna var nästan själva på det lilla dansgolvet.
Nästa gång vi var där firade vi Craigs födelsedag. Ett par sydafrikanska killar, Dale och Dylan, som jag träffat på mailbox skulle komma dit med sina kompisar, men de kom aldrig, så vi gav upp och var på väg till Post Keller med de andra när de precis kom. Hade sagt hejdå till DJ:n men Dale och Dylan ville in på Bobbo’s med oss så vi blev bokstavligen indragna igen och vår DJ blev glatt överraskad. Sen var det i gång med buggandet fram och tillbaka och kastandet upp i luften.
Vi gick lyckades dock tillslut dra med dem till Post Keller där vi bara stannade ett tag. Gillar inte det stället, för mörkt och för dålig musik. Ett par killar fick för sig att börja bråka och jag hamnade liksom mittemellan, så Dylan fick dra ut mig. Sjukt läskigt, men det gick bra. Annars händer inte så mycket sånt när man är ute här. Då snackar vi Malmö!
Vårt mysställe nummer ett är helt klart Underground. Dit går man för att chilla och umgås. Hade aldrig varit där förr när jag och Corre gick dit en dag efter att jag slutat jobba. Sååå mysigt! Träväggar, trägolv och trämöbler. Träbänkarna vi satt på var täckta med gamla ”farmorkuddar” i varma röda nyanser och på golvet låg trasmattor. På varje bord stod levande ljus och det bästa av allt – de hade livemusik! Ett gäng ungdomar turades om att spela gitarr, piano och att sjunga. Det var inte så många gäster när vi var där. Vid borden bredvid satt ett gäng danskar och ett gäng norrmän, alla var män i 30-40årsåldern. Killen som spelade piano var helt fantastisk! När han hörde att det var ett gäng skandinaver som satt i vårt rum började han spela både danska, norska och svenska låtar och han sjöng till! Han kunde seriöst alla våra språk! Så vi satt där ett bra tag och myste och sjöng med till Cornelis Vreisijk-visor.
En kväll gick jag och Corre till Platzl och träffade världens skummaste man. Han var typ i 40årsåldern och ställde sig vid vårt bord och började prata. Han var engelskman men påstod att han var halvt italienare. I början verkade han väldigt trevlig och hade en massa intressant att berätta, men efter ett tag kändes det knasigt, för han slutade liksom aldrig. Var precis som om han hade en förberedd historia som han drog för kvinnor på krogen. Jag hade svårt att hålla mig vaken. Han hade rest hit med en grupp andra som stod en bit ifrån och när jag skulle gå och pudra näsan var det nån av dem som sa till mig att mannen var ”mental.” Jag bara flinade och gick vidare. Kom tillbaka och nu hade Corre också börjat tröttna och gestikulerade att hon ville därifrån. Då kom en annan i gruppen fram och sa till oss att han var mental. Vi började tro dem. Den här mannen var australiensare och skitrolig! Han sa att han ätit på Moserwirt samma dag och skulle härma hur servitören såg ut. Såg direkt vem han menade och släppte ut världens asgarv som fick mentalmannen att verka lite svartsjuk, men han bara fortsatte prata. Vi sa att vi skulle gå till Funky Chicken och träffa våra vänner och då skulle han tvunget med. För att inte behöva dras med honom resten av kvällen drog vi med hans rolige kompis också så att vi hade någon att dumpa över honom på, vilket vi gjorde efter att ha varit på Funky ett tag. Vi hade berättat tidigare för mentalmannen att folk dansade på borden på Funky så han studsade ju upp där direkt och skulle ha med oss. Sjukt pinsam var han.
Adam, som var med i killgänget vi umgicks med i början hade fått jobb i Lech, men var på besök en dag i St Anton. Corre jobbade medan jag afterskiade med dem på Crasy Kangaroo. På kvällen skulle vi ut hela gänget, men det slutade med att vi satt själva med Adam på Bobbo’s. Vet inte vart de andra tagit vägen, men när jag ringde dem hade dem redan stuckit och typ glömt att ta med Adam. Han skulle nämligen sova hos dem och åka tillbaka till Lech nästa dag. Han hade kommit hit i skidkläder så varenda grej han hade på kroppen hade han lånat av de andra grabbarna och han hade inget batteri på telefonen så det var jag som fick ringa och klydda så att han skulle kunna ta sig hem till dem, han visste ju inte vart dem bodde. De låg och sov och orkade inte engagera sig så mycket så det slutade med att Adam fick följa med oss hem och sova på vårt golv. Vi trodde han skulle börja tjata om att få ligga i någon av våra sängar, men det gjorde han inte utan la sig rak lång på golvet med vår äckliga badrumsmatta över sig. Vi föreslog att han åtminstone kunde lägga sig under elementet för det var varmare. Corre sa till honom att va jättaförsiktig så att han inte skulle välta ner vattenlådan vi ställt där för att öka luftfuktigheten. Hon välte ner den själv. Hela golvet flöt och Adam satt på en stol med matten över huvudet och suckade medan vi sprang omkring och torkade golv, tidningar och allt annat som blivit vått. Fick dra ut mina låder under sängen också. Detta var typ vid femtiden på morgonen, haha. Tillslut somnade vi i alla fall och Adam gick upp några timmar senare för att ta bussen. Meddelade att han sovit som en stock.
Andra galna kvällar vi haft har varit på Bobbo’s. DJ:n där har Corre blivit kompis med så ibland gör vi honom sällskap i djbåset. En gång när jag stod vid utgången kom ett gäng glada holländare in, började ta av sig jackorna och hängde dem över mig. Jag började dansa där under jackberget vilket de tyckte var skitkul. Sen släppte dem inte mig och Corre på ett bra tag. De dansade med oss, slet i oss från höger och vänster, kastade upp oss i luften och snurrade! Helgalet, har nog aldrig haft så kul på ett dansgolv. Har hur många bilder som helst när Corre är i farten, men de fick inte va med på facebook, haha. DJ:n bara tittade på oss och skrattade, vi och holländarna var nästan själva på det lilla dansgolvet.
Nästa gång vi var där firade vi Craigs födelsedag. Ett par sydafrikanska killar, Dale och Dylan, som jag träffat på mailbox skulle komma dit med sina kompisar, men de kom aldrig, så vi gav upp och var på väg till Post Keller med de andra när de precis kom. Hade sagt hejdå till DJ:n men Dale och Dylan ville in på Bobbo’s med oss så vi blev bokstavligen indragna igen och vår DJ blev glatt överraskad. Sen var det i gång med buggandet fram och tillbaka och kastandet upp i luften.
