Nu var vi tvugna att flytta från Wildebene för Pittinger hade andra gäster över helgen som bokat. Sista natten hade grannpojkaran; Jesper och Adam sovit i andra sovrummet i vår lägenhet för deras var bokad. Vi bjöd in Christoffer och Jonas på middag. Tänkte använda upp lite av maten så det blev potatis och purjosoppa med pannkakor och bröd:) Supertrevligt verkligen! Jesper tog fram sin laptop och vi såg "Sällskapsresan." Classic:P
Nästa morgon skulle vi alltså flytta och vi hade bokat helgen hos Andrea på Haus Weisskopf där jag skulle ha skottat snö. Jesper och Adam skulle ju också flytta och erbjöd sig att skjutsa oss och packningen. Det var knappt att vi fick plats själva! Deras packning fick samsas med vår packning som bestod av en massa väskor matpåsar, neccessärer och en massa annat som fyllde bilens alla utrymmen från golv till tak. Pittingers man stod på balkongen och flinade när vi stod där och pressade in i Volvon; han trodde aldrig det skulle gå. Men det gick!
Väl framme på Weisskopf blev vi bombaderade med regler, snacka om att Andrea var perfektionist! Och sparsam... Vi lyckades få ner priset om vi städade lägenheten själva, annars var hon tydligen tvungen att hyra in en städerska. Det var stränga regler om var allting skulle stå; skor etc. Sen fick vi inte använda så mycket toapapper och vi var tvugna att öppna fönstret när vi duschat för fläkten fungerade inte. Där var iskallt! Vattnet var också iskallt, att duscha var rena mardrömmen. Inredningen var dock cool, lite orientalisk med mattor och fårskinnspälsar. Fast Corre tyckte det var skabbigt.
Första kvällen lyxade vi till det med korv stroganaf och såg idolfinalen på tv 4.
Kvällen därpå gick vi till Scotty's; en populär engelsk bar. Jag beställde Gin o Tonic och Corre Long Island Icetea. Den är billig där så alla dricker den. Utom jag som tycker den smakar pyton. Satte oss vid ett bord och efter en stund fick jag syn på ett känt ansikte bakom Corre. Vår stalker! Han stod typ en meter bakom henne och glodde. Sjukt jobbigt! Viskade till några nördiga killar bredvid oss som såg ut som locals, men de visste inte vem han var. De var typ 15 och blev överentusistiska av att vi började prata med dem. Den ena köpte en ros till mig av en rosförsäljade som gick förbi... haha. Jepp, här finns en rosförsäljare! Trodde bara det fanns i storstäder på sommaren.
Stalkern flyttade inte sig under följande halvtimme, men sen gick han och ställde sig en bit bort så vi passade på att smyga ut. Stack till Cuba Bar (eller Bar Cuba, vad det nu heter) för australiensarna skrev att de var där. Poker spelade biljard med ett gäng tyskar och vi drack drinkar och tittade på. Rosförsäljaren kom förbi och jag fick en ros av Buz. Sen kom han med ett stort flin och sa att han och Corre drack "looove juice." Som för att göra mig svartsjuk, han gav visst aldrig upp, haha. Sen stack vi allihop till Postkeller; en nattklubb en bit ifrån. Var skitdålig musik; de hade nån tysk dj på besök och där var bara en massa äckliga tatuerade tyskar. Vi sa hejdå till Buz, Frodo och Poker för denna gången och lullade tillbaka till Weisskopf tidigt på morgonkvisten.
Om några timmar skulle vi upp och städa och packa. Vi hade ringt till Pittinger och bokat ytterligare en vecka för nu var där ledigt. Blev lagom kul att städa så där dagen efter...och vi hade skitbråttom! Andrea behövde sticka nånstans vid elva. Den svenska killen som jobbade hos henne kom in och satte sig på vår säng för att prata en stund. Ok att han kanske var lite slarvig, men han berättade att Andrea inte var så lätt att jobba för. Vi trodde honom! Han hette Per och var jättetrevlig. Han skulle flytta därifrån nu och söka nytt jobb för han hade sagt till henne att det inte funkade och att han kände att han inte kunde uppfylla hennes förväntningar, haha. "Peeeeeer!!" hördes Andreas röst från nedervåningen. "Måste sticka," sa Per, "vi ses!"
