Gossip Girl-stjärna i St Anton!

Hej svej!

Sitter i Nasserein, i killarnas svinstia och lånar Nicks dator. Men här är mysigt ändå, sitter i köket och solen skiner in. Förra måndagen åt vi världens mysigaste frukost på hotell Perseierblick där Corres familj bodde när de var här. Kvinnan som äger stället är svensk och sa att jag och Corre var jättevälkomna att komma och äta frukost en dag. Snacka om lyx! Bullar, yoghurt, musli, fruktsallad, en massa olika sorters pålägg, teer...

Corres födelsedag blev lyckad! Handlade dagen innan. Det blev glass, blåbär, hallon, påskägg, fullkornsbullar... Plus ballonger, ett kort med blommor och en bukett vårblommor. Gömde sakerna i James och Liz rum och kom in och hämtade dem morgonen efter när Corre låg och sov. Dukade fram lyxfrukosten, satte blommorna på bordet och spred ut ballongerna på golvet. Skrev på kortet och la fram den lilla presenten som jag och Anna egentligen hade planerat att ge på hennes 20-årsdag - "La vie avant Chanel." Sen satt vi och åt och chillade ett tag och hon öppnade vår present och paket hemifrån. Stack ut och åkte skidor och sen skulle Corre jobba. Jag stack till Mooserwirt och sa till Dj Gerhard att det var Corres födelsedag och önskade en av hennes favoritlåtar. Så efter ett tag ropade han ut i högtalarna att Cornelia i baren hade födelsedag och sen hördes tonerna av Coldplay´s "Viva la vida." På kvällen hade vi bokat bord på Bobo´s och stack dit med Andrea, James och Liz och åt dessert och drack champagne. Efter ett tag kom Craig och Nick och vi dansade runt och hade kul. Dj:n som hade tråkigt joinade också.

Det har inte varit mycket att göra på Mooserwirt nu när det är så fint väder. Lite tråkigt att bara stå där och inte göra något. En kväll var där ett gäng killar som snodde Margots spritsflaska med grädde och började spruta. Då blev det fart på kärringen! Fick en liten tillsägelse samma kväll av henne. Det brukar vara jag som springer till kortläsaren med gästernas kort för hon ser dåligt. Knappar in summan och kortnumret, kvitto kommer ut som gästen ska skriva på och då är det noga att jag jämför deras signatur på kvittot med den på kortet sen, så att de inte har snott det eller nåt. Hade uppenbarligen missat det en gång den här dagen för Margot visade mig ett kvitto där någon skrivit "I love you" istället för en signatur. "Elin, this is not a signature!" sa hon med ett flin. Han som skrivit det kom tillbaka nästa dag och började prata med mig. Visste vem det var. Men han var för gammal!

Vår granne Viktor har hittat ett nytt intresse. Att skrämma oss på Mooserwirt. Var på väg in i hissen och när dörrarna öppnades stod han där med en kamera i handen och skrek. Jag skrek tillbaka för blev skiträdd och allt är filmat och ligger nånstans på hans facebook, haha. Han brukar också komma bakifrån och sticka fingrarna i magen på en när man står i baren. Sjukt pinsamt framför alla gästerna. De senaste gångerna har han gömt sig under bordet i personalrummet och grabbat tag i våra ben när vi satt oss för att äta. Corre hatar det! Haha.

De har sagt till oss att vi kan komma senare i.o.m vädret vilket betyder mer skidåkning och solning för vår del! Jag och Corre åkte med Nick härom dagen. Jättemysigt, solen sken nästan hela tiden och vi åt lunch i backen. Dock blir det busy ibland på Mooserwirt. Corre var med om den mest busy dagen någonsin förra lördagen! Ölglasen tog slut för det hann inte diskas och det var kaos!

Har mer energi nu och det är varmare så promenerar oftast hem efter jobbet. Corre och Andrea fick skjuts av Gerhard en dag. När de gått ner i garaget och satt sig i bilen ringde Eugen, ägaren till Mooserwirt som bor på ovanvåningen och frågade vad det var för söta flickor han hade med sig i bilen. Han hade sett dem från övervakningskamerorna. Gerhard förklarade att de jobbar här. Eugen råkar vara extremt dålig på att hälsa så han kände inte igen dem, haha. Men detta slår allt: Skulle in i hissen i förrigår från källaren. Utanför stod Eugen med två män; hans vänner tror jag. Jag hälsade och han hälsade tillbaka. Vi gick in i hissen. Hörde honom mumla något till hans kompisar att han inte hade en aning om vem jag var. Han insåg väl inte att jag förstått vad han sa, så jag sa "Känner du inte igen mig?" "Nej," svarade han. "Jag jobbar här" sa jag. Hans vänner hade börjat flina vid det här laget. "Jag jobbar i baren där nere" fortsatte jag. Han såg ut att skämmas ihjäl. "Förlåt" sa han. Innan jag gick ut från hissen sa jag med ett flin "My name is Elin by the way!" Ni skulle sett hans min! Skämde ut honom totalt, haha. Framför hans "viktiga" kompisar!