Vi gick lyckades dock tillslut dra med dem till Post Keller där vi bara stannade ett tag. Gillar inte det stället, för mörkt och för dålig musik. Ett par killar fick för sig att börja bråka och jag hamnade liksom mittemellan, så Dylan fick dra ut mig. Sjukt läskigt, men det gick bra. Annars händer inte så mycket sånt när man är ute här. Då snackar vi Malmö!
Vårt mysställe nummer ett är helt klart Underground. Dit går man för att chilla och umgås. Hade aldrig varit där förr när jag och Corre gick dit en dag efter att jag slutat jobba. Sååå mysigt! Träväggar, trägolv och trämöbler. Träbänkarna vi satt på var täckta med gamla ”farmorkuddar” i varma röda nyanser och på golvet låg trasmattor. På varje bord stod levande ljus och det bästa av allt – de hade livemusik! Ett gäng ungdomar turades om att spela gitarr, piano och att sjunga. Det var inte så många gäster när vi var där. Vid borden bredvid satt ett gäng danskar och ett gäng norrmän, alla var män i 30-40årsåldern. Killen som spelade piano var helt fantastisk! När han hörde att det var ett gäng skandinaver som satt i vårt rum började han spela både danska, norska och svenska låtar och han sjöng till! Han kunde seriöst alla våra språk! Så vi satt där ett bra tag och myste och sjöng med till Cornelis Vreisijk-visor.
I backen
När vi inte jobbar försöker vi hinna med så mycket skidor som möjligt. Har dock inte varit så mycket innan eftersom vi varit sjuka länge. Men då blir det desto mer att upptäcka nu! Liftsystemet är skitstort, här finns hur mycket att välja på som helst. En gång skulle vi testa att åka på andra sidan berget, bakom järnvägsspåret. Vi tog den stora liften upp och åkte omkring i systemet. Skulle testa ytterligare en lift och när vi satt i den och tittade ner fick vi syn på en lång, brant puckelpist och hoppades att den inte var enda vägen ner. Det var den. När vi kom upp var det iskallt och blåsigt och vi möttes av en skylt där det stod ”Endast för erfarna skidåkare.” Shit! Då erfarna var vi inte. Frågade liftgubben om vi kunde få ta liften tillbaka men han bara flinade, skakade på huvudet och sa ”Geht nicht!” Shit! Tog oss timmar att komma ner kändes det som. Asbrant, isigt och klippor lite här och var. Reste man sig upp när vinden kom fanns risk att man åkte iväg. Men det var en erfarenhet som allting annat!
Änsålånge hade jag inte trillat på hela vistelsen här. Corre trillade första gången hon skulle åka i en svart backe. Vi var ute med Hanna, en tjej från en av skidaffärerna där vi provat utrustning. Det var nypistat och fint och vi hade stannat upp för att snacka. Plötsligt råkade Corre knäppa av sig ena skidan, tappade balansen och kasade nerför backen. Hon fick upp en fruktansvärd fart och bara försvann liksom! Hanna som är värsta proffsåkare skulle plocka upp hennes skida för att åka ner med den och trillade själv. Jag visste inte vem jag skulle hjälpa först. Åkte ner till Corre som satt i snön med en massa engelskmän omkring sig som kollade hur det hade gått. Hon såg ut som en snögubbe. Corres första fall var alltså från stillastående! Jag är inte mycket bättre, första gången jag trillade var nu för ett tag sen. På väg till liften! Detta säger en del om nivån på vår skidåkning... haha.
Ibland tar vi utflykter till orterna runtomkring St Anton. Första gången vi åkte till Lech var med ett ungt engelskt par, Liz och James, som bor några dörrar från oss. De jobbar inte på Mooserwirt, utan som chalet hosts för ett engelskt företag som heter Super travel. Högst upp i detta huset finns nämligen en chaletvåning. Chalet är som ett hotell fast lyxigare. Gästerna delar en våning, i denna får där plats 6 personer. Sen kommer Liz och James upp till dem och serverar frukost på morgonen, städar när gästerna är iväg och lagar sedan flerrättersmiddag till dem på kvällen. Vi brukar få kakor, pajer, desserter och annat som blir över, de är jättegulliga mot oss.
Lech är lyxlirarnas ställe. Här skiner alltid solen på deras glammiga lyxskidkläder och liftsofforna är vadderade för att det ska vara mjukt att sitta. En gång följde jag med dem till Sonnenkopf med en massa andra från deras Super travelgrupp. Var helt klart min bästa skiddag hittills! Solen sken hela dagen och deras kompisar var överschyssta.
Nu ska jag se till att börja åka igen efter att ha legat inne och varit sjuk i nästan en vecka. Corre kom hem en dag och sa att nu hade ALLA säsongare en googlebränna. Snacka om att jag fick ångest, är helt kritvit och ser ut och känner mig som spaghetti. Usch! Ändring på det.
Kram!
Änsålånge hade jag inte trillat på hela vistelsen här. Corre trillade första gången hon skulle åka i en svart backe. Vi var ute med Hanna, en tjej från en av skidaffärerna där vi provat utrustning. Det var nypistat och fint och vi hade stannat upp för att snacka. Plötsligt råkade Corre knäppa av sig ena skidan, tappade balansen och kasade nerför backen. Hon fick upp en fruktansvärd fart och bara försvann liksom! Hanna som är värsta proffsåkare skulle plocka upp hennes skida för att åka ner med den och trillade själv. Jag visste inte vem jag skulle hjälpa först. Åkte ner till Corre som satt i snön med en massa engelskmän omkring sig som kollade hur det hade gått. Hon såg ut som en snögubbe. Corres första fall var alltså från stillastående! Jag är inte mycket bättre, första gången jag trillade var nu för ett tag sen. På väg till liften! Detta säger en del om nivån på vår skidåkning... haha.
Ibland tar vi utflykter till orterna runtomkring St Anton. Första gången vi åkte till Lech var med ett ungt engelskt par, Liz och James, som bor några dörrar från oss. De jobbar inte på Mooserwirt, utan som chalet hosts för ett engelskt företag som heter Super travel. Högst upp i detta huset finns nämligen en chaletvåning. Chalet är som ett hotell fast lyxigare. Gästerna delar en våning, i denna får där plats 6 personer. Sen kommer Liz och James upp till dem och serverar frukost på morgonen, städar när gästerna är iväg och lagar sedan flerrättersmiddag till dem på kvällen. Vi brukar få kakor, pajer, desserter och annat som blir över, de är jättegulliga mot oss.