Väl tillbaks på Wildebene slängde vi oss i sängen och satte på tv 4:)
onsdag 27 januari 2010
lördag 23 januari 2010
Do you come from the land down under?
Spar heter stället man gör sina matinköp på i St Anton. Eller ja, man kan också handla på Nah und Frish som är lite mindre eller så kan man åka till Mpreis en bit bort som är större. Känns som att det är lika dyrt överallt... haha. Den här dagen var vi i alla fall på Spar och yrade omkring. Corre hade någon i sin familj på tråden och pratade om våra jobberbjudanden. Jag blev tokig när jag hörde hur hon tvekade om Mooserwirt, eftersom hon var rädd att säga nej tilll kvinnan på B&B-stället ifall vi inte skulle få det. Jag tyckte däremot att vi skulle ta risken då Mooserwirt lät sååå mycket bättre. Vi kunde dela på en tjänst (hade jag fått nåt hos Andrea som kvinnan på Hauset heter, hade jag i bästa fall fått skotta snö två timmar om dan om det nu hade snöat och sen förmodligen betala för mitt eget boende), vi hade fått boende och mat tre gånger om dagen, vi hade träffat tusentals trevliga människor (Andreas haus verkade ganska dött), vi hade haft erfarenheten av att ha jobbat i en bar vilket kan va användbart vart man än åker någonstans. Dessutom var arbetstiderna perfekta. Vi skulle jobba från kl tre till åtta på kvällen och skulle då kunna åka skidor innan och gå ut efter. Perfekt! Var rädd att hennes familj skulle få henne på fel spår.
Samtidigt försökte jag göra henna uppmärksam på att vår stalker fanns i butiken. Vi hade nämligen fått en stalker på kroken. En man i typ 50-årsåldern som brukade följa efter oss vart vi än gick i St Anton. Nu gick han omkring och spanade på oss mellan hyllorna i tron att jag inte kunde se honom stå där och stirra mellan cornflakespaketen på andra sidan.
Under tiden vi sprang omkring i affären var där ett gäng på tre grabbar varav en tittat på mig hela tiden. Undrade om jag sett honom förut, men nä, det stod stilla. Sen ställde de sig i kön till kassan och åt salami direkt ur paketet. Knasiga typer tyckte jag. När vi äntligen hade plockat vad vi skulle och kommit ut ur affären stod de som förutspått utanför och väntade på oss. De frågade var man kunde ta en taxi och vi gick dit tillsammans för vi skulle åt samma håll.
De var australiensare och några av de trevligaste, mest öppna människor jag någonsin träffat. Var här för en veckas skidsemester. Det slutade med att vi satt i samma taxi allihop, på väg till deras hotell för förfest. Jag påpekade att det kunde hända att vi inte kom in eftersom man inte brukar få ha besök på hotellrum. De påstod att i Australien och London (där två av dem bodde) hyrde man ett rum och fick trycka in hur många man ville. Hmm... jag var tveksam och mycket riktigt möttes vi av en stor, sur hotellgubbe med traditionell österrikisk outfit så fort vi kom innanför dörren. Han grymtade att vi inte fick komma in men vi bönade och bad och sa att vi bara skulle stanna i två timmar, så han gav med sig efter en stund.
Väl uppe på rummet dukade grabbarna upp värsta picnicen av vad de hade handlat på spar: salami (det som var kvar), ölkorv, annan korv, kex, sallad, bröd, kaviar, skaldjursröror... Vi var i himlen med tanke på hur sparsamma vi hade varit med maten för att ha råd att bo här. En massa dricka försökte de också hälla i oss, men vi gjorde dem besvikna, för tydligen drack vi betydligt mindre än vad de hade väntat sig av två svenska tjejer... haha. Vi fick reda på vad de hette, men döpte om dem till Frodo (han som stirrat på mig i affären var extremt lik Frodo), Buz (lite smått lik roboten i Toy Story) och Poker, eftersom kille nr tre var pokerspelare. Frodo var bara några år äldre än oss och spelade tydligen också poker. De andra två var typ 26, 27 och Buz var kiropraktiker.