En dag kom Dj Bobo till Mooserwirt för att ha en liten konsert i källaren. De skulle lansera sin nya skiva. Jag och Corre hade ingen aning om detta när vi kom ner i personalrummet med vår lunch och där satt ett gäng okända män. Vi började snacka med dem, jättetrevliga! Det är tydligen de som gjort "Chihauhau," låten man dansade till när man var typ 13.

Här har varit fler kändisar i St Anton. Förra onsdagen när jag städat på hotellet och jag och farmodern satt och åt lunch kom Andrea från Haus Weisskopf in. Hennes hus ligger nämligen mitt emot hotell Sonneneck. Hon fick också lunch och vi satt och pratade. Hos Andrea jobbar en svensk kille som vi brukar träffa ute. Vet inte om jag berättat om honom innan. Kallar honom Yoghurt för hjälpte honom att välja yoghurt en gång på Mpreis. Frågade hur det gick med honom och hon var jätteledsen för han skulle åka hem dagen efter. Tydligen var han den bästa och mest omtänksamma bummare hon haft som jobbat hos henne. En dag när hon hade haft huvudvärk, kännt sig jättekass och det hade regnat hade han kommit med bilder till henne på hans sommarhus i Stockholms skärgård så att hon skulle kunna minnas honom när hon såg bilderna på vattnet och hörde regnet, haha.

I alla fall, eftersom han skulle åka så gick jag över till Weisskopf för att snacka lite. Han satt vid facebook och plötsligt ringde hans mobil. När han lade på frågade han om jag brukade se Gossip Girl, en av min och Corres favoritserier. Tydligen var Ed Westwick (han som spelar Chuck Bass) i St Anton! Jag blev eld och lågor. Han var här för att spela in en film; "Chalet Girl." På vägen hem träffade jag på Dylan, killen från Sydafrika, som berättade att han fått jobb med filminspelningen. Ett par dagar senare hamnade jag i liften med Grynets kompis som sa att Grynet fått en liten roll i filmen. Hon skulle flirta med Ed Westwick i liftkön!! Hur har vi kunnat missa dessa ansökningsannonser!!??

Ringde Grynet några dagar senare för att fråga om hon ville ut och åka skidor. Hon var på inspelningen och sa att vi kunde komma dit om vi ville se honom. De spelade in nedanför en av pisterna. Ringde till Corre som var på väg ut i backen och vi begav oss dit från vars ett håll. Tog en jäkla tid, för många pister var stängda p.g.a. laviner. När vi väl kom dit var där en massa färgglada bummare som spelade statister. Scenerna skulle föreställa en snowboardtävling så de hade riggat upp en massa och bummarna skulle va publik och stå runtomkring och skrika. Vi satt vid kanten på läktaren och tittade på. Ringde Grynet som sa att Westwick gått iväg ett tag men nog skulle komma tillbaka. En bit bort stod ett lunchtält där de som arbetade gick för att äta. Där stod bara några stycken. Helt plötsligt kom han dit! Stod där helt själv. Vi begav oss bort för att snacka med honom och fick en kul bild på alla tre. Berättade överentusiastiskt för vännerna på Mooserwirt vem vi träffat, men ingen visste vem det var, haha.

Snart åker vi hem! Lite sorgligt, kommer att sakna många. Men en del kan man ju hälsa på i Sverige och åker vi till London bor jättemånga vi känner där och i närheten. Solen skiner nu och livet leker! Så det blir glassigt den sista tiden. De sista dagarna är vi lediga och då ska det afterskias på Mooserwirt!

Galna utekvällar!

Jahapp, då var man förkyld igen. Lite magsjuk har jag också varit. Svårt att jobba då när det ska springas, hoppas, sträckas, böjas och bäras tunga backar som man måste luta på magstackaren. Inte gör det saken bättre heller när Haggan säger ”Du jobbar på Mooserwirt! Här har vi minsann inte tid att gå på toaletten.” Så det var bara att uthärda! Var speciellt jobbigt en dag, trodde jag skulle spy. Men snälla Mario och Katie körde mig hem efteråt, så jag slapp gå nerför berget i snöstormen i alla fall.

Corre är också förkyld. När hon jobbade igår gick hon ner på toan för att snyta sig och hoppades på att få va ensam eftersom det låter lite läskigt när man är sådär dunderförkyld. Men Margot kom in och Corre förklarade att hon var jätteförkyld. Margot skrattade och sa ”Ni är ju sjuka hela tiden! Och ni är de mest hälsosamma; dricker aldrig (jodå, men inte mycket när vi jobbar) och håller på och äter frukt hela tiden. Du ska dricka snapps Cornelia!!”
I lördags kom Margots 25 åriga dotter hit och klippte håret på mig. Hon är jättesnäll, rolig och ganska olik Margot till sättet. Otroligt nyfiken på allt och alla och snackar hela tiden. Med sig hade hon värsta frisörväskan och Corre satt i sängen och såg på när mitt långa hår föll ner på golvet. Det blev väldigt kort, men hon gjorde precis som jag sagt. Jätteskicklig är hon! När hon var klar gick hon inte på nån timme, utan sprang runt i rummet, synade våra burkar med nötter och linfrön och tittade på våra bilder som vi satt upp på väggarna med vackra motiv och ordspråk från kända människor.