Lech är lyxlirarnas ställe. Här skiner alltid solen på deras glammiga lyxskidkläder och liftsofforna är vadderade för att det ska vara mjukt att sitta. En gång följde jag med dem till Sonnenkopf med en massa andra från deras Super travelgrupp. Var helt klart min bästa skiddag hittills! Solen sken hela dagen och deras kompisar var överschyssta.
Nu ska jag se till att börja åka igen efter att ha legat inne och varit sjuk i nästan en vecka. Corre kom hem en dag och sa att nu hade ALLA säsongare en googlebränna. Snacka om att jag fick ångest, är helt kritvit och ser ut och känner mig som spaghetti. Usch! Ändring på det.
Kram!
tisdag 16 februari 2010
Mina stammisställen:)
Det finns ställen i St Anton dit jag tycker jag ränner stup i kvarten. T.ex. poliskontoret när vi klyddade med våra registreringar. Eller posten, när det ska hämtas paket hemifrån eller postas brev. De på postkontoret är jättegulliga och senaste gången jag var där kom mannen ihåg att jag var från Sverige och försökte prata svenska med mig. Ett annat ställe där jag hänger ofta är apoteket. Har tyvärr varit sjuk nästan oavbrutet sedan jag kom hit. Hinner inte bli frisk förrän nästa virus attackerar mig. Försöker klä mig varmt, dricka te, Actimel och C-vitamin, men det verkar inte hjälpa mitt stackars immunförsvar. I skrivande stund har jag feber och har bly i hela huvudet känns det som. Tror det är tredje gången jag är sjuk nu. Köpte hostmedicin på apoteket igår och när jag kom ut lyckades jag knappt komma upp för den lilla backen till huvudgatan, så svag jag var. Blev faktiskt helt frisk förra veckan och kunde springa och styrketräna en gång. Hade gjort upp värsta planen på hur jag skulle komma i form igen efter skräpmat, för många drinkar (för att vara Elin:)) och sjukdomar. Men det sket sig. Big time!
Förra veckan tog jag min andra Gardasilspruta, vaccinationen mot livmordehalscancer. Var på apoteket för typ en månad sen och frågade hur det gick till när jag skulle hämta ut den där, gå till läkaren osv. ”Why don’t you do it in your home country?” frågade apotekaren. Ja, det kan man ju fråga sig. Typ någon vecka innan jag åkte kom jag på att jag ville ta sprutorna nu nu nu! Det är nämligen tre sprutor man ska ta; den andra ska tas två månader efter den första och den tredje 4 månader efter den andra och väntade jag med detta tills jag kom hem kanske jag skulle vara i Australien eller nåt när den tredje sprutan skulle tas och jag var rädd att det skulle vara komplicerat iom att det inte är inom EU. Sprutan måste vara kyld hela tiden tills man tar den, så det är för klyddigt att ta med en hemifrån.
Så i Sverige innan jag åkte satte jag mig och ringde runt till allt och alla som skulle kunna veta om det var möjligt att köpa sprutan i Österrike och hur mycket den kostade där. Apoteket tog reda på att Gardasil var ett godkänt vaccin i Österrike men den störda kärringen där tyckte jag kunde köpa spruta nummer två i Sverige och forsla med den på resan . ”Du kan väl fråga om du kan låna flygvärdinnornas kylskåp på planet och sen kan du väl se om du kan låna lite plats i ett kylskåp där du bor eller jobbar. Annars kan du väl bara sticka ner den i snön, där är väl kallt där nere? Sen kan du väl sticka i sprutan själv, det är inte så svårt.” Menade hon allvar?? För det första skulle jag inte ens få ta med den på planet, ser ju sjukt misstänkt ut med en spruta. Sen visste vi inte hur lång tid vi skulle behöva transporteras till St Anton efter att vi landat i Zurich. Skulle jag behöva ha med mig värsta kylväskan med kylklampar? Och förvara sprutan i ett kylskåp där jag bor eller jobbar; vi hade ju inte en susning om vart vi skulle hamna och det kändes inte så säkert att lägga den i ett stort kylrum på en restaurang ifall den skulle komma bort. Det är ju liksom ingen billig spruta; en kostar över 1000 kr. Sätta ner den i snön!? Var hon frisk? Den skulle ju frysa eller flyta iväg om det töade. De två första månader skulle handla om min spruta. Att ta sprutan själv tänker jag inte ens kommentera.
Jag ringde vidare och efter hundratals samtal till bl.a. Limhamns läkargrupp (där de verkar ha samlat alla Sveriges mest inkompetenta läkare på samma ställe), Försäkringskassan, gammelmoster Ingrid som varit cancerdoktor och brukar ha koll på allt, fick jag tips om att ringa till Svenska ambassaden i Österrike. Ringde dit och fick hjälp av världens snällaste man som mailade en lista till mig med namn och telefonnummer till läkare i Österrike, där vissa kunde svenska och engelska. Jag började ringa runt och råkade hamna hos en tandläkarassistent. Detta var inte alls hennes område, men hon lyssnade och ville hjälpa mig så hon gav mig numret till hennes gynekolog, haha. Han hade dock inte öppet förrän senare, så jag ringde vidare och kom till en gynekolog som lät jättegammal. Han förstod bara tyska och jag hade svårt att förklara på tyska vad jag ville ha reda på, så han räckte över luren till sin fru som kunde lite engelska. ”Min man har varit pensionerad sedan nio år tillbaka,” sa hon. Shit vad pinsamt! Haha. Men ändå försökte hon hjälpa mig och frågade vad jag ville. Utan lycka där kom jag till en kirurg i Wien. Han sa att han råkade känna apotekaren i St Anton och gav mig numret dit. Dock hade de stängt för tillfället, men guess what?! Denne snälle man ringde direkt till honom, tog reda på vad jag ville veta och ringde tillbaka till mig en stund senare. Till vårt svenska nummer, måste ju varit dyrt för honom också. Detta skulle aldrig ske i Sverige! Där är det ingen som vill hjälpa, ingen som vill ta ansvar, ingen som bryr sig. Skrev till ambassaden i Österrike, tackade så mycket för hjälpen och och hyllade sjukvården i Österrike. Skrev också att de kunde stryka den pensionerade gynekologen från listan.
