Befinner mig pa 'Mailbox' i St Anton, Österrike. Och pengarna rullar! Har redan suttit fast vid facebook en stund. Corre berättade för mig att när man bloggar ska man skriva kortfattat. Vem säger att man ska göra det? Jag kör pa kvantitet OCH kvalitet;) Så det här blir dyrt med andra ord.. Haha, sen får de som vill läsa. Den här nya bloggen ska alltså handla om min och en av mina bästa vänner Cornelias (Corre, Snorre, Corny...whatever) liv i St Anton som säsångare. Shit vad klzddigt att skriva; det står en bokstav på tangenten och så blir det en annan. Bara för att killen här skulle va snäll och göra om tangentbordet till svenskt. Så 'å' ligger t.ex. på tyska y:P Men men.
Ska sitta här en liten stund tills Corre sms:ar...får se hur långt det blir. Hon ska upp till restaurangen och lämna ett kort vi har där till datorn som hon råkat få med sig hem. För andra gången. Innan jag gick ut genom dörren råkade hon precis krascha glaset hon fått i julklapp av mig. Suck. Hon är och har alltid varit min klantigaste vän. Sen ska vi till skidaffären och justera hennes pjäxor. Och ge en försenad julklapp till personalen efter att ha plågat dem så länge. Nä, nu svävar jag iväg, ska börja från början.
Pakningen inför denna resan gick oväntat fort. När jag lagt fram allting stod jag och funderade på vad jag glömt, för det såg extremt lite ut! Haha, inte likt mig. Vi flög från Kastrup till Zurich (ni får klara er utan tyska y som sagt...) och därifrån skulle vi ta tåg till St Anton. Var lång väntetid i Zurich så vi släpade upp all vår packning och tryckte in den på Starbucks i centrum där vi satt och fikade i några timmar:P
Väl på tåget blev det kaos i kupén när vi kom indundrandes där med all vår packning. De som satt där såg skeptiska ut. Men vad hade vi för val? Fanns inga tomma kupéer. Fick hjälp av en schysst kille att trycka upp det mesta på hyllorna. Vi skulle sitta där i typ 2,5 timmar så kunde inte ha allt på golvet. Förutom vi i den här kupén satt alltså den här killen som visade sig va nån slags terapeut som hjälper folk som är halvt förlamade; hur de ska klara sig. Sen satt där en emokille med lurar i öronen och en kvinna med en bok som var knäpptyst under hela resan. Vi ansträngde oss till det yttersta att hålla fnittret nere. Gick sådär. Sen halade vi upp vår stinkade mat; pasta med pesto som vi haft med oss i varsin påse. Maten hade enligt förväntan inte stannat kvar i lådorna så som vi slängt omkring med dem när vi inte visste vilket tåg vi skulle på, hade bråttom då det skulle gå om typ två minuter och vi sprang runt och letade efter nån att fråga. Suck. Panik, verkligen, hade varit körda om vi missat det. Hade varit så typiskt oss.
Efter ett tag var det bara vi och terapeuten kvar i kupén och vi snackade länge med honom, han var verkligen skittrevlig. Sen lät det som att de sa i högtalaren att vi var i St Anton så vi fick skitbrått och började riva ner våra väskor. Corre stod vid dörren som precis stängts och fick panik när tåget började rulla igen. Faaaaan! Vi trodde verkligen vi missat stationen. Terapeuten försökte hjälpa oss...kom enligt en tidtabell fram till att nästa stopp var Salzburg. 3 timmar senare. Shit! Paniken började lägga sig när vi lyckats klura ut att det var typ två olika stationer i området som hade liknande namn. Så vi kom av på rätt till slut. 'Ni glömde den här!' sa terapeuten och viftade med paketet med vår julgran i. Vi hade släpat med en liten miniplastgran från Sverige. Man vet ju inte vilket kyffe man hamnar i, tänkte vi. En julgran måste man ha!
Väl på stationen i St Anton kände vi oss lost igen. Där var öde och tyst. Knäpp tyst. Inte en människa förutom nån som stod och sopade. Där var snö och granar överallt. Vi klurade oss ut från stationen och fick tag på en taxi som körde oss till Bed and Breakfast-stället vi bokat för den närmaste veckan. Föraren hette Micki och kom från typ Tjeckien eller nåt och hade såklart ett specialpris ENDAST för oss. 'Var är ni ifrån?' frågade han. 'Aaa, svenska flickor!' sa han på knagglig utlandssvenska. 'Ja, här ska va många svenskar har vi hört', svarade vi, förvånade över att han t.o.m. kunde svenska. 'Svenska flickor träffa svenska pojkar' sa han och skrattade. Haha!
När vi närmade oss stället så visste han inte om han kört rätt så han vevade ner och frågade ett gäng tjejer som kom emot oss. Ett gäng fjortisbrudar med gult spackel som såg typ likadana ut allihop. Som svarade på klingande skånska. Suck. Här hade man flugit genom halva Europa och inte kommit längre än till Malmö, kändes det som.
Nä, nu kom Corre och klagade på att jag inte hört mobilen. Skriver snart igen!
E