Anna kom i söndags! Tillsammans med hennes föräldrar och äldre halvbror Christofer. Vi har haft jättemysigt med dem; åkt skidor, ätit lunch i backen, afterskiat och gått ut på kvällarna. En gång gick jag, Anna och Christofer till Mooserwirt för att prova afterskin där. Sjuuukt roligt! Har inte insett när jag jobbat hur roligt gästerna faktiskt har. Var mest jag som sjöng med och dansade till de tyska afterskilåtarna som man lärt sig när man jobbat och Corre skämdes ögonen ur sig när hon såg mig från baren fick jag höra sen, haha. ”När ’I got a feeling’ kom såg man bara nåt rosa (min fleece) mitt på golvet som hoppade och skrek,” sa hon, haha. Kan inte hjälpa det, blir så taggad av den låten. Plus att jag druckit varm choklad med rom och en öl.

På kvällen skulle vi visa Annas familj Bobo’s och det blev alldeles för sent. Hennes föräldrar gick efter en stund, sen Anna och hennes bror och jag och Corre fastnade hos lite Mooserwirtmänniskor som tvingade i oss ännu mer dricka. Jag skulle upp och städa tidigt nästa morgon på hotell Sonneneck så jag mådde ju lagom bra när jag kom dit. Sjukt pinsamt. Händer aldrig igen! Sen iväg och jobba på Mooserwirt resten av dagen. Trodde jag skulle somna och min känsliga mage var kass igen efter för mycket dricka. Annas föräldrar kom in till baren och skulle säga hej och då tyckte Margot jag skulle dricka snapps med dem. Så vi stod och skålade med varsen William! (Oroa dig inte mamma, denna veckan har varit ett undantag).

Samma kväll skulle vi dra med Anna till Funky Chicken och swedish night. Startade med Scotty’s. Jag kom senare för var tvungen att sova en stund och duscha efter allt jobbande. På vägen nerför backen gick ett gäng killar som jag var nyfiken på var de kom ifrån, för de pratade engelska med varandra, men varken amerikanska eller överdriven brittiska. När jag hörde att de började prata om svenska köttbullar kunde jag inte va tyst längre så blandade mig i samtalet. En av killarna kom från Finland, två från Istanbul och en från London. De hade lärt känna varandra på ett universitet i London och nu var alla här på skidsemester. Jag drog med dem till Scotty’s där Anna och Corre satt och väntade och vi hade supertrevligt med dem resten av kvällen. Efter ett tag kom Nick och sen gick alla till Funky Chicken. Efter det till nattklubben Kandahar där jag somnade i en soffa. Energin var helt slut. Hem och sova sen efter en lång kul dag!

Ikväll ska vi äta med Annas familj på Underground och vi ska ge lite presenter till Corre som Anna köpt med. Hon fyller nämligen år på tisdag. Så i helgen ska jag handla lyxfrukost, blommor och boka bord på Bobo’s. Kontakta alla vi känner ska jag också göra. Är superdupertrött. Vår granne Viktor drog hem en massa folk halv sex i morse! De stod och förde liv utanför vår dörr. Välte mina skidor gjorde de också. Gick ut och sa till dem. Mötte två tjejer som stod och rökte och sa nonchalant ”Vi går om fem minuter!” Yeah right. De har tydligen stört Liz och James chaletgäster också och någon har lekt rövare i soprummet så James har ringt och berättat för chefen. Blir inte roligt för dem skyldiga idag... haha.
Ses nästa gång!
E

Lite smått och gott!

Mycket har hänt på sistone. Brukar låna datorn ibland av Liz och James, men det blir inte ofta. Ibland säger de att de kommer in med den typ vid 5 när de inte använder den, men sen kommer de aldrig. Så sitter man där och väntar i timmar och tror att man ska få skriva av sig lite, maila och facebooka. De är supertrevliga, men lite opålitliga. Dåliga på att svara på sms och så. Brukar skriva lappar och sätta på deras dörr som liksom ett förslag på annan kommunikation. Ibland låter de lappen sitta kvar fast att de läst den, så då vet man inte om de sett den eller inte, haha. Men men.

Corres familj, familjen Grimshorn, var här förra veckan och hade semester, så då jobbade jag så att Corre kunde vara med dem. Mötte upp för lunch och middag ibland, jättetrevligt. Mysigt med lite folk hemifrån. Åkte skidor ett par dagar med dem också. Corre hade bett dem skicka med en massa saker i matväg som vägde ton. Blåbärssoppa, nyponsoppa, mandelbiskvier, Kiviks jordgubbskräm, tunnbröd, digestivekex, Kalles kaviar... Corre-mat med andra ord. Tyvärr hade blåbärssoppan läckt ut över allt, vilket Grimshornarna upptäckte på flygplatsen i Zurich. Mitt i allt uppackande, torkande och organiserande så åkte Stoffes (Corres lillebror) Macdator i golvet och gick sönder. Tyckte synd om dem, en massa meck för att släpa hit Corres svenne-mat när vi ändå ska hem snart, haha.