Vi stack hem efter ett tag och gjorde oss iordning för utgång. Hade bestämt träff med Australiensarna på Cuba Bar. Sen stack vi till Funky Chicken och hade världens ballaste kväll! Dansade oss svettiga på bänkarna till “I got a feeling” och “Alla som inte dansar är våldtäcktsmän” (det var swedish night:)). Fick knö av mig leggingsen inne på toan, som alltid är på under jeansen; utomhus hade man inte överlevt annars. Det blev ganska sent och vi började bege oss tillbaka dit de skulle ta taxi. Buz gick och frös för han hade inte fått ut sin jacka ur garderoben på Cuba Bar eftersom han blivit av med nummerbrickan. Han drog upp mina leggings ur min jackficka och knöt runt halsen. Sen när de satt i taxin och vi skulle säga hej och godnatt och gå på vårt håll tog det mig typ tio minuter att få tillbaka dem, han vägrade ta av dem och tyckte vi kunde följa med dem tillbaka vilket han kunde fetglömma. Lovade att köpa leggings till honom så fort jag kom till ett H&M, haha.
Tillbaka på Wildebene åt vi nattamat inne hos grannarna som också varit ute, och googlade Poker på deras dator. Tydligen var han en ganska känd pokerspelare med egen hemsida och 1,5 miljoner dollar var ungefär vad han tjänade efter en tävling. Shit!
Samtidigt försökte jag göra henna uppmärksam på att vår stalker fanns i butiken. Vi hade nämligen fått en stalker på kroken. En man i typ 50-årsåldern som brukade följa efter oss vart vi än gick i St Anton. Nu gick han omkring och spanade på oss mellan hyllorna i tron att jag inte kunde se honom stå där och stirra mellan cornflakespaketen på andra sidan.
Under tiden vi sprang omkring i affären var där ett gäng på tre grabbar varav en tittat på mig hela tiden. Undrade om jag sett honom förut, men nä, det stod stilla. Sen ställde de sig i kön till kassan och åt salami direkt ur paketet. Knasiga typer tyckte jag. När vi äntligen hade plockat vad vi skulle och kommit ut ur affären stod de som förutspått utanför och väntade på oss. De frågade var man kunde ta en taxi och vi gick dit tillsammans för vi skulle åt samma håll.
De var australiensare och några av de trevligaste, mest öppna människor jag någonsin träffat. Var här för en veckas skidsemester. Det slutade med att vi satt i samma taxi allihop, på väg till deras hotell för förfest. Jag påpekade att det kunde hända att vi inte kom in eftersom man inte brukar få ha besök på hotellrum. De påstod att i Australien och London (där två av dem bodde) hyrde man ett rum och fick trycka in hur många man ville. Hmm... jag var tveksam och mycket riktigt möttes vi av en stor, sur hotellgubbe med traditionell österrikisk outfit så fort vi kom innanför dörren. Han grymtade att vi inte fick komma in men vi bönade och bad och sa att vi bara skulle stanna i två timmar, så han gav med sig efter en stund.
Väl uppe på rummet dukade grabbarna upp värsta picnicen av vad de hade handlat på spar: salami (det som var kvar), ölkorv, annan korv, kex, sallad, bröd, kaviar, skaldjursröror... Vi var i himlen med tanke på hur sparsamma vi hade varit med maten för att ha råd att bo här. En massa dricka försökte de också hälla i oss, men vi gjorde dem besvikna, för tydligen drack vi betydligt mindre än vad de hade väntat sig av två svenska tjejer... haha. Vi fick reda på vad de hette, men döpte om dem till Frodo (han som stirrat på mig i affären var extremt lik Frodo), Buz (lite smått lik roboten i Toy Story) och Poker, eftersom kille nr tre var pokerspelare. Frodo var bara några år äldre än oss och spelade tydligen också poker. De andra två var typ 26, 27 och Buz var kiropraktiker.