Så, efter denna information, att spruta nr två gick att ta i St Anton och att den inte var hiskligt mycket dyrare här, sprang jag till Limhamns läkargrupp och tog den första. Detta var dagen innan jag skulle åka. Varför göra det enkelt för sig? Har aldrig riktigt varit min grej, haha.
Till matbutiken Spar går vi ofta. I början var det lite klyddigt med språket när det var nåt i affären man inte kunde hitta. Fick det inte till endast tyska utan det blev typ ”Entschuldigung...euhm...est-ce que vous avez quelque chose that I can use for...” Gjorde nyss en liten koll på hur mycket pengar jag spenderat på olika saker under januari. Kan säga att jag spenderat betydligt mer på mat än på att festa. Vi skulle kunna åka upp till Mooserwirt och äta frukost, men dels består den bara av sötad yoghurt och croissanter eller vita bullar, dels så orkar man inte åka upp där tre gånger om dagen, speciellt inte när man är ledig. Så frukost och mellanmål brukar vi köpa för att ha hemma. Och vi är ganska måna om att få i oss bra saker, så i vårt skafferi och kylskåp finns actimelyoghurt, frukter, morötter, olika pålägg, färskpressad juice, nyttigt fullkornsbröd, nyttig muesli, Vasa fullkornsskorpor (yes, finns att hitta här, ”Swedish product” står det på påsen;)), nötter, linfrön, fikon... Allt för att vi ska kunna äta lite nyttigt och varierat trots Mooserwirtmaten. Ändå är vi sjuka hela tiden. Kanske ska göra som alla andra och lägga mer pengar på sprit än på mat...hmm... Men hur som helst är maten skitdyr. Fattar inte varför butiken heter Spar. Brukar promenera till köpcentrat Mpreis som ligger en bit bort, för en del saker är billigare där.
Ett annat ställe där vi spenderat grymt mycket tid är en av skidaffärerna. Vi engagerade nästan hela St Anton i våra skidutrustningsköp innan vi bestämde oss för att köpa på Jennewein. Köper man mycket på samma ställe får man nämligen paketpris. Det är inga billiga summor vi pratar om, så vi var väldigt angelägna om att få rätt grejer till bra pris. Det finns en uppsjö av olika skidor och pjäxor. Vi lärde oss allt om storlekar, modeller, flex, knäppningar, personligt anpassade sulor, racingskidor, offpistskidor, allroundskidor, allmountinskidor, svängradie, längd, vikt, bredd... You name it! Personalen i en del av skidaffärerna träffade vi på sen överallt vilket var sjukt pinsamt när vi efter allt deras arbete inte köpt någonting på deras ställe. Det var svårt att få rätt storlek, pjäxorna ska vara bekväma samtidigt som de ska sitta skithårt. Svårt att kombinera. Inga mjuka curlingskor vi snackar om ju, utan hårda plastsaker med metallspännen som väger ton. Alla ville sälja så vi visste inte vem vi kunde lita på. Ringde även till folk hemma som hade koll och frågade runt bland andra säsongare här i St Anton.
Vi bestämde oss för Jennewein när vi fick förtroende för en jättesnäll kille som verkade ärlig och var proffs på pjäxor. Han kände igenom våra fötter för att se hur de var uppbyggda och plockade ut pjäxor efter det. Eftersom jag har ganska kraftiga vader så kunde jag inte ha alla för de klämde. När det var Corres tur tittade han på hennes smala ben och sa ”Ja, här var det inte mycket till vad” och plockade ut pjäxor som var väldigt tajta. Efter ett tag blev han så trött så han fick gå och ta paus och en annan fick ta över. Slutade med att vi typ kände hela bunten där. Ärliga killen heter Roland, han som tog över är skitkul och heter Filip och sen har vi även fått hjälp av två äldre herrar varav den ena är jätteslibbig och heter Jennewein i efternamn. Det slutade med att jag köpte ett par allround pistskidor från förra säsongen eftersom de var billigare, ett par ganska sportigt uppbyggda pjäxor med 100 flex som tål att töjas lite på under säsongen och stavar. Hittade dock min favorithjälm i en annan affär. Corre fick köpa ett par juniorpjäxor för att få mer stabilitet i dem utan att benen dansade runt. Kalaset slutade på ca 750 Euro för min del. Liftkortet kostade 700. Så här gällde det att åka skidor för att utnyttja pengarna, hehe.
Förra veckan tog jag min andra Gardasilspruta, vaccinationen mot livmordehalscancer. Var på apoteket för typ en månad sen och frågade hur det gick till när jag skulle hämta ut den där, gå till läkaren osv. ”Why don’t you do it in your home country?” frågade apotekaren. Ja, det kan man ju fråga sig. Typ någon vecka innan jag åkte kom jag på att jag ville ta sprutorna nu nu nu! Det är nämligen tre sprutor man ska ta; den andra ska tas två månader efter den första och den tredje 4 månader efter den andra och väntade jag med detta tills jag kom hem kanske jag skulle vara i Australien eller nåt när den tredje sprutan skulle tas och jag var rädd att det skulle vara komplicerat iom att det inte är inom EU. Sprutan måste vara kyld hela tiden tills man tar den, så det är för klyddigt att ta med en hemifrån.
Så i Sverige innan jag åkte satte jag mig och ringde runt till allt och alla som skulle kunna veta om det var möjligt att köpa sprutan i Österrike och hur mycket den kostade där. Apoteket tog reda på att Gardasil var ett godkänt vaccin i Österrike men den störda kärringen där tyckte jag kunde köpa spruta nummer två i Sverige och forsla med den på resan . ”Du kan väl fråga om du kan låna flygvärdinnornas kylskåp på planet och sen kan du väl se om du kan låna lite plats i ett kylskåp där du bor eller jobbar. Annars kan du väl bara sticka ner den i snön, där är väl kallt där nere? Sen kan du väl sticka i sprutan själv, det är inte så svårt.” Menade hon allvar?? För det första skulle jag inte ens få ta med den på planet, ser ju sjukt misstänkt ut med en spruta. Sen visste vi inte hur lång tid vi skulle behöva transporteras till St Anton efter att vi landat i Zurich. Skulle jag behöva ha med mig värsta kylväskan med kylklampar? Och förvara sprutan i ett kylskåp där jag bor eller jobbar; vi hade ju inte en susning om vart vi skulle hamna och det kändes inte så säkert att lägga den i ett stort kylrum på en restaurang ifall den skulle komma bort. Det är ju liksom ingen billig spruta; en kostar över 1000 kr. Sätta ner den i snön!? Var hon frisk? Den skulle ju frysa eller flyta iväg om det töade. De två första månader skulle handla om min spruta. Att ta sprutan själv tänker jag inte ens kommentera.