Häromdagen när jag moppade golvet i vårt rum upptäckte jag något skitläskigt i hörnan bakom våra väskor. Mögel!! Slog upp vad det hette på tyska och åkte till Mooserwirt för att be någon göra något åt det. De flinade och sa att det var mögel i det rummet varje år. Så arg jag blev! Hur kan de låta folk bo där då!? Inte konstigt vi varit sjuka större delen av säsongen. I alla fall, idag kom Ivitza och sprayade nåt gift på det så att det skulle försvinna. Han hade sin översöte lille son med sig och vi stod där och höll för näsan för det luktade pyton. Fick order om att inte vistas i rummet förrän på kvällen, för medlet var giftigt. Jag gav mig ut på en långspringrunda i skogen och Corre låste in sig i badrummet. I chalen på ovanvåningen är där inga gäster idag, så har suttit här i lädersofforna med panoramautsikten över bergen och umgåtts med Liz och James hela dan medan Corre jobbat. Hon råkade dock låsa mig ute, så har varit en sväng på Mooserwirt för att hämta nyckeln av henne. Helt osminkad, i Liz jacka som är för liten, leggings, en stickad kofta som knappt täcker rumpan och mina curlingskor. Grabbarna retade mig och trodde att jag inte kommit hem i natt. Liz och James är översnälla! Just nu står James i köket och steker köttbullar till oss! Så vi ska ha mysmiddag och filmkväll ikväll. Inte klokt vad man saknar sånt.

Igår gick jag och Corre en superlång slinga genom skogen för att komma till en restaurang som vi hört skulle finnas i slutet. Vi kom fram till slut och slog oss ner vid ett bord utomhus i solskenet. Snart kom ett gäng medelålders skidåkare och slog sig glatt ner vid oss så att vi knappt fick plats. Där fanns bara två bord ute, så vi skuffade på oss till bordet vid väggen när där blev ledigt. Dit kom dock fler glada öldrickande skidgubbar, så det blev till att möblera lite. Stället var svindyrt och det var inte mycket man fick för pengarna, inte gott heller för den delen, men det var nice med en paus efter promenaden.

Promenerade tillbaka och jag gick till Mooserwirt för att jobba. Var tidig, så passade på att bestämma en tid med Margots dotter (som faktiskt är trevlig) till att klippa mig. Hon kan tydligen klippa och jag får det mycket billigare gjort än om jag skulle gå till en salong. Stod och snackade med henne en stund i paraplybaren utomhus där hon jobbar och fick hennes nummer så att vi kunde hålla kontakt. Tre grabbar bakom mig som var trillingar ville väldigt gärna ha lappen med numret efter mig, haha. Sen gick jag in för att fråga runt efter mina jobbkläder, som förmodligen någon städerska eller tvätterska tagit och flyttat på. Vi är nämligen de enda i personalen utan skåp, så vi får lägga våra kläder lite varstans. Hade hämtat upp rena kläder från tvättrummet och lagt fint i en hög i en bokhylla där även andra rena kläder låg. Men inte ens där fick de vara ifred! Frågade Fluve som satt och fikade i restaurangen med Margot och några andra och de kallade mig för ”schlampe...” nånting, vilket inte lät jättebra, men betyder väl slarver eller nåt. Han flinade i alla fall, ännu en gång. Någon hade tryckt in min t-shirt på översta hyllan i baren och min jacka låg gömd i omklädingsrummet och de tyckte jag var jättekorkad som inte sett det. De kunde ju öppnat munnen i stället när jag sagt de senaste dagarna att jag var av med grejerna. Suck.

Det är många som skrattar åt mig på Mooserwirt. Igår när jag skulle fylla på is i istunnan vid schanken så råkade jag begrava isspaden i den så alla engagerade sig för att ta ut den till mig. Fluve råkade stå där precis och bara flinade och skakade på huvudet. Häromveckan när jag skulle ringa till Harald i källaren och beställa flaskor till kylen så började jag skratta för han är så rolig i telefonen. Fick fick världens skrattanfall, var helt röd i huvudet och tårarna rann, kunde inte sluta. Kunde inte avsluta min beställning så fick ge luren och kom ihåg-lappen till en av servitörerna. De i schanken hade rätt kul åt detta resten av kvällen. Tycker att jag är en sån som ler hela tiden, vilket känns rätt skönt att höra till skillnad från när en del irriterande gäster klagar på att man ser sur ut. Men visst nästa gång när jag står där helt genomsvettig med en astung back med glas i famnen, tusen ”att göra”-saker i huvudet, stressad så att jag håller på att gå sönder och sur på Margot som är världens bitch, så ska jag absolut försöka komma ihåg att dra på smilbanden också. Attans att jag inte tänkte på det innan!

I söndags när jag slutat jobba så skulle vi gå till Underground för att träffa lite Supertravelmänniskor. Folket på Mooserwirt hade varit ovanligt fulla den här kvällen, så det var skönt att komma därifrån. En av männen drog ner brallorna framför sina kompisar och började vifta med ägodelen mitt framför näsan på mig som stod och torkade bardisken. Lagom trevligt. Margot bara skrattade och gick fram och stoppade is i brallorna på honom, hade skämts ihjäl om mamma gjort det. Den här kvinnan har fyra barn varav en dotter är i min ålder och hon är t.o.m. mormor till typ fyra stycken!!