Vi stack hem efter ett tag och gjorde oss iordning för utgång. Hade bestämt träff med Australiensarna på Cuba Bar. Sen stack vi till Funky Chicken och hade världens ballaste kväll! Dansade oss svettiga på bänkarna till “I got a feeling” och “Alla som inte dansar är våldtäcktsmän” (det var swedish night:)). Fick knö av mig leggingsen inne på toan, som alltid är på under jeansen; utomhus hade man inte överlevt annars. Det blev ganska sent och vi började bege oss tillbaka dit de skulle ta taxi. Buz gick och frös för han hade inte fått ut sin jacka ur garderoben på Cuba Bar eftersom han blivit av med nummerbrickan. Han drog upp mina leggings ur min jackficka och knöt runt halsen. Sen när de satt i taxin och vi skulle säga hej och godnatt och gå på vårt håll tog det mig typ tio minuter att få tillbaka dem, han vägrade ta av dem och tyckte vi kunde följa med dem tillbaka vilket han kunde fetglömma. Lovade att köpa leggings till honom så fort jag kom till ett H&M, haha.
Tillbaka på Wildebene åt vi nattamat inne hos grannarna som också varit ute, och googlade Poker på deras dator. Tydligen var han en ganska känd pokerspelare med egen hemsida och 1,5 miljoner dollar var ungefär vad han tjänade efter en tävling. Shit!
onsdag 13 januari 2010
De första dagarna...
De första dagarna på Wildebene var övermysiga! Vaknade upp på morgonen och gick in i duschen. Hörde klirr från tallrikar i köket och när jag kom ut var det dukat värsta frukosten på bordet! Trodde för en sekund att det var Corre som velat överraska men hon blev lika förvånad som jag när hon kom ut från sovrummet efter att ha fönat håret. Vi hade ju beställt frukost första dagen, men trodde vi skulle gå till en matsal eller nåt. Istället hade ägaren till stället, som vi fortfarande inte träffat än, smugit in utan att knacka och fixat..haha. I och med vi hade kök kunde vi laga egen mat med våra medhavda recept. Och inte nog med det, i sovrummet fanns en stor tv med svenska tv4!! Så vi lyxade till det rejält och åt i sängen framför “halv 8 hos mig” och “Bonde söker fru” var och varannan kväll.
Innan jag åkte hade jag kontakt med en kille jag aldrig träffat förr som också skulle till St Anton och efter lite sms:ande visade det sig att han bodde i samma hus som oss, fast i källaren! Först trodde vi han bodde granne med oss för vi tyckte vi hörde ett svenskt grabbgäng från rummet mitt emot. En kväll var jag lite nyfiken för vi hade aldrig sett dem, så jag knackade på. Möttes av han som öppnade och sen kom ytterligare en kille till. Väl inne i vardagsrummet satt där tre stycken vid bordet och efter nån minut kom där ut en till från ett av sovrummen. “Är ni fler?” frågade jag, förvånad över antalet personer i en sån liten lägenhet. Just då kom Corre in i hallen och undrade vart jag tog vägen och kille nr 7 kom ut från badrummet bredvid i bara handduken och råkade skrämma Corre. Senare beskrev hon bilden hon fick när hon kommit in i lägenheten: “ Det kom ju fler hela tiden, de var överallt! Det kändes som att komma in på en farm full med djur som varit instängda där i flera år!” Ja, så kan man ju också uttrycka det, haha.
Grannarna var jättetrevliga. Sen fick vi i alla fall träffat Christoffer, killen som jag haft kontakt med och Jonas, hans kompis, på Funky Chicken, baren dit alla svenskar dansar loss till Håkan Hellström, Magnus Uggla, Abba och “Alla som inte dansar är våldtäcksmän.”