Jag ringde vidare och efter hundratals samtal till bl.a. Limhamns läkargrupp (där de verkar ha samlat alla Sveriges mest inkompetenta läkare på samma ställe), Försäkringskassan, gammelmoster Ingrid som varit cancerdoktor och brukar ha koll på allt, fick jag tips om att ringa till Svenska ambassaden i Österrike. Ringde dit och fick hjälp av världens snällaste man som mailade en lista till mig med namn och telefonnummer till läkare i Österrike, där vissa kunde svenska och engelska. Jag började ringa runt och råkade hamna hos en tandläkarassistent. Detta var inte alls hennes område, men hon lyssnade och ville hjälpa mig så hon gav mig numret till hennes gynekolog, haha. Han hade dock inte öppet förrän senare, så jag ringde vidare och kom till en gynekolog som lät jättegammal. Han förstod bara tyska och jag hade svårt att förklara på tyska vad jag ville ha reda på, så han räckte över luren till sin fru som kunde lite engelska. ”Min man har varit pensionerad sedan nio år tillbaka,” sa hon. Shit vad pinsamt! Haha. Men ändå försökte hon hjälpa mig och frågade vad jag ville. Utan lycka där kom jag till en kirurg i Wien. Han sa att han råkade känna apotekaren i St Anton och gav mig numret dit. Dock hade de stängt för tillfället, men guess what?! Denne snälle man ringde direkt till honom, tog reda på vad jag ville veta och ringde tillbaka till mig en stund senare. Till vårt svenska nummer, måste ju varit dyrt för honom också. Detta skulle aldrig ske i Sverige! Där är det ingen som vill hjälpa, ingen som vill ta ansvar, ingen som bryr sig. Skrev till ambassaden i Österrike, tackade så mycket för hjälpen och och hyllade sjukvården i Österrike. Skrev också att de kunde stryka den pensionerade gynekologen från listan.
Så, efter denna information, att spruta nr två gick att ta i St Anton och att den inte var hiskligt mycket dyrare här, sprang jag till Limhamns läkargrupp och tog den första. Detta var dagen innan jag skulle åka. Varför göra det enkelt för sig? Har aldrig riktigt varit min grej, haha.
Till matbutiken Spar går vi ofta. I början var det lite klyddigt med språket när det var nåt i affären man inte kunde hitta. Fick det inte till endast tyska utan det blev typ ”Entschuldigung...euhm...est-ce que vous avez quelque chose that I can use for...” Gjorde nyss en liten koll på hur mycket pengar jag spenderat på olika saker under januari. Kan säga att jag spenderat betydligt mer på mat än på att festa. Vi skulle kunna åka upp till Mooserwirt och äta frukost, men dels består den bara av sötad yoghurt och croissanter eller vita bullar, dels så orkar man inte åka upp där tre gånger om dagen, speciellt inte när man är ledig. Så frukost och mellanmål brukar vi köpa för att ha hemma. Och vi är ganska måna om att få i oss bra saker, så i vårt skafferi och kylskåp finns actimelyoghurt, frukter, morötter, olika pålägg, färskpressad juice, nyttigt fullkornsbröd, nyttig muesli, Vasa fullkornsskorpor (yes, finns att hitta här, ”Swedish product” står det på påsen;)), nötter, linfrön, fikon... Allt för att vi ska kunna äta lite nyttigt och varierat trots Mooserwirtmaten. Ändå är vi sjuka hela tiden. Kanske ska göra som alla andra och lägga mer pengar på sprit än på mat...hmm... Men hur som helst är maten skitdyr. Fattar inte varför butiken heter Spar. Brukar promenera till köpcentrat Mpreis som ligger en bit bort, för en del saker är billigare där.
Ett annat ställe där vi spenderat grymt mycket tid är en av skidaffärerna. Vi engagerade nästan hela St Anton i våra skidutrustningsköp innan vi bestämde oss för att köpa på Jennewein. Köper man mycket på samma ställe får man nämligen paketpris. Det är inga billiga summor vi pratar om, så vi var väldigt angelägna om att få rätt grejer till bra pris. Det finns en uppsjö av olika skidor och pjäxor. Vi lärde oss allt om storlekar, modeller, flex, knäppningar, personligt anpassade sulor, racingskidor, offpistskidor, allroundskidor, allmountinskidor, svängradie, längd, vikt, bredd... You name it! Personalen i en del av skidaffärerna träffade vi på sen överallt vilket var sjukt pinsamt när vi efter allt deras arbete inte köpt någonting på deras ställe. Det var svårt att få rätt storlek, pjäxorna ska vara bekväma samtidigt som de ska sitta skithårt. Svårt att kombinera. Inga mjuka curlingskor vi snackar om ju, utan hårda plastsaker med metallspännen som väger ton. Alla ville sälja så vi visste inte vem vi kunde lita på. Ringde även till folk hemma som hade koll och frågade runt bland andra säsongare här i St Anton.
Vi bestämde oss för Jennewein när vi fick förtroende för en jättesnäll kille som verkade ärlig och var proffs på pjäxor. Han kände igenom våra fötter för att se hur de var uppbyggda och plockade ut pjäxor efter det. Eftersom jag har ganska kraftiga vader så kunde jag inte ha alla för de klämde. När det var Corres tur tittade han på hennes smala ben och sa ”Ja, här var det inte mycket till vad” och plockade ut pjäxor som var väldigt tajta. Efter ett tag blev han så trött så han fick gå och ta paus och en annan fick ta över. Slutade med att vi typ kände hela bunten där. Ärliga killen heter Roland, han som tog över är skitkul och heter Filip och sen har vi även fått hjälp av två äldre herrar varav den ena är jätteslibbig och heter Jennewein i efternamn. Det slutade med att jag köpte ett par allround pistskidor från förra säsongen eftersom de var billigare, ett par ganska sportigt uppbyggda pjäxor med 100 flex som tål att töjas lite på under säsongen och stavar. Hittade dock min favorithjälm i en annan affär. Corre fick köpa ett par juniorpjäxor för att få mer stabilitet i dem utan att benen dansade runt. Kalaset slutade på ca 750 Euro för min del. Liftkortet kostade 700. Så här gällde det att åka skidor för att utnyttja pengarna, hehe.
fredag 12 februari 2010
Förvirring, God Jul och Gott Nytt År!