Anyway, jag och Corre började kasa nerför pisten. Bakom oss kom en full dansk kille som knappt kunde stå på skidorna. Vi hjälpte honom ner och han insisterade på att följa med till Underground. Han tog av sig skidorna när han kom ner och vi sa att han kunde ställa dem vid huset, men istället kastade han in dem i skogen och sa att han skulle hämta dem imorgon. Lycka till! Men har sällan skrattat så mycket som när vi skulle ha ner honom för pisten, för han försökte prata svenska och det lät så sjukt kul. Väl inne på Underground beställde han drinkar till oss. Jag fixade ett glas vatten till honom, men han påstod att det var inget för honom, haha. Han hade inte ätit, bara druckut hela eftermiddagen. Ändå lyckades vi ha en ganska givande konversation med honom där vi jämförde danska med svenska. En av spelemännen pausade med gitarren och la sig i när vi snackade. Tydligen kom han från Stockholm! Världen är liten. Han sa till dansken ”De här tjejerna pratar inte svenska, de pratar skånska” haha. Som att man inte får höra nog av det där hemma. I alla fall, han var ursprungligen från Argentina och kunde alltså prata spanska, svenska, men även danska, norska, engelska, italienska och franska. Jag var djupt imponerad. De spelade en av mina favoritsånger ”Jessie” som är en asgammal låt, men som jag alltid velat lära mig på piano. Måste få tag på noterna när jag kommer hem.

Nu måste jag nog avsluta snart, grymt vad jag kan flumma ut! Måste bara berätta: Jag har skaffat ett extrajobb! Tänkte att nä, nu måste här tjänas lite pengar så gick ut på en liten jobbsökartur förra veckan. Fick napp efter typ en kvart på ett mysigt litet familjeägt lägenhetshotell. Har jobbat där två gånger nu. Det är farmorn i familjen som äger det och bor där, men en av hennes söner, Martin och hans fru ”Freni” är ”chefer.” Den här familjen heter Jennewein i efternamn, så hennes äldsta son är ägaren till den stora sportaffärskedjan i St Anton där vi köpte vår utrustning, mittensonen bossar alltså på hotellet och den yngste är killen på Mailbox! Snacka om sammanträffande. Har varit där två gånger och städat. Ska komma onsdagar och dammsuga och städa toaletter och lördagar för att grovstäda när de byter gäster. Men i lördags var det fler en jag och Freni som städade; två av hennes väninnor kom och hjälpte till. De var väldigt fnittriga och roliga att snacka med. Kan bara prata tyska så man kommer att lära sig en hel del på detta jobbet. Jag lärde dem engelska. Win-win situation! I lördags fick jag både frukost och lunch och vi satt och åt tillsammans i farmorns stora ljusa matrum. Jättemysigt att sitta ner och äta och prata. En av väninnorna gick på nån diet där hon uteslöt kolhydrater helt, så jag blev ju eld och lågor och började pladdra om det, tycker sånt är jätteintressant. Freni och Martin har en liten bebiflicka! I onsdags var hon med när vi städade och låg där och kravlade på golvet.

Ska alltså upp tidigt och städa imorgon, så godnatt för denna gången!
E

Back to civilasation

Var i Innsbruck häromveckan med Kristina, en tjej från Limhamn. Jag var extremt förväntansfull, hade längtat i månader. Problemet har varit att jag och Corre aldrig är lediga samtidigt och andra hade svårt att boka in en dag att hänga med. Tråkigt att åka själv ju. Men Kristina var sugen på en shoppingdag så tåg tåget tidigt en fredagsmorgon. Heeeelt underbart. Affärer! Människor utan skidkläder! Jag var i himlen. När jag varit där i några timmar sms:ade Corre och frågade om jag råkat ta med båda nycklarna till rummet. Yes, det hade jag, men svarade att hon nog kunde sticka till jobbet med dörren öppen, eftersom huvuddörren där nere vid garaget ändå är låst. Och sen när hon skulle hem kunde hon ju ringa någon i huset som kunde öppna den. Fortsättning följer.

Blev mycket shopping och fika i Innsbruck, Österrikarnas shoppingstad. Var så stressad när jag skulle iväg så glömde ta deo. Shit! Typ som att glömma borsta tänderna eller ta på byxorna! Så dagen startade på m-preis där det inhandlades deo, plåster till mina skoskav och tuggummi. Sen åt vi lunch på ett mysigt ställe med en söt gubbe som lärde mig att när man vill betala notan separat heter det ”getrennt”. Inhandlade två fleecetröjor (en röd och en rosa, kunde inte bestämma mig), vårklänning, vitt linne och en stickad tröja på H&M, två par örhängen från SIX (ett märke de också hade i Frankrike som jag älskar) och en rosa sminkneccesär, så jag slipper ha allt mitt smink i stora neccessären på golvet. Blev helt kär i den, har sådan ordning nu!
Däremellan blev det fika på en glassbar. Glass mitt i vintern låter kanske knäppt men det var underbart och i Innsbruck hade våren kommit och det var ljummet. Vi letade också upp något som kallas ”Det gyllene taket” där vi tog en bild. Lite turistiga fick vi ju vara. Vad det var för något? Ett litet tak i guldfärg. Men det var fint! Middag åt vi på en restaurang nära stationen och sen avslutade vi med ytterliggare en fika på tågstationen för tåget var en bra stund försenat.