Alla som åker till Österrike måste tydligen registrera sig hos polisen så vi begav oss dit en dag med en blankett som Pittinger, hon i huset skrivit på till oss. Hon heter egentligen Frau Schmitt, men grannpojkarna hade döpt om henne till Pittinger, mamnet på den billigaste ölen i mataffären (upptäckte sen att hon aldrig knackade innan hon gick in, vet inte hur många gånger vi stod i trosor och bh eller låg i sängen när hon dundrade in. Dock var hon jättetrevlig). Väl hos polisen möttes vi av en skrikande sekreterare. “DETTA ÄR INTE DE RÄTTA PAPPERNA; NI MÅSTE HA DESSA PAPPERNA ISTÄLLET OCH BE HON NI BOR HOS SÄTTA STÄMPEL PÅ DEM!” Jag var på väg att skälla ut henne för hennes onödigt högljudda sätt då vi inte var döva, när Corre påpekade att hon nog hade problem med hörseln.
De närmaste två veckorna gick åt till att äta, sova och söka jobb. Nån gång var vi på förfest hos grannpojkarna som tvingade i mig Jägermeister fast jag hatar det. Tillsammans med Pittingerölen blev det inte så bra och jag satt på en stol på Funky Chicken resten av kvällen och vägrade röra på mig, haha. Bummarnas (alltså ungdomar som kommer hit för att åka skidor och jobba) ställe där man kan få låna internet och få jobbtips heter Mailbox. Dit kan man alltså gå för att betala dyra pengar till att få lite kontakt med omvärlden genom deras datorer och där sätter även arbetsgivare upp ansökningsannonser. Så där hängde vi rätt ofta och skrev up intressanta annonser dit vi kunde ansöka. Efter att inte ha fått så mycket napp började vi spontanansöka istället genom att gå till alla möjliga restauranger, hotell och bed and breakfastställen.
En kvinna från ett av alla “Haus” (ställen som hyr ut rum och lägenheter, St Anton vimmlar av sådana) ringde till Corre och sa att hon förmodligen behövde någon allt i allo-hjälp då den svenska killen som var hos henne nu var alldeles för virrig och slarvig. Corre undrade om hon inte hade användning för två och det hade hon möjligtvis om jag kunde skotta snö. “Ja, det kan hon säkert,” svarade Corre, “Hon är väldigt atletisk.” Så jag som har flera års mer arbetslivserfarenhet än Corre och sex års tyskstudier bakom mig (Corre läste spanska) skulle alltså skotta snö. Ringde till mamma som förbjöd mig att ta ett sånt skitjobb, plus att det inte var bra för min rygg.
Vi tog en paus i allt jobbsökande och satte oss att äta lunch på en restaurang då Corres bror Henke ringde. Han hade kommit på att han hade en kontakt på ett after ski-ställe; Mooserwirt. Vi fick numret till hans kontakt och Corre ringde upp. Han hette Lenzi och var från St Anton men jobbade som restaurangchef på Skeppsbron i Malmö under somrarna. Möjligtvis behövde dem en tjej att hjälpa till i baren och han ordnade så att vi kunde få komma dit och träffa chefen. Vi letade oss upp till Mooserwirt som låg en bit upp på berget vid pisten. När vi pradade med chefen föreslog han att vi skulle kunna jobba där båda två om vi delade på tjänsten, dock hade han bara boende för en, men han skulle se ifall han kunde ordna något och vi var välkomna tillbaka på tisdagen. Hur bra var inte detta??!!
Fortsättning följer, måste sticka:)
E
Innan jag åkte hade jag kontakt med en kille jag aldrig träffat förr som också skulle till St Anton och efter lite sms:ande visade det sig att han bodde i samma hus som oss, fast i källaren! Först trodde vi han bodde granne med oss för vi tyckte vi hörde ett svenskt grabbgäng från rummet mitt emot. En kväll var jag lite nyfiken för vi hade aldrig sett dem, så jag knackade på. Möttes av han som öppnade och sen kom ytterligare en kille till. Väl inne i vardagsrummet satt där tre stycken vid bordet och efter nån minut kom där ut en till från ett av sovrummen. “Är ni fler?” frågade jag, förvånad över antalet personer i en sån liten lägenhet. Just då kom Corre in i hallen och undrade vart jag tog vägen och kille nr 7 kom ut från badrummet bredvid i bara handduken och råkade skrämma Corre. Senare beskrev hon bilden hon fick när hon kommit in i lägenheten: “ Det kom ju fler hela tiden, de var överallt! Det kändes som att komma in på en farm full med djur som varit instängda där i flera år!” Ja, så kan man ju också uttrycka det, haha.