När man ska befinna sig i Österrike, i detta området i mer än tre månader måste man åka till en liten stad bredvid, Landeck, för att registrera sig där. Vi fick papper av Fluve som vi skulle ha med oss. På det ena stod där ”Månadslön: 51 Euro.” Va?? Det här var ju löjligt, kan inte stämma. Vi hade inte vågat fråga om lönen ännu så var dock lite skeptiska. När vi kom till Landeck trodde vi det var polisstationen vi skulle till men killen bakom disken såg ut som ett stort frågetecken när vi kom dit och fattade inte vad vi gjorde med dem papperna där. Han läste igenom dem och skrattade när han såg månadslönen. ”Har ni sett vad ni har i lön?” frågade han och flinade. Vi kände oss blåsta. Han ritade en liten karta som visade vart vi skulle med papperna och vi gick dit. Tjejen vid skrivbordet där vi fick sätta oss med alla papper och personuppgifter tittade på lönen och såg frågande ut. ”Har er chef sagt att detta är er lön?” Haha. Shit, vi hoppades att han skrivit fel eller nåt.
Resten av dagen i Landeck ägnade vi åt shopping till vårt nya rum och kom hem sent på kvällen med tallrikar, potatisskalare, planscher att sätta upp på väggen, en liten plastlåda att ha mat i... Vi kände oss välutrustade och rummet började faktiskt se ombonat ut med alla naturbilder.
På julaftonsmorgonen tände jag och Corre vår lilla plastgran och öppnade lite julklappar som päronen skickat med hemifrån. Solen sken och vi gav oss ut med skidorna. Åt lunch utomhus och snackade med ett trevligt par från England. Passade på att beställa sallad;)
På kvällen var det middag för personalen på Mooserwirt. Världens buffé stod uppdukad i restaurangen när vi kom och vi kunde inte ha varit gladare efter allt skräp vi tyckte vi ätit där tidigare. Dock hade vi blivit vän med en av kockarna som brukade smyga till oss frukter lite då och då och göra sallad till oss ibland.
De andra hade julklappsutdelning. Alla hade tidigare fått dra en lapp med ett namn på personen de skulle köpa julklapp till. Heli, vår nya gaykompis, kom så klart med världens mest avancerade paket med guldpapper och röda rosetter till tjejen han skulle ge till. Innuti låg där pyntade julunderkläder med rött ludd och en massa glitter och rosetter. Han är verkligen den ende som kommer undan med sånt. Han är 43 år, kort och spänstig och tar den österrikiska klädtraditionen på största allvar då han är den ende på Mooserwirt som jobbar i Lederhosen med hängslen, rutig skjorta och tjocka stickade strumpor. Han är en riktig spexare och påminner om Charlottes kompis Anthony i Sex and the City, dock en aning mjukare till sättet. Han säger alltid ”Hey baby” när man kommer och är sjukt kul att prata med. Varenda gång man står med honom i hissen när han ska upp till andra våningen och servera, säger han något i stil med ”I hate this f*cking music,” ”Hate theese f*cking german people,” om det är odrägliga tyskar han serverar eller ”I’m too f*cking old for this job!” Haha.
Austin är Mooserwirts hunk. Han är en kopia (yes, KOPIA!!) av Samanthas toyboy, Jerry Jerrod i Sex and the City! (Nä, mitt liv kretsar inte runt den serien, men kul att titta på den ibland;)). När jag luskat ut hur jag lägger upp bilder på bloggen utan att få en miljon tecken och bokstäver där bilden skulle varit, ska jag lägga upp bilder på båda så kan ni få jämföra. (Ska by the way lägga upp fler bilder, men innan jag fått rätt på det hänvisar jag till min facebok). Han är från England och lika gammal som oss. Kommit fram till att han har dyslexi. Har frågat om engelska ord ibland när jag skrivit sms, men han verkar ha jättesvårt att stava till dem. Hans julklapp var en ölhjälm och när han skulle skriva ”Beer helmet” på den med tusch stavade han superfel, stackaren. Han är ganska torr att prata med, men trevlig som ögongodis:)
Efter middagen skulle vi gå ut med Austin. ”Ska vi ringa efter taxi?” frågade vi, ”Eller ska vi gå ner längs huvudvägen?” ”Nä, vi går ner för pisten,” sa han. Lättare sagt än gjort. Jag och Corre flög i backen med våra hala läderstövlar och ropade till honom att vi fick ses nere i stan om han inte hade lust att bära oss ner.
Väl i centrum gick vi till Scotty`s, en engelsk bar. Där är alltid packat med folk och alla har med sig vinterjackorna in så där är varmt och trångt. Men man träffar alltid galna människor där så det är rätt kul. Minns inte vart vi gick sen.
Nyår firades ungefär på samma sätt. Lyxbuffé på Mooserwirt och sen utgång, denna gången till Funky Chicken. Det blev jag, Corre och kockkompisen Karl som gick dit. Han har flörtat med mig enda sen vi träffades och det är lite irriterande för jag är inte ett dugg intresserad. Han är 29 och pladdrar mer än vad jag gör. Sen ska han alltid hålla på att ”skydda oss” från andra killar när vi är ute när han egentligen bara är svartsjuk. På Funky träffade vi även Christoffer, Jonas och Jesper. Några från Corres gymnasieklass hade också kommit dit, så det var kul med lite kända ansikten.
So long!
Resten av dagen i Landeck ägnade vi åt shopping till vårt nya rum och kom hem sent på kvällen med tallrikar, potatisskalare, planscher att sätta upp på väggen, en liten plastlåda att ha mat i... Vi kände oss välutrustade och rummet började faktiskt se ombonat ut med alla naturbilder.
På julaftonsmorgonen tände jag och Corre vår lilla plastgran och öppnade lite julklappar som päronen skickat med hemifrån. Solen sken och vi gav oss ut med skidorna. Åt lunch utomhus och snackade med ett trevligt par från England. Passade på att beställa sallad;)
På kvällen var det middag för personalen på Mooserwirt. Världens buffé stod uppdukad i restaurangen när vi kom och vi kunde inte ha varit gladare efter allt skräp vi tyckte vi ätit där tidigare. Dock hade vi blivit vän med en av kockarna som brukade smyga till oss frukter lite då och då och göra sallad till oss ibland.