Kom hem sent på kvällen och visade stolt upp mina inköp för Corre på rummet. När jag var klar berättade hon att jag hade låst in henne på rummet på morgonen. Hade alltså tagit båda nycklarna, stuckit och låst. Hon hade slappat på rummet till typ mitt på dan när hon skulle ut med soporna och upptäckte att dörren var låst. Hon hade varit tvungen att ringa till Fluve, chefen. Han som normalt sätt är ganska reserverad hade flinat eftersom jag låst mig ute en gång innan. Men sen frågade han ”Wait, are you locked INSIDE the room!?” och började gapskratta. Skickade ägarens bror, Mooserwirts handyman till att komma och släppa ut Corre så att hon kunde komma till jobbet. Han är världens skvallerbytta så nästa dag när jag skulle jobba visste hela Mooserwirt att jag låst Cornelia inne, haha.

I staff-huset

När vi inte jobbar, festar, åker skidor eller går ärenden så sitter vi på vårt fönsterlösa rum och läser böcker, tidningar eller ser Sex and the City i Corres Iphone. Vi har fixat en receiver till tv:n, men alla serier är ju dubbade så det är lite tråkigt. Men ibland tittar jag ändå om det är en kul serie jag brukar se hemma eller en bra film. Ibland kommer James och Liz och hälsar på. De har så gullig dialekt, pratar precis som Harry Potter och Liz är väldigt lillgammal.

Mycket tid har spenderats på rummet när jag varit sjuk, vilket är ganska tråkigt. Då har man inget val liksom. Förra gången när jag var sjuk råkade jag låsa mig ute. Hade varit hos doktorn samma dag och fått lite medicamenter att kurera mig med och lovat mig själv att aldrig gå ut utan knäppt jacka och något på huvudet. Skulle bara ut och slänga soporna och i samma sekund som jag hörde dörren smälla igen kom jag på att jag glömt ta med nycklarna. Crap! Så där stod jag ensam på trottoaren i bara jeans och t-shirt när det var 7 minus! Ropade upp mot huset ifall någon skulle ha fönstret öppet och höra mig, men nej. Helt dött. Visste dock att Andreas pojkvän och hans kompisar var på deras rum för hade snackat med dem innan. Men hade inte deras nummer och än mindre en mobil! En man kom förbi och erbjöd sig att låna ut sin telefon, men jag hade ju inte ett enda nummer i huvudet. Han föreslog att jag skulle gå till hotellet en bit ner på gatan, så kanske de kunde hjälpa mig. Hade ingen aning om hur, men det lät bättre än att stå på gatan och hacka tänder så jag sprang dit.

Var världens lyxhotell och jag möttes av tända brasor, stela läderstolar och koskinn på golvet när jag kom in. Till vänster var restaurangen, allt var öppet och alla snobbiga gäster som satt och åt middag stirrade på mig när jag kom inspringandes, helt skakig av kylan. Pratade med ett par tjejer i serveringspesonalen och sen kom en kille som hade tid att hjälpa mig. Hade kommit på att jag kunde få dem att ringa till Mooserwirt, be någon på Mooserwirt att ringa till Andrea och be henne ringa till sin pojkvän som kunde släppa in mig. Killen lyckades inte hitta numret på datorn bakom receptionen. Efter ett tag kom hotellchefen och frågade vad jag behövde hjälp med. Han halade upp sin mobil och ringde. ”Hej Fluve, hur är läget? Jag har en av dina anställda här som har låst sig ute.” Shit så pinsamt! Han kände Fluve och ringde direkt till honom! Sen gav han luren till mig och jag ursäktade mig och frågade om han kunde hitta Andrea. Till slut släppte Sebastian, hennes pojkvän in mig. Puh! Ska aldrig mer gå ut utan nyckel.

Gästerna på Mooserwirt

Det är ganska kul att titta på gästerna på Mooserwirt. Där är mest folk i 30-40 årsåldern och de flesta är män. Nu när svenskarna har lov är det dock många svenska ungdomar. Ungdomar eller inte, det går vilt till! Folk blir extremt fulla. De brukar stå på borden och bänkarna med pjäxor och dansa. Ibland när man kommer ut i köket sitter nån skadad gäst på en back, inlindad i bandage. En gång stod en kille på mittenbordet i restaurangen och började strippa. När jag trodde han skulle behålla kallingarna och därmed lite av hedern, moonade han inför DJ:n som stängde av musiken och tände lamporna. Sen var det inte lika kul längre, haha.
Många flirtar hejvilt med oss. Man får en hel del telefonnummer och olika erbjudanden. Alla vill beställa av oss men vi får gestikulera åt de andra varje gång och förklara att vi inte får ta beställningar. Ytterst en liten del fattar, resten blir upprörda, slår ut med armarna, låtsas gråta och säger ”Whyyyy!?” Andra frågar ”Vadå, är du för ung?”, ”Vadå, så du ska bara stå där och se söt ut?” eller ”Kan du inte ta beställningar eller, praktiserar du?” och annat nedvärderande.