Grannarna var jättetrevliga. Sen fick vi i alla fall träffat Christoffer, killen som jag haft kontakt med och Jonas, hans kompis, på Funky Chicken, baren dit alla svenskar dansar loss till Håkan Hellström, Magnus Uggla, Abba och “Alla som inte dansar är våldtäcksmän.”
Alla som åker till Österrike måste tydligen registrera sig hos polisen så vi begav oss dit en dag med en blankett som Pittinger, hon i huset skrivit på till oss. Hon heter egentligen Frau Schmitt, men grannpojkarna hade döpt om henne till Pittinger, mamnet på den billigaste ölen i mataffären (upptäckte sen att hon aldrig knackade innan hon gick in, vet inte hur många gånger vi stod i trosor och bh eller låg i sängen när hon dundrade in. Dock var hon jättetrevlig). Väl hos polisen möttes vi av en skrikande sekreterare. “DETTA ÄR INTE DE RÄTTA PAPPERNA; NI MÅSTE HA DESSA PAPPERNA ISTÄLLET OCH BE HON NI BOR HOS SÄTTA STÄMPEL PÅ DEM!” Jag var på väg att skälla ut henne för hennes onödigt högljudda sätt då vi inte var döva, när Corre påpekade att hon nog hade problem med hörseln.
De närmaste två veckorna gick åt till att äta, sova och söka jobb. Nån gång var vi på förfest hos grannpojkarna som tvingade i mig Jägermeister fast jag hatar det. Tillsammans med Pittingerölen blev det inte så bra och jag satt på en stol på Funky Chicken resten av kvällen och vägrade röra på mig, haha. Bummarnas (alltså ungdomar som kommer hit för att åka skidor och jobba) ställe där man kan få låna internet och få jobbtips heter Mailbox. Dit kan man alltså gå för att betala dyra pengar till att få lite kontakt med omvärlden genom deras datorer och där sätter även arbetsgivare upp ansökningsannonser. Så där hängde vi rätt ofta och skrev up intressanta annonser dit vi kunde ansöka. Efter att inte ha fått så mycket napp började vi spontanansöka istället genom att gå till alla möjliga restauranger, hotell och bed and breakfastställen.
En kvinna från ett av alla “Haus” (ställen som hyr ut rum och lägenheter, St Anton vimmlar av sådana) ringde till Corre och sa att hon förmodligen behövde någon allt i allo-hjälp då den svenska killen som var hos henne nu var alldeles för virrig och slarvig. Corre undrade om hon inte hade användning för två och det hade hon möjligtvis om jag kunde skotta snö. “Ja, det kan hon säkert,” svarade Corre, “Hon är väldigt atletisk.” Så jag som har flera års mer arbetslivserfarenhet än Corre och sex års tyskstudier bakom mig (Corre läste spanska) skulle alltså skotta snö. Ringde till mamma som förbjöd mig att ta ett sånt skitjobb, plus att det inte var bra för min rygg.
Vi tog en paus i allt jobbsökande och satte oss att äta lunch på en restaurang då Corres bror Henke ringde. Han hade kommit på att han hade en kontakt på ett after ski-ställe; Mooserwirt. Vi fick numret till hans kontakt och Corre ringde upp. Han hette Lenzi och var från St Anton men jobbade som restaurangchef på Skeppsbron i Malmö under somrarna. Möjligtvis behövde dem en tjej att hjälpa till i baren och han ordnade så att vi kunde få komma dit och träffa chefen. Vi letade oss upp till Mooserwirt som låg en bit upp på berget vid pisten. När vi pradade med chefen föreslog han att vi skulle kunna jobba där båda två om vi delade på tjänsten, dock hade han bara boende för en, men han skulle se ifall han kunde ordna något och vi var välkomna tillbaka på tisdagen. Hur bra var inte detta??!!
Fortsättning följer, måste sticka:)
E
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)