De andra hade julklappsutdelning. Alla hade tidigare fått dra en lapp med ett namn på personen de skulle köpa julklapp till. Heli, vår nya gaykompis, kom så klart med världens mest avancerade paket med guldpapper och röda rosetter till tjejen han skulle ge till. Innuti låg där pyntade julunderkläder med rött ludd och en massa glitter och rosetter. Han är verkligen den ende som kommer undan med sånt. Han är 43 år, kort och spänstig och tar den österrikiska klädtraditionen på största allvar då han är den ende på Mooserwirt som jobbar i Lederhosen med hängslen, rutig skjorta och tjocka stickade strumpor. Han är en riktig spexare och påminner om Charlottes kompis Anthony i Sex and the City, dock en aning mjukare till sättet. Han säger alltid ”Hey baby” när man kommer och är sjukt kul att prata med. Varenda gång man står med honom i hissen när han ska upp till andra våningen och servera, säger han något i stil med ”I hate this f*cking music,” ”Hate theese f*cking german people,” om det är odrägliga tyskar han serverar eller ”I’m too f*cking old for this job!” Haha.
Austin är Mooserwirts hunk. Han är en kopia (yes, KOPIA!!) av Samanthas toyboy, Jerry Jerrod i Sex and the City! (Nä, mitt liv kretsar inte runt den serien, men kul att titta på den ibland;)). När jag luskat ut hur jag lägger upp bilder på bloggen utan att få en miljon tecken och bokstäver där bilden skulle varit, ska jag lägga upp bilder på båda så kan ni få jämföra. (Ska by the way lägga upp fler bilder, men innan jag fått rätt på det hänvisar jag till min facebok). Han är från England och lika gammal som oss. Kommit fram till att han har dyslexi. Har frågat om engelska ord ibland när jag skrivit sms, men han verkar ha jättesvårt att stava till dem. Hans julklapp var en ölhjälm och när han skulle skriva ”Beer helmet” på den med tusch stavade han superfel, stackaren. Han är ganska torr att prata med, men trevlig som ögongodis:)
Efter middagen skulle vi gå ut med Austin. ”Ska vi ringa efter taxi?” frågade vi, ”Eller ska vi gå ner längs huvudvägen?” ”Nä, vi går ner för pisten,” sa han. Lättare sagt än gjort. Jag och Corre flög i backen med våra hala läderstövlar och ropade till honom att vi fick ses nere i stan om han inte hade lust att bära oss ner.
Väl i centrum gick vi till Scotty`s, en engelsk bar. Där är alltid packat med folk och alla har med sig vinterjackorna in så där är varmt och trångt. Men man träffar alltid galna människor där så det är rätt kul. Minns inte vart vi gick sen.
Nyår firades ungefär på samma sätt. Lyxbuffé på Mooserwirt och sen utgång, denna gången till Funky Chicken. Det blev jag, Corre och kockkompisen Karl som gick dit. Han har flörtat med mig enda sen vi träffades och det är lite irriterande för jag är inte ett dugg intresserad. Han är 29 och pladdrar mer än vad jag gör. Sen ska han alltid hålla på att ”skydda oss” från andra killar när vi är ute när han egentligen bara är svartsjuk. På Funky träffade vi även Christoffer, Jonas och Jesper. Några från Corres gymnasieklass hade också kommit dit, så det var kul med lite kända ansikten.
So long!
tisdag 2 februari 2010
Vi fick jobbet på Mooserwirt!! Chefen kunde fixa boende till oss båda. Rummet var litet sa han men han trodde att det gick in en säng till. Så vi packade ner våra prylar igen och tog en taxi till ett av Mooserwirts tre staff house. Vi fick åka gratis när vi sa att vi fått jobb på Moserwirt, haha. Mot att vi delade ut lite visitkort till resten av personalen såklart. Rummet var...hmm...det går knappt att beskriva med ord. Klaustrofobi! Det enda där fanns var två sängar och ett skåp mellan dem. Inte ens en stol eller en krok att hänga kläderna på. Där var mörkt för alla lampor fungerade inte och en meter utanför fönstret fanns bara betong, typ som insidan av ett hisschakt, med ett galler högst upp för att åtminstone ett uns av dagsljus skulle kunna sippra in (huset låg i en backe). Inget kylskåp fanns heller så vi fick ställa vad vi hade i en påse utanför fönstret. Det var hemskt med andra ord!
Vi provjobbade en dag, eller rättare sagt ett par timmar, sen kunde vi gå. Fick värsta portionen kycklingvingar och pommes till middag vilket var välkommet eftersom vi inte hunnit äta lunch. Men skulle det vara sådan mat varje dag blev det till att åka skidor om man skulle komma hem i någerlunda samma storlek som när man kom hit.
Resten av staffhuset kändes kalt och tomt, hade inte sett en människa där ännu. Bara en massa vita kakelväggar, golv, dörrar med nummer på och skoskåp utanför varje rum. Vi hade inget skoskåp. På vår dör stod inget nummer; där stod “Lager 4.” På kvällen hittade jag dock en kille vid tvättmaskinen som jag hälsade på. Fick inte mycket ur honom för han var full och satt mest och svor över knapparna på tvättmaskinen, visste inte ens vilken våning han bodde på, haha.
Sen träffade vi våra grannar, världens sötaste par! Katie och Mario heter dem. Sa att de kunde prata med Fluve (chefen, vi tror han heter så) om han kunde hitta ett annat rum till oss med mindre klaustrofobikänsla än en garderob. Sa dock att vi tänkte prata med honom själv. De erbjöd sig till och med att låna ut deras kokplatta till oss om vi ville laga nåt! Fick upp hoppet om detta stället och det kändes mindre som ett fängelse om där bodde trevliga människor.
Vi skulle alltså jobba varannan dag och jag började. Fick allting visat och gjorde väl så bra ifrån mig som en nybörjare kan. Däremot flinade ALLA i köket så fort man gick förbi och de sexistiska skämten haglade. Men det fick man väl ta tills man visste var man hade dem. Var van vid chargongen från restaurang Kajutan. Corre skämde ut sig redan innan hon börjat jobba med att välta en stor snöskyffel i köket så det brakade något enormt. Asgarv bröt ut, haha.
Vårt jobb innebär att hjälpa bartenderna genom att samla glas från bardisken, hämta nya glas, göra öl, hjälpa till med drinkar om de får stora beställningar osv. Inte ett dugg svårt, bara stressigt. För på Mooserwirt är det alltid fullt ös! Musiken är hög och alla är störtfulla. Står på borden med pjäxorna och dansar. Helt sjukt, första dan var det nån som kastade ett söndrigt glas tvärs över hela baren – livsfarlig!