En gång vinkade en äldre dam i baren och började prata med mig. Hon var från England men hade bott mycket i sydafrika. Hon hade varit i St Anton genom åren sedan hon var 18 år, 1966. Hon skämdes för att säga det, tyckte hon var gammal. Jag påpekade motsatsen (trots att hon faktiskt såg mycket äldre ut än 62, haha) och att hon fortfarande var ung och säkert kunde hitta en man här ikväll. Hon fnittrade och skakade på huvudet.

Sen såg jag hur hon fick syn på en man på andra sidan bordet som går ut från mitten på baren. Hon bad mig gå och fråga om han hade åkt skidor på Rendl tidigare samma dag. Hon påstod att de hade fått ögonkontakt där på ett café. Jepp det hade han, fick jag reda på när han äntligen förstod vad jag menade. Han pratade bara tyska och jag hade lite svårt att formulera mig. Sen fick jag i uppgift att hälsa från henne hur fint hans år lockades runt öronen, haha. Tog mig typ 5 minuter att få fram det. ”Euhm... sie sagt dass Ihre Haar...sehr schön...euhm...around Ihre... ” Sen hade jag glömt vad öron heter på tyska och fick gestikulera lite, men tror han fattade tillslut. Hon tyckte han var svårflirtad som fortfarande stod kvar på sin sida, men allteftersom eftermiddagen flöt på kom han tillslut runt till henne. Sen var dem ALL OVER EACHOTHER hela kvällen! Jag som brukar säga till päronen att de är pinsamma när du håller på att pussas var vi än är någonstans - det här var det värsta jag sett! De var värre än vad fulla ungdomar! Ändå hade hon bara druckit typ en och en halv kopp Jagertee. Margot och Diana gick och småflinade och tyckte det var skitkul att det var jag som fixat ihop dem. Sen hände det värsta! Hon stoppade ner handen i hans byxor och sen skriver jag inte mer. Två 60+ åringar! Public place!! Disgusting! Sen gick dem hem tillsammans.

Berättade för de andra tjejerna på Mooserwirt nästa dag när vi stod och snackade, de höll på att smälla av. Damen kom dit även den här dagen och utbrast till mig ”Thank you, thank you! I’ve met the best man ever! He’s lovely!!” I’m sure he is, haha. Dagen efter det jobbade Corre och hon frågade Diana om Corre pratade engelska och sen sa hon till Corre: “Your room mate made me meet a very lovely man!” Corre log och nickade. Hade redan all information hon behövde.

När vi har ätit och ska gå hem är det fortfarande många gäster som vinglar omkring utanför. Förstår inte hur de klarar att ta skidorna ner i det tillståndet, eller hur de ens hittar sina skidor! Alla fixar det inte. När vi var på väg ner genom skogen ropade en man bakom oss och frågade om vi kunde hjälpa honom ner till centrum. Han var tysk, hade kommit samma dag och han var så full och visste inte var han bodde. Hans vänner hade tagit hem skidorna med bara lämnat honom, haha. Så det var bara att ta honom under varsen arm och börja gå ner genom skogen. Inte lätt med hans tillstånd och faktumet att han var två meter lång, hade pjäxor och att vägen ner genom skogen var snorhal. Vi var väl medvetna om att trillade han, trillade vi och tvärtom. Nere vid huvudvägen insåg vi att detta skulle ta hela natten, så vi ringde en taxi, satte honom i den och sa hej och godnatt.

Utelivet

Utelivet här är verkligen levande! Känns roligare än Malmö, men det beror kanske på att de samlat alla balla och sociala människor på samma ställe. Alla är ju här för att ha kul och träffa folk! Ok, det är väl därför man går ut över huvud taget, men jag vet inte, blir trött på Malmö ibland. Men vill man slippa Malmöborna så är det väl inte hit man åker egentligen, för här samlas dem, haha. Inte klokt vad många man känner igen! Gick till nattklubben Post Keller en gång och tre killar som vi gått grundskolan med stod jobbade i garderoben!

En kväll gick jag och Corre till Platzl och träffade världens skummaste man. Han var typ i 40årsåldern och ställde sig vid vårt bord och började prata. Han var engelskman men påstod att han var halvt italienare. I början verkade han väldigt trevlig och hade en massa intressant att berätta, men efter ett tag kändes det knasigt, för han slutade liksom aldrig. Var precis som om han hade en förberedd historia som han drog för kvinnor på krogen. Jag hade svårt att hålla mig vaken. Han hade rest hit med en grupp andra som stod en bit ifrån och när jag skulle gå och pudra näsan var det nån av dem som sa till mig att mannen var ”mental.” Jag bara flinade och gick vidare. Kom tillbaka och nu hade Corre också börjat tröttna och gestikulerade att hon ville därifrån. Då kom en annan i gruppen fram och sa till oss att han var mental. Vi började tro dem. Den här mannen var australiensare och skitrolig! Han sa att han ätit på Moserwirt samma dag och skulle härma hur servitören såg ut. Såg direkt vem han menade och släppte ut världens asgarv som fick mentalmannen att verka lite svartsjuk, men han bara fortsatte prata. Vi sa att vi skulle gå till Funky Chicken och träffa våra vänner och då skulle han tvunget med. För att inte behöva dras med honom resten av kvällen drog vi med hans rolige kompis också så att vi hade någon att dumpa över honom på, vilket vi gjorde efter att ha varit på Funky ett tag. Vi hade berättat tidigare för mentalmannen att folk dansade på borden på Funky så han studsade ju upp där direkt och skulle ha med oss. Sjukt pinsam var han.

Adam, som var med i killgänget vi umgicks med i början hade fått jobb i Lech, men var på besök en dag i St Anton. Corre jobbade medan jag afterskiade med dem på Crasy Kangaroo. På kvällen skulle vi ut hela gänget, men det slutade med att vi satt själva med Adam på Bobbo’s. Vet inte vart de andra tagit vägen, men när jag ringde dem hade dem redan stuckit och typ glömt att ta med Adam. Han skulle nämligen sova hos dem och åka tillbaka till Lech nästa dag. Han hade kommit hit i skidkläder så varenda grej han hade på kroppen hade han lånat av de andra grabbarna och han hade inget batteri på telefonen så det var jag som fick ringa och klydda så att han skulle kunna ta sig hem till dem, han visste ju inte vart dem bodde. De låg och sov och orkade inte engagera sig så mycket så det slutade med att Adam fick följa med oss hem och sova på vårt golv. Vi trodde han skulle börja tjata om att få ligga i någon av våra sängar, men det gjorde han inte utan la sig rak lång på golvet med vår äckliga badrumsmatta över sig. Vi föreslog att han åtminstone kunde lägga sig under elementet för det var varmare. Corre sa till honom att va jättaförsiktig så att han inte skulle välta ner vattenlådan vi ställt där för att öka luftfuktigheten. Hon välte ner den själv. Hela golvet flöt och Adam satt på en stol med matten över huvudet och suckade medan vi sprang omkring och torkade golv, tidningar och allt annat som blivit vått. Fick dra ut mina låder under sängen också. Detta var typ vid femtiden på morgonen, haha. Tillslut somnade vi i alla fall och Adam gick upp några timmar senare för att ta bussen. Meddelade att han sovit som en stock.

Andra galna kvällar vi haft har varit på Bobbo’s. DJ:n där har Corre blivit kompis med så ibland gör vi honom sällskap i djbåset. En gång när jag stod vid utgången kom ett gäng glada holländare in, började ta av sig jackorna och hängde dem över mig. Jag började dansa där under jackberget vilket de tyckte var skitkul. Sen släppte dem inte mig och Corre på ett bra tag. De dansade med oss, slet i oss från höger och vänster, kastade upp oss i luften och snurrade! Helgalet, har nog aldrig haft så kul på ett dansgolv. Har hur många bilder som helst när Corre är i farten, men de fick inte va med på facebook, haha. DJ:n bara tittade på oss och skrattade, vi och holländarna var nästan själva på det lilla dansgolvet.

Nästa gång vi var där firade vi Craigs födelsedag. Ett par sydafrikanska killar, Dale och Dylan, som jag träffat på mailbox skulle komma dit med sina kompisar, men de kom aldrig, så vi gav upp och var på väg till Post Keller med de andra när de precis kom. Hade sagt hejdå till DJ:n men Dale och Dylan ville in på Bobbo’s med oss så vi blev bokstavligen indragna igen och vår DJ blev glatt överraskad. Sen var det i gång med buggandet fram och tillbaka och kastandet upp i luften.

Vi gick lyckades dock tillslut dra med dem till Post Keller där vi bara stannade ett tag. Gillar inte det stället, för mörkt och för dålig musik. Ett par killar fick för sig att börja bråka och jag hamnade liksom mittemellan, så Dylan fick dra ut mig. Sjukt läskigt, men det gick bra. Annars händer inte så mycket sånt när man är ute här. Då snackar vi Malmö!

Vårt mysställe nummer ett är helt klart Underground. Dit går man för att chilla och umgås. Hade aldrig varit där förr när jag och Corre gick dit en dag efter att jag slutat jobba. Sååå mysigt! Träväggar, trägolv och trämöbler. Träbänkarna vi satt på var täckta med gamla ”farmorkuddar” i varma röda nyanser och på golvet låg trasmattor. På varje bord stod levande ljus och det bästa av allt – de hade livemusik! Ett gäng ungdomar turades om att spela gitarr, piano och att sjunga. Det var inte så många gäster när vi var där. Vid borden bredvid satt ett gäng danskar och ett gäng norrmän, alla var män i 30-40årsåldern. Killen som spelade piano var helt fantastisk! När han hörde att det var ett gäng skandinaver som satt i vårt rum började han spela både danska, norska och svenska låtar och han sjöng till! Han kunde seriöst alla våra språk! Så vi satt där ett bra tag och myste och sjöng med till Cornelis Vreisijk-visor.