Fluve hittade till slut en lösning till vårt boende. Vi fick byta rum med en kille som bara sov i sitt ett par gånger i veckan, annars åkte han hem. Rummet är betydligt större, men tyvärr finns samma tråkiga betongskit utanför fönstret, men inte lika högt, så mer ljus kommer in. Vi skurade rummet för det var riktigt snuskigt och fullt med cigaretter och ölflaskor. Det tog typ halva natten att möblera om och ställa in våra saker, men det kändes sjukt skönt efteråt. När killen vi skulle byta med langade in sina saker i det gamla rummet hade Corre frågat om detta verkligen var ok för honom och han hade svarat “not really,” ryckt på axlarna och stuckit. Så lät det minsann inte när chefen stod bredvid på Mooserwirt och vi bestämde vilken dag vi skulle flytta, haha. Men jag tyckte synd om honom och fjantig som jag är lämnade jag en liten tack- och god jul-lapp tillsammans med en massa minimars på hans säng. Han har inte pratat med oss sedan dess, haha. Riktig surpropp! Men alla säger att han alltid är nonchalant, så vi skiter i honom. Var väl inte mer än rätt att vi skulle ha det större rummet om vi är två personer och dessutom ska bo där hela veckan! Killen heter Limbo, passande nog... haha:P
Efter min första jobbdag gick vi till en supermysig krog med Jonas, Christoffer och Jesper från Wildebene. St Antons bästa chill-ställe! Mysiga gammeldags soffor och öppen brasa. Jag frågade servitrisen som kom till vårt bord, om de hade Glühwein. “Haben sie Glühwein?” Hon såg frågande ut så jag försökte på engelska: “Do you have Glühwein?” Hon fattade fortfarande inte vad jag sa och frågade på svenska “Är ni svenskar eller?” Suck, “Ja! HAR NI GLÜHWEIN!?” Situationen sammanfattar St Anton väldigt bra, haha. Stället myllrar av engelskmän och svenskar. De är överallt och jobbar överallt!
Vi provjobbade en dag, eller rättare sagt ett par timmar, sen kunde vi gå. Fick värsta portionen kycklingvingar och pommes till middag vilket var välkommet eftersom vi inte hunnit äta lunch. Men skulle det vara sådan mat varje dag blev det till att åka skidor om man skulle komma hem i någerlunda samma storlek som när man kom hit.
Resten av staffhuset kändes kalt och tomt, hade inte sett en människa där ännu. Bara en massa vita kakelväggar, golv, dörrar med nummer på och skoskåp utanför varje rum. Vi hade inget skoskåp. På vår dör stod inget nummer; där stod “Lager 4.” På kvällen hittade jag dock en kille vid tvättmaskinen som jag hälsade på. Fick inte mycket ur honom för han var full och satt mest och svor över knapparna på tvättmaskinen, visste inte ens vilken våning han bodde på, haha.
Sen träffade vi våra grannar, världens sötaste par! Katie och Mario heter dem. Sa att de kunde prata med Fluve (chefen, vi tror han heter så) om han kunde hitta ett annat rum till oss med mindre klaustrofobikänsla än en garderob. Sa dock att vi tänkte prata med honom själv. De erbjöd sig till och med att låna ut deras kokplatta till oss om vi ville laga nåt! Fick upp hoppet om detta stället och det kändes mindre som ett fängelse om där bodde trevliga människor.
Vi skulle alltså jobba varannan dag och jag började. Fick allting visat och gjorde väl så bra ifrån mig som en nybörjare kan. Däremot flinade ALLA i köket så fort man gick förbi och de sexistiska skämten haglade. Men det fick man väl ta tills man visste var man hade dem. Var van vid chargongen från restaurang Kajutan. Corre skämde ut sig redan innan hon börjat jobba med att välta en stor snöskyffel i köket så det brakade något enormt. Asgarv bröt ut, haha.
Vårt jobb innebär att hjälpa bartenderna genom att samla glas från bardisken, hämta nya glas, göra öl, hjälpa till med drinkar om de får stora beställningar osv. Inte ett dugg svårt, bara stressigt. För på Mooserwirt är det alltid fullt ös! Musiken är hög och alla är störtfulla. Står på borden med pjäxorna och dansar. Helt sjukt, första dan var det nån som kastade ett söndrigt glas tvärs över hela baren – livsfarlig!
Fluve hittade till slut en lösning till vårt boende. Vi fick byta rum med en kille som bara sov i sitt ett par gånger i veckan, annars åkte han hem. Rummet är betydligt större, men tyvärr finns samma tråkiga betongskit utanför fönstret, men inte lika högt, så mer ljus kommer in. Vi skurade rummet för det var riktigt snuskigt och fullt med cigaretter och ölflaskor. Det tog typ halva natten att möblera om och ställa in våra saker, men det kändes sjukt skönt efteråt. När killen vi skulle byta med langade in sina saker i det gamla rummet hade Corre frågat om detta verkligen var ok för honom och han hade svarat “not really,” ryckt på axlarna och stuckit. Så lät det minsann inte när chefen stod bredvid på Mooserwirt och vi bestämde vilken dag vi skulle flytta, haha. Men jag tyckte synd om honom och fjantig som jag är lämnade jag en liten tack- och god jul-lapp tillsammans med en massa minimars på hans säng. Han har inte pratat med oss sedan dess, haha. Riktig surpropp! Men alla säger att han alltid är nonchalant, så vi skiter i honom. Var väl inte mer än rätt att vi skulle ha det större rummet om vi är två personer och dessutom ska bo där hela veckan! Killen heter Limbo, passande nog... haha:P
Efter min första jobbdag gick vi till en supermysig krog med Jonas, Christoffer och Jesper från Wildebene. St Antons bästa chill-ställe! Mysiga gammeldags soffor och öppen brasa. Jag frågade servitrisen som kom till vårt bord, om de hade Glühwein. “Haben sie Glühwein?” Hon såg frågande ut så jag försökte på engelska: “Do you have Glühwein?” Hon fattade fortfarande inte vad jag sa och frågade på svenska “Är ni svenskar eller?” Suck, “Ja! HAR NI GLÜHWEIN!?” Situationen sammanfattar St Anton väldigt bra, haha. Stället myllrar av engelskmän och svenskar. De är överallt och jobbar överallt!